Anything is possible

Sista inlägget från sista morgonen i Istanbul. Jag tog en promenad medan mamma packade. Såhär ser Istanbul ut en söndagmorgon vid halv nio. Förutom första bilden som är från frukosten innan.

 

Vi åkte ju till Istanbul mamma och jag, främst för att se Blå moskén och Hagia Sophia. Men de var finare utanpå och inte så blå och inte så breathtaking inuti som jag trodde de skulle vara. Men vi bestämde oss för att besöka en mindre moské som inte var så turistig, och valde då en som var känt för sitt fina Iznik kakel. Den syns bakom turistbåtarna på näst sista bilden i gårdagens inlägg.

 

Vilken succé! Vi har ju lärt oss hur det funkar nu. Man tar av sig skor och ser till att man är ordentligt påklädd och vid rätt tid på dygnet, då går det alldeles utmärkt att smyga in. Så vi smög in som om vi inte gjort annat. Och tappade nästan andan. Vi satt länge på en bänk och sög in intryck. Vilken fantastisk byggnad! Vilken otroligt vacker inredning! Vilken känsla och upplevelse! Så glad vi hittade dit!

 

Ja, det finns faktiskt bilder kvar att visa. Lördagen, vår andra och sista dag i Istanbul tog vi en båttur på Bosboren. Egentligen väldigt olikt oss att sitta still och på nåt turistigt sätt. Men det var inte så västerländskt turistig, för ingen guidade och inga västerlänska turister. Den bara åkte en tvåtimmarstur. Vi föll för grupptrycket, och det innebär att dricka äppelte och äta popcorn. Märklig blandning kanske, men helt ok sysselsättning medan man färdades mellan två delar av Istanbul och två olika världsdelar. Man satt på långa bänkar längs kanterna där uppe eller längs långa bord där nere, så man hamnade bredvid alla möjliga mer eller mindre snackiga.

 

Bland annat så satt vi bredvid två fnittriga snackiga kvinnor från Iran som var "på rymmen" från slöjor och allvar. De ville gärna berätta om sina tankar, men det var svårt på näst intill obefintlig engelska. De berättade att där hemma var alla kvinnor allvrliga, gömda bakom slöjor och mestadels hemma och att det var kul att vara på semester. Fast vissa män kom fram till dem och ogillade att de visade håret. De var helt fascinerade av mammas tunna ljusa hår och ville gärna känna. De hade ingen aning om var "Sweden" låg, så jag tog upp en karta på telefonen och visade dem. Mycket intressant konversation utan att egentligen ha ett gemensamt språk, men med blandade språk ochj kroppsspråk så funkar det. Typ. Vill man så går det.

 

Hur ser det ut om man minglar runt i Istanbul en fredag? Jo, typ såhär. =)

 

 

Sultan Ahmed-moskén i Istanbul är en av flera som kallas blå moskén, även om denna oftast är den man syftar till. Den uppfördes på 1610-talet. Många moskéer har mycket blått i form av det vackra Iznik-kaklet.

 

Här var vi en väldigt kort vända, med roliga omständigheter. Mamma är rolig, hon spelar med om vi hittar nån med bra erbjudande, så länge de verkar schyssta (i Istanbul var de generellt schyssta!) å när vi kollade på Blå moskén bakifrån så kom en ung kille och ville visa oss Blå moskén gratis, och ta in oss samma håll som skolbarnen (så vi slapp 2-timmarskön). Dealen var att vi skulle följa med efter och titta i mattaffären där han jobbade, men han lovade att vi inte behövde köpa nåt. Så det gjorde vi. Vi fick världens snabbaste guidning av moskén - hann vi ens se nåt? Men han berättade hur det gick till med bön och förberedelser innan (historian fick vi läsa på själva efteråt i nån broshyr vi fick i farten). På väg till mattaffären frågade mamma ut honom om hur det var att leva i Istanbul, han var visst student och jobbade extra i mattaffären och så. Sen var vi länge i mattaffären där x antal herrar visade mattor och lärde oss allt hur man ser skillnad på olika sorters mattor (så nu vet jag om en matta är äkta!). Och så drack vi äppelte såklart. Men de fina mattorna var verkligen alldeles alldeles jättemycket fördyra (när mamma och jag hör såna summor tänker vi badrumsrenovering, ny brygga, tempohoj och liknande). Så det blev ingen matta. Men oj vad vi skrattade efter åt våra nyvunna kunskaper och hur det blev. =)

