Välkommen hem till...

Välkommen hem till städning, pluggande, jobb som ska göras åt Lessebo, jobb som ska göras åt mamma, tvätta, städa, handla, skrapa fram pengar nånstans ifrån... Hur fan blev det såhär? Hur blev de så fel? Jag som brukar ha kontroll på situationen, och jag som trodde jag klarat den här hösten som jag visste skulle vara så tuff... Men nej, inte överlevt den riktigt ännu. Måste hämta mig skolmässigt och ekonomiskt. Och känslomässigt med kanske. Och Patrik har en fraktur på sin tumme och har nu typ hela armen i gips. Jag ska inte klaga, jag har ingen tumme i gips. Men jag har ingen lust att göra nåt, och definitivt inte massa måste-saker. Nu känner jag mig bara ledsen, trött, sur, pank, ful, dum, lat. Snart ska jag skärpa mig och göra allt på måste-listan, sen sortera bilder och lägga upp här och se resan som något att njuta av och ha med sig och våren och exjobb som något att se fram emot.

Men jag saknar längdspåren, tystnaden och skogen och det monotona livet med dagar (längdskidor äta snowboard äta snowboad äta längdskidor äta sova). Tänk om man alltid kunde få leva så.

Trackback
RSS 2.0