Anything is possible

Helt galet! JAG HAR ÅKT 90KM PÅ SKIDOR! Fattar ni hur sjukt det låter? Det är ju som om jag skulle ta skidorna till Kalmar! Eller förbi Sölvesborg! Helt absurt! Och ännu mer knäppt är att det är 30 000 som gör det varje år! (ca 8000 som åkte samtidigt som mig). Vissa gör det mer än en gång till och med!

Häftig upplevelse hursomhelst och jag är jätteglad jag gav mig in på det! Hade aldrig gjort det utan min goda vän Hannah från Luleå och utan att ha kört cykelvasan i somras och insett att det gick att ta sig sträckan... Det klickade på något sätt. Men sen blev det ju att jag åkte själv. Det är mycket tid för reflektion både på tåg, promenader (bodde 35min från centrum och gick många gånger fram och tillbaka) och sen över nio timmar i spåret. Jag åkte också 14 timmar tåg dit och 10 timmar tåg hem. 

Men det var långt senare, efter en natts sömn och nästan hela tågresan hem som jag insåg att jag faktiskt gjort det. Åkt vasaloppet.
På 9.21.36. Smakade på det. 90 kilometer. Över 9 timmar på skidor. Då borde jag nu kunna säga att jag KAN åka skidor. Det har jag aldrig gjort innan. Men man åker ju inte 90km om man inte kan åka skidor?

Känner också en viss tomhet. Jag känner mig som en helt ny människa och som om jag varit borta en månad så mycket som jag hunnit se/möta/uppleva/tänka. Vad ska jag nu göra? Men nu är jag hemma igen. Livet före och efter vasaloppet? Nu ska jag umgås med mitt nya jag och hitta ett sätt att tackla den nygamla verkligheten med mängder av plugg men också en efterlängtad återgång till mina "vanliga" träningsrutiner. Back to reality.

...och inte minst, välkommen vår!


Bara en liten parantes...
Folk under loppet säger saker sådär lite random rakt ut:

En man när vi på ett ställe åker nära vägen till Mora (med bilköer):
"Kan man köra bil till Mora? Det visste jag inte!"

Någon annan svarade:
"Fast det går ju inte snabbare. Skidor är ju mer miljövänligt också."

Solbränd pigg kvinna i 60-årsåldern när ca 60km kvar, till mig:
"Vad vackert här är, är inte detta otroligt härligt?"

Kvinna i 40-årsåldern till sin vänninna när det är typ 37km kvar:
"Gud vad jag är trött på tallar! Bara massa tallar här ju! Det är mycket finare att åka igenom byar i Italien."


Under hela resan har jag träffat, lyssnat på, och sett så mycket härliga roliga och trevliga människor. Det finns en oändlig massa saker att titta på när man går runt bland skidnördar i Mora, väntar på tåg, åkter tåg osv.

Familjen som jag och tre andra hyrt in oss hos var jättetrevliga. Ett fint mysigt radhus, med en övervåning de inte använder. Hurtiga och glada och med värdens sötaste dotter.

Och det var så fint i Mora med massa massa snö. Och solen sken. Och ingen vind. Hela Dalarna var så vackert på vägen hem med tåget sen. Frusna sjöar, vackra faluröda hus, hagar, berg, skogar, öppna vidder och vyar och massa hurtiga människor med pulkor, sparkar, mountainbikes.. Om det inte legat så långt från resten av världen (för många byten, för många timmar om man vill därifrån), så hade jag nog trivts väldigt bra där!



Nedan är mina egna tankar och reflektioner, mest för jag själv ska minnas:

Vasaloppsdagen i tider:
02.50 Uppstigning
03.00 Frukost
03.45 Skjuts till bussen
04.00 Köa till buss
04.15 Buss mot Sälen
06.15 Framme i Sälen

07:10:16 Start Sälen      (90km kvar)
08:26:19 Smågan           (79km kvar)  8.3km/h
09:38:40 Mångsbodarna  (66km kvar)  11.0km/h
10:44:49 Risberg            (55km kvar)  9.7km/h
12:04:11 Evertsberg       (43km kvar)  9.5km/h
13:36:21 Oxberg            (28km kvar)  9.5km/h
14:35:23 Hökberg           (19km kvar)  9.3km/h
15:37:59 Eldris               (9km kvar)    9.8km/h
16:31:52 Mål Mora          (0km kvar)    9.9km/h

En hel evighet senare hade jag lyckats få tag på mina överdragskläder och kunde börja halta tillbaka till boendet. Jag var väldigt frusen. Just då saknade jag min pojkvän med bil mer än någonsin! Han och massa vänner fanns på sms i alla fall och alla hade tusen frågopr, så det gick på något sätt det med. Men mina fötter var inte vänner med mig då. Duscha och plåstra om fötterna, torra strumpor och skor. Drack återhämtningsdryck och åt godis, kex och nötter. Traskade in mot stan (ringde Patrik och Hannah för undehållning) för att få lite mat och se om vasamässan var öppen och köpa en souvenir ellet nåt. Det var den inte. Och några stackare gick fortfarande i mål där i mörkret (målen stängde 20). Jag kom tillbaka utan diplom, utan medalj, utan vittnensom sett mig som jag känner. Inga bevis! Tänk om jag bara drömt?