 

Min mamma är rolig. Hon säger ibland att nu har hon minsann ritat på det mesta som man som arkitekt kan rita på. Men icke, nu håller hon på att rita på ett minaret! En mycket bra anledning att ta med sig dottern till Istanbul tyckte hon, och jag klagar såklart inte! Hagia Sofia blev givetvis det första vi besökte!

 

Hagia Sofia byggdes på 530-talet och ersatte då en träkyrka som brunnit ner. Från början byggdes och använes den som en kristen kyrka. Senare blev den förknippad med den grekisk-ortodoxa kyrkan. På 1450-talet byggdes den om till moské och har varit en förebild för många andra moskéer. Sen 1930-talet har den varit ett museum. (källa)

 

 

 

Hemma igen efter en långhelg i Istanbul med mamma. Vi har haft det jättebra, hunnit med en massa utan att stressa och det känns som om vi varit iväg mycket längre. Det var många nya spännande och lärorika intryck, men ett av det mest slående var faktiskt utsiken. Varje gång vi kom in på rummet eller på restaurangen häpnade vi! Bilden nedan är en mobilbild från frukosten i söndags morse innan vi åkte hem.

 

I eftermiddag åker jag och mamma till Istanbul och stannar till söndag! Jag gissar på mycket arkitektur! Och god mat och trevligt häng såklart. Hoppas på fint väder!

 

I helgen har jag ett äventyr framför mig som jag ser jättemycket fram emot. Tidigt lördag morogn sätter jag mig på cykeln i Malmö med min lillebror och några av hans vänner för att cykla till Karlskrona (ca 24 mil). Jag tycker om att cykla och det är häftigt att cykla distanser som man åkt runt i bil och på tåg som liten. Men framför allt så ser jag fram amot att få umgås med min fina bror.

 

Nu är bara frågan, hur ska jag och min cykel ta oss till Malmö på fredag kväll och hur ska vi komma hem på söndag?

 

Det bästa hade varit att åka tåg, men det finns inga tåg utom skånes tåg (såvitt jag vet) som man får ta min cykel på. På SJ gäller att en hopfällbar cykel klassas som bagage och får tas med på alla SJ-tåg, och att man får ta med så mycket packning som man orkar bära själv. Gissar Veolia har liknande regler. Många brukar förpacka sina cyklar i sopsäckar eller liknande och hoppa på tåget och hålla tummarna. Swebus är de enda långrese-bussarna som man kan ta cykel på, mot en tilläggsavgift på 99 kr, förutsatt att cykeln är väl skyddad med wellpapp, bubbelplast eller väska. Swebus har en linje som kör i Stockholm - Malmö med som stanner i Linköping. Och en linje Kalmar - Stockholm som stannar i Norrköping. Man kan åka Swedbus hela vägen, men då blir det ett byte (alltså 99kr x 2 för att ta med cykel).

 

Alternativ 1:

Bil till/från Karlskrona på fredag respektive söndag. Öresundståg till Malmö på fredag kväll.

Det blir totalt 900 kr 10h 40 min resa. Varav 8h i bil. Nackdelarna är att jag behöver ha goda mariginaler för att inte missa tåget i Karlskrona, jag kommer komma fram väldigt sent i Malmö och det finns en risk att jag är trött på söndagen och vara en dålig chaufför. Fördelen är att jag inte behöver göra hela resan (bara delar av resan) i cykelkläder med minimal packning, utan kan ha packning i bilen. Det är också billigare och ger mer frihet.

