Anything is possible

Senaste löppasset var innan vi åkte till Turkiet, nu redan 8 veckor sen. Efter det passet tänkte jag att nu får det vara nog, det känns bara flåsigt och tråkigt att inte komma nånstans. Det blir inte bättre av att alla kläder sitter obekvämt, speciellt träningsbyxor. Men veckorna gick och löparabstinensen smög sig på. Häromdagen veckan såg jag min springklocka och kände mig alldeles ledsen, liksom tom för att en del av mig saknades. Till sist beställde jag ett par gravidträningstajts, som kom förra veckan. och i onsdags pratade jag med Gabriella om hur fantastiskt det är att springa i höstlöv.

 

Så igår kväll fick jag ett ryck och tog på mig alla träningskläder, springskor och springklocka och gav mig ut! Jag bestämde mig för rask promenad (nåja, så rask en rask promenad numera är) med eventuellt inslag av löpning. Kände mig onödigt väl kittad med löparklocka och allt, men det var skönt att få vara "mig själv" en stund. Tänkte prova löpa, men ha fokus på hur skönt det är med höstluft och höstlöv. Det var helt fantastiskt!

 

Och det gick faktiskt bra att springa lite! Tidigare har jag väl aldrig kunnat tänka mig att jag skulle bli jätteglad efter några ynka 12 x 1 min jogg (med 2 min gång emellan). Men jag kände mig alldeles lycklig efter! Det var så skönt att få tänka på höstlöv och intervaller en stund! Det var inte alls för tufft, utan kändes faktiskt riktigt bra. Även dagen efter. Var lagom, helt enkelt, och precis det jag behövde!