Mentalt och fysiskt tungt:
Fy Sjutton vad långt det är! Tungt mentalt! Hur motiverar med sig när man känner sig trött och det är 56km kvar? Skyltarna på varje kilometer blev bara längre och längre emellan. Jag har många mentala metoder som brukar funka när jag tränar. Ett sätt är att se fram emot olika saker, typ den vacka ängen, den långa nerförsbacken, fikat efter, eller en bra tid att visa. Blåbärsoppa funkade de första kontrollerna, men sen lockade inte lika mycket efter ett tag. Eller så kan man till exempel koppla bort hjärnan och hänga på någon annan, eller hitta en takt och bara åka/springa/cykla på, men det är svårt när man blir avbruten, typ om man måste byta spår eller åkstil (tex från stakning till diagonalåkning, dubbelstakning eller saxning). Eller så kan man jämföra med något som man tycker är hanterligt. Typ att nu är det bara hälften kvar, eller lika långs som motionsspåret i Bastasjö.

Men när det var 23 km kvar var alla metoder, trips och tricks och all energi mer än slut och min tävlingsinsikt och envishet började dana. Jag försökte se fram emot nästa kontroll, det hade ändå funkat hyffsat innan. Dricka och lite mer än tallar att titta på och liten paus, men nu lockade inte ens det. Jag försökte hitta en rytm och tänka bort mig, funkade korta korta stunder i taget, jag tänkte på alla som hejade på mig och försökte intala mig att de skulle bli besvikna om jag inte kom hela vägen, men det funkar inte för jag vet att de skulle vara stolta ändå. Jag försökte referera; det är ju bara lite längre än göteborgsvarvet, eller som till johannishus och tillbaka, eller som 14 varv på bastasjöslingan. Men inget av det kändes det minsta rimligt att åka.

Från och med typ 35km hade jag jätteont under stortårna, främst högra, då fötterna var plaskvåta och tårna gled lite fram och tillbaka. Höger häl hade jag tejpat i förebyggande syfte, lärt mig från Duved, men det gjorde jätteont från och med typ 40km. Tejpade om tår och hälar och händer i Evertsberg (halvvägs). Det funkade en bit. Men sen gjorde det ont. Det är svårt att åka rätt och energimässigt effektivt när det gör ont. Men bara till nästa kontroll. Där ska jag vila. Dricka blåbärssoppa, energdryck och vatten. Äta vasaloppsbulle. Återhämtade mig hyffsat bra på kontrollerna, kände mig betydligt starkare efter trots korta pauser. Men skavsåren blev inte det misntsa bättre.

Men sen vet jag inte vad som hände. Sen slutade jag tänka, hjärnan slutade fungera, jag slutade ta in intryck. jag bara betade av kilometer efter kilometer och det kändes som en hel evighet. Tänkte "när jag är på 19 är jag nästan framme, när jag är på 18 då är jag ju i princip där, när jag är på 17 då kan jag ju nästan höra hejaropen".... och på något vis tog jag mig hela vägen i mål! Jag var så trött så trött, men såg målgången dagen innan på tjejvasan och tänkte att man kan inte möjligvis vara så trött att man inte bryr sig om att gå i mål ordentligt! Och när jag hörde allt folk så hittade jag nånstans lite mer kraft och lyckades sträcka på mig och dra på sista hundra meterna! Häftig känsla att gå i mål! Och precis där strax innan mål kom jag ihåg ett minne, när jag var jätteliten och vi var och gick genom målet. Tänk då hade jag aldrig anat att jag skulle åka igenom där som en vasaloppsåkare! Men väl i mål var jag helt borta i huvudet och alldeles tårögd och totalt förvirrad. Kanske tur ingen var där.

Dagens förutsättningar:
Temperaturen under loppet var någon minusgrad vid start, trångt med bra före. Sen gick solen upp ordenligt och det blev varmt. Många timmar mitt på dagen var det kring eller strax över nollan. Där solen låg på var det alldeles för varmt i min klädsel och spåren var tunga och trögåkta. Sista milen var det kallt igen, och något bättre före. Men slitna spår. Vallningen fungerade kanon. Jag hade bra glid och fästet funkade bra. Vallade inte om någongång, även om jag kanske borde gjort sista milen. Men då kändes det inte värt det.


Karla, tips till en eventuell nästa gång:

• Äta jättemycket dagarna innan, vanligt frukost samma dag räcker.Håll in stavarna, så de inte går av eller nån åker över dem och man trillar.
• Drick dubbelt så mycket än det man tycker verkar lagom under loppet.
• Ta med mycket överdragskläder att ha i påsen man hämtar efteråt.
• Se till att ha utrymme omkring sig i nedförsbackarna, ifall någon trillar.
• Det är värt det att lämna in skidorna för vallning.
• Gå inte utanför pisten, man sjunker ner typ en meter.
• Midjeväskan bör innehålla tejp, compeed, näsdukar, fruktsocker, kontanter. Lämna plats för mössa.
• Ta med torra strumpor under loppet.
• Tejpa om skavsår tidigt.
• Om man mot förmodan skulle råka se en toalett, använd den. De är sällsynta. Buskar att gömma sig bakom är obefintliga.
• Titta upp, sträck ut, använd höften, tappa inte tekniken!
• Det är INTE omöjligt att åka 90km, tusentals människor gör det varje år!

Bilder:
Hade Patriks minikamera med mig och har tagit några få bilder...


Dagen innan, när tjejvasan gick i mål. Detta var medan de som var snabba och pigga kom i mål. Syns på stilen. :D


Mängder av snö.


Förberedan.


Tidigt start på den stora dagen. Första bilden från Mora, andra från Sälen.


Den ökända backen i starten av loppet, flera kilometer lång och hundratals meter i höjdskillnad! Trångt.


Vacker utsikt emellanåt!


Trängsel vi kontrollerna. Skid- och stavtrassel.

Sista bilden från Oxberg. Sen tog krafterna och inspirationen slut och därmed också fotograferingen.


Hejdå Mora, tack för denna gång!