Jag skulle behöva köra hemifrån kl 13:00 på fredag, och vara i Malmö 20:29.

 

Alternativ 2:

Cykla till Linköping 4,5 mil (ca 2h), hoppa på Swedbus till Malmö. Hem får jag antingen cykla till Kalmar (9 mil) eller be mamma eller pappa om skjuts. Därifrån kan jag åka Swebuss till Norrköping. Om jag får skjuts gratis så blir det totalt 1000 kr för bussresandet, och 13h resa (varav 10 buss, 2 h cykel och 1 h bil). Nackdelarna är att det känns onödigt att cykla både fredag och söndag också, ett riskmoment att cykeln ska åka i bagageutrymme (tänk om nåt går sönder!), obekvämt och tråkigt att åka buss i cykelkläder med minimal packning och på nåt sätt behyöver jag trolla fram bubbelplats/wellpapp både i Linköping och i Kalmar. Fördel är att jag slipper köra bil och kan sova på bussen och jag borde vara framme i bättre tid på fredagen så jag kan umgås med min fina bror. Jag skulle behöva cykla hemifrån 11:20 och vara i Malmö 19:40.

 

Som alternativ 2, fast jag åker tåg till Malmö och försöker smuggla ner min cykel i en säck/lakan eller liknande... SJ-tåg som går i bra tid ligger kring 1000 kr enkel och Veolias som kommer fram alldeles för tidigt ligger på 350kr. Då blir det totalt 8h resa och 800 - 1500 kr.

 

Alternativ 4:

Stanna hemma.

 

Hrm. Inget är riktigt bra. Så om nån har nån idé...

 

 

 

Bilden ovan tog jag med mobilen för en månad sen när jag var i skåne, på väg till Åhus. Ett trevligt par med dessa cyklar hoppade på och krokade fast cyklarna på uppmarkerat ställe. När jag bodde i Eugene så fanns det cykelställ fram på alla bussarna (tror cyklarna får åka inne i bussarna numera). Tänk om vi haft det så, här i Östergötland, vad många nya ställen man hade kunnat utforska!

 

Helgen innan påsk var vi i Stockholm. Patrik, Emi och jag bodde på hotell. Det har jag aldrig gjort med Emi innan, tanken har liksom aldrig slagit mig. Men vandrarhem och Bed & Breakfast har vi bott på många. Här fick hon iaf en söt liten påse med hundgodis, tasshandduk och hundshampo och var allmänt nöjd med livet.

 

Vi umgicks mest med mamma och Lars. Åt god mat, strosade runt, provade hundrastgårdar, tittade på arkitektur, tittade på folk, njöt av nyutslagna träd, förvånades att alla grönytor var fulla med folk och kollade in några fik där man får ha hund med sig in! Märklig känsla att traska in med Emi på restaurang! Men gillar att! Gillar också att min vovve är så cool och finner sig i de flesta situationer. =)

 

På lördagen så gick vi hur långt som helst, åt lunch på ett mysigt hundvänligt fik på söder, åkte spårvagn.. Sen lyckades vi tajma en stunds häng i Vasaparken med Erik och Axel, som vi lärde känns på UCPA-resan i vintras. De hade med sig longboards, pizza och slackline. Det verkar vara ett bra livsstil tycker jag. Kul att träffa dem igen och jättekul att prova slackline! En sån vil jag ha! Den skulle jag hänga upp i Kuggeboda, så kunde rastlösa gäster (och jag) ha nåt att göra.

 

Trött nöjd vovve, som sett typ hela Stockholm på en löradag, la sig nöjt tillrättta på hotellet medan vi stack till Rival och såg Özz Nüjen. Roligt, men också lite väl allvarligt ibland, inte att man kommer därifrån utan en rejäl tankeställare.

 

Söndagen så åt vi lunch allihopa med en av mina fina vänner, Anna, på "Under Kastanjen", ett trevligt fik i gamla staden där hundar får vara i ena rummet. Sen skulle de andra till diverse flyg och tåg, och Anna och jag fortsatte på egen hand att fika, kolla på arkitektur och prata ifatt om allt mellan himmel och jord. Som jag saknar att ha dig nära, Anna!

 

 

 

Att bo på ett UCPA-center tycker jag funkar riktigt bra. Där finns allt, och nästan allt ingår i resan. Skiduthyrning ingår, de har ett eget i källaren, bara att gå ner och byta eller få hjälp om man vill ändra nåt. Mat, tre gånger om dagen ingår (buffeform med två olika rätter + efterrätt). Guide/skidlärare ingår, välj heltid eller halvtid, och de visar de bästa backarna/offpisten och ger tekniktips och hittar på roliga övningarna. Liftkort ingår. receptionen är bemannad med en svensktalande och en fransktalande vid lunch på vid middagstid, och de har svar på så gått som allt! Resan dit och hem ingår, om man väljer buss. Sovplats ingår, i 4- till 8-mannarum, ofta med dusch och/eller toa i korridoren (vissa har på rummen). Vissa center har dubbelrum man kan boka mot tillägg, om man är ute i god tid.

 

Det som också finns är en himla massa trevligt folk, från Sverige, Frankrike och England. Det känns som att alla som åker med UCPA är väldigt sociala härliga människor, och väldigt många åker nog för att träffa folk. Många åker ensamma och sen finns det givetsvis olika stora gäng. Vissa väldigt stora. Men det är ju smidigt, man behöver inte samordna bokning eller så. Man bara säger vart man ska och vilken vecka så kan de som vill följa med. Sen umgås man kanske inte nödvändigvis alltid med de man kommer med, man hittar ofta nytt sällskap i skidgrupperna, i matsalen och så. Det är så roligt, tycker jag!

 

På eftermiddagarna, efter åkningen, så möttes man i caféet/baren (där man kunde ladda ett kort att betala med), i nåt av umgängesrummen eller på rummen. Mycket snack om dagens äventyr. Vi blev efter några dagar ett gäng som samlades och körde en långstretch och snackade länge i ett av umgängesrummen, varje dag efter åkningen. Bra sätt att varva ned och ladda om innan kvällen innan dusch (och/eller bad i poolen!).

 

Kvällarna på centret var väldigt mysiga. Det brukar annordnas nån aktivitet varje kväll, 5-kamp, karaoke, quiz, osv. Vi var med på 5-kampen, tack vare Eleonora som drog med oss. Himla skoj! Vi slängde dunkar, sköt prick, klättrade runt ett bord utan att nudda golv, dansade, osv. Oj, vad vi skrattade! Annars så slappade vi mest och spelade sällskapsspel på kvällarna. Någon kväll spelade vi en massa rundpingis i källaren och någon kväll var vi på spa i grannbyn också.

 

Det har varit en riktigt skön resa, bara glida med, få riktigt bra åkning med mjölksyra i benen och fin lössnö, bra mat och bra sällskap. Grymt helt klart!

 

Första dagen i Serre Cheavlier var det strålande sol och första dagen har man inga guider och grupper så vi åkte ihop vi fyra plus våra nya vänner, grabbarna i rummet bredvid. Himla glassig start på veckan. Ja, jag behöver nog inte säga mer än så. ;)

 

Det här med buss alltså. Buss till alperna. Vi valde nog det resemål som UCPA hade som var längt iväg. 32 timmar totalt. Det är långt.

 

Men det gick över all förväntan tycker jag! Välkommen att följa med på en tur. =)

 

Vi hoppade på UCPA's anslutningsbuss (Stockholm-Helsingborg) i Norrköping, Maria och Olle hoppade på i Linköping tillsammans med ca 30 studenter, mest läkar- och medicinstudenter. Förväntansfulla resenärer på bussen som laddat med mat, musik, skratt och förväntan. Vi pratade, åt hamburgare i Jönköping och vips var vi i Helsingborg. Där hittade vi Patrik som paxat guldplatserna längs fram på övre våningen på bussen. Han hade även lärt känna en trevlig Malmöit, Eleonora, som vi sällskapade med hela veckan sen. Sen buss, färja, buss, färja, buss, kvällstopp med ombäddning, spännande natt på buss ombäddad till sovbuss och plötsligt var vi framme i Gruyere i Schweitz.. Där åt vi frukost och sen tog en vi promenad, himla fin by! Lite besvikna över bristen på snö, men utsikten och byn och osten vägde upp!

 

Bussresan fortsatte och vi hade fortfarande himla trevligt och mycket att prata ifatt med Maria och Olle. Och sen lära känna annat trevlig folk. Efter frukosten var det vackra vyer hela vägen fram. Vid sen lunch så stannade vi utanför någon random supermarket där det inte heller var vaken minusgrader elelr snö. Där började vi umgås med ett trevligt grabbgäng från Stockholm som verkade gilla vår idé att picknicka på asfalten med frukt, yoghurt, bröd, ost, ölkorv och öl och joinade oss. Dessa fortsatte vi också att hänga med hela veckan. Efter lagom långt stopp kopp den mindre bussen som skulle köra oss sista timmen upp, upp, upp i bergen. Det blev smalare och smalare och snävare och snävare och till sist började man ändå se snö på bergstopparna... 

 

Nice att komma fram, även om bussresan också var trevlig! Vi fick våra rum och hann packa upp innan middagen serverades. Vi fyra bodde i ett litet rum och de fyra grabbarna i ett litet rum bredvid, och vi åtta delade toa och hall. Vi hade en gemensam balkong också som snabbt blev ett kylskåp får yoghurt, ost, juice och öl. Bra början helt klart. =)

 

 

Nu är vi hemma igen, efter 8 grymma dagar i Serre Chevalier!

 

Vi har haft det väldigt bra, och hade med kameran i backen en dag i alla fall, så har några bilder att visa. Mem nu har jag haft fullt upp med att komma ikapp med livet, tvätten, jobbet, osv... men den som väntar på något gott...!

 

 

Fick se Mias bilder från Berlin, kul att se vad vi fotat samma och vad vi fotat olika. Ganska lika bilder blev det ändå, förutom att hennes innehåller bilder på mig. Några som är tanga medan jag fotar, som jag inte ens märkte. =) Förutom att bilderna bjuder på hur det ser utom bakom min kamera så bjuder de också på mer av den fina härliga känslan vi hade i Berlin; sol, glädje, nyfikenhet, spännande historia och arkitektur!

 

En fantastisk lördag i ett fantastiskt Berlin med en fantastisk Mia!

 

Under denna resan hade vi en heldag avsattt för turistande.Vi försökte komma på vad som vad viktigast att se/göra och några bonusar. Vi såg att skippar vi nån enstaka grej så slipper vi åka tunnelbana och får röra oss till fots ovan jord, och så blev det. Karta och kompass och inringade punkter att se. Men inga tider och inga måsten. Vi höll oss i östra Berlin dock, mer tid fanns inte. Västra Berlin får vi ta en annan gång.

 

Mia läste karta och jag läste vägskyltar och högläsning av pappas mail (som jag skrivit ut, innehållandes blandad info om olika platser). Vi hamnade lite fel i början, eftersom hela gatorna i vårt område var upprivna och gatuskyltarna låg slängda på marken lite här och där (massiv ombyggnation av tunnelbanesystem). Men sen avvek vi spontant från vår rutt flera gånger när vi såg nåt spännande; det stora trekantiga vattenkonstverket (utan vatten) i parken, nån mysig gränd, intressant affär, trevligt fik eller cool arkitektur. Himla roligt, vi vände oss på en femöring båda två efter samma saker! Vi stannade och fikade och åt flera gånger (där är vi också lika!). Vi spanade rätt mycket på arkitektur och hann med en hel del historia; Förintelsemonumentet, en bit Berlinmur, en utställning om Berlin och nazisternas frammarch 1933, Checkpoint Charlie osv.

 

Förintelsemonumentet gjorde verkligen intryck. 2271 stora klossar, från 70 cm höga till 4,5 meter höga, som fått ta en stor yta i ansspråk mitt i centrala Berlin. Tanken bakom är att hedra alla de som dödades under andra världskriget och tanken var också att när man gick igenom skulle man kunna känna en känsla av kyla, hårdhet och det här med att man inte har någon aning om vad som dyker upp bakom nästa hörn. Det sistnämnda fick Mia erfara när en ung grabb nästan sprang rätt in i henne bakom ett hörn! En intressant tanke är också att om det varit en sten för varje människa som blev dödad, så hade denna yta varit lika stor som Jönköping. Tänkvärt. Tänkvärt är också alla de små diskreta hintarna i staden om var muren varit, se till exempel bilden på de två raderna med gatusten i asfalten? Och kolla bilden på hur förstört Brandenburger Tor var innan, Berlin har fått vara med om mycket tråkigt.

 

Eftermiddagen och kvällen spenderade vi kring Hackescher Markt, ett väldigt trevligt område med uteserveringar, marknader och inspirerande butiker. Vi åt chips som gjordes framför näsan på oss, som förrätt, och sen god italiensk pizza och pasta. Där var vi även inne i tre butiker, och var sen helt utmattade (lika på den fronten med, maraton går bra, men shopping är lite väl ansträngande). Sen tillbaka hänga på vårt stora hotellrum och sova tidigt...

 

Intrycket från Berlin är verkligen positivt! Inte så mycket höga hus, spännande arkitektur, väldigt mycket parker och träd. Det kändes välkomnande och kulturellt och schyssta människor. Att solen sken hela dagen kan väl också ha påverkat intrycke tav staden. =)

 

Slutsatsen från att umgås så mycket med Mia är att vi är bra mycket mer lika än jag trodde! Det är alltid spännande att resa med människor som man inte känner så väl. Tränings-Mia känner jag väldigt väldigt väl, men Mia som sällskap utan för träning och på resa kände jag inte alls, men nu gör jag, och hon är precis lika underbar!

 

 

Jag åkte ner med Maria Kromnow i fredags morse och kom hem måndag lunch. Vi hämta nummerlapp i fredags och turistade och pratade taktik på lördagen. Loppet var söndag morgon.

Målsättningen var först och främst att komma i mål och ha roligt! Vi ville må bra och känna att detta kan vi tänka oss att göra igen! Vi skulle peppa varandra och andra och ha himla roligt!

 

Vår taktik kring tempo och det mentala var att springa första tre milen ihop, att se det som tre olika 10-kilometare. 10 kilometer kan vi ju springa utan problem. Tanken var att ta det lugnt första kilometrarna pga dålig uppvärmning i trängseln. Sen var tanken att försöka springa i 5.30-tempo, men gå i vätskekontrollena och inte zickzacka när det blev trångt utan låta det gå långsamt. Sista milen skulle vi dela upp på 4-kilometare, och ta det som det kommer. Vi hade även kollat in var banan gick och lite saker efter banan som vi särskilt skulle försöka se (känna igen området vi bodde i, runda Fernsehturn, kolla in shoppinggatan, osv).

 

Taktiken kring drickandet var att ta med vätskebälten, Mia med vatten och jag med resorb. Spara sportdrycken till andra halvan av loppet för att skona magen. Dricka lite men ofta (varannan kilometer), också för att skona magen. Ha med dextrosol som extra energi, snällare än sportdryck och gel.

Vår plan höll hela vägen! Det är grymt att springa med Mia! Vi är världens bästa team! Vi sprang jämnt och stabilt och sprang om hundratals, men utan att stressa upp och och behöva zickzacka. Vi pekade och tjoade och höll koll på varandra och tog oss om andra med enkel men effektiv kommunikation. Vi hejade på alla svenskar och på varandra, vi jublade åt banden som spelade och vi berömde varandra varje snygg kilometertid eller viktig kilometerskylt (10km, 20km, 30km, osv). Vi kommenterade hur fint och grönt och trevligt Berlin är och hjälptes åt att trycka bort negativa tankar. Vi stannade bara och fyllde på vätskebältet tre gånger (tror det var kring 12km, 25km och 35km), och det utan stress. Vi la mindre tid än väntat på dricka. Inga toabesök behövdes, så där sparade vi en hel del med. Allt enligt plan, eller bättre.

Vi sprang ihop till 34 km, där fick Mia ett glädjeryck och satte av. Men jag kom ifatt henne i nån kilometer senare i nästa vätskekontroll och sen sprang vi ihop igen till 40 km där hon fick nästa glädjeryck och åter igen satte av, och mina lår bara skrek om jag försökte öka.

Men wow vilken fantastisk syn och känsla att vända upp sista svängen och se Brandenbor Tor och målgången och sidorna massa publik och hejande!

Kom i mål och fick min medalj, snacks och letade upp överdragskläderna och hittade Mia!  Vi skrattade och grät några glädjetårar och kramades och ja, vilken grej alltså! Vi konstaterade att hon slog mig med 30 sek! Då var jag inte så långt bakom som jag trodde.Vi konstaterade också att vi mådde över förväntan! Trötta lår, knän och fötter, men trött-ont och inte skade-ont. Helt fantastiskt, vad häftig kroppen är som kan klara en sån här grej!

Svårt att fatta att jag faktiskt har sprungit en mara! Så otroligt glad och nöjd och stolt!

 

 

Statistik finns på Berlin maratons hemsida: Karla och Mia

 

 

 

I helgen var jag och Emi på äventyr. Vi fick äntligen se Hjälmö, som Karolina alltid pratar om. Och vilken helg det blev! Hela hennes familj var där, vädret var absolut strålande, skogen var helt fantastisk, ljuset var vackert och det var så lugnt och skönt.

 

Vi promenerade, läste, myste, åt god mat, slappade, skrattade och umgicks. Jag och Emi bodde i sjöboden och när jag vaknade både lördagen och söndagen smög jag ner och tog ett dopp det första jag gjorde. Emi fick bada en massa senare på dagarna. I lördags eftermiddag när Emi var trött så passade vi på att köra Karolinas mammas benträningspass (riktigt roligt med nytt pass och med sällskap!) och efter det sprang jag på alla stigar jag kunde hitta på lilla Hjälmö. Mycket blåbärsris och inget folk. Lyx. 

 

Sen tog vi ett litet varv i Stockholm, Karolina, Emi och jag innan det var dags för tåg hem. Med sinnena och lungorna fyllda med skärgård.  

I helgen var jag på Hjälmö, av alla ställen! Fantastiskt ställe och fantastiskt sällskap!

 

I väntan på att jag ska sortera bilder och hitta ett ställe med internet snabbt nog att ladda upp dem så kan jag ju visa var jag var så länge. Stockholm ligger precis till vänster om vänstra bilden.

 

Högra bilden visar mitt löppass i lördags. Jag smet iväg en stund innan middagen och sprang i vackra, soliga, barriga, mossiga skogar i varmr sensommaljus. Spanade in de kanske 2 km grusväg som fanns på ön och sen sprang jag på alla stigar jag kunde hitta, fram och tillbaka. Mötte inga människor, men några får. Hoppade över några träd och duckade för lite grenar, så det blev ett rätt varierat pass ändå. Som bilden visar så är ön inte så stor, för här var jag ute och sprang en timme och tyckte sen jag kunde ön rätt bra! =)