Anything is possible

Måndag 25/1. Beräknad dag var 26/1.

 

Dagen började lugnt och flöt på bra, men sen låg han inte helt rätt och det blev därför kejsarsnitt. Inte som vi tänkt oss, men det känns bra ändå. Alla kändes väldigt trevliga, proffsiga och trygga och allt slutade ju bra med en nöjd liten familj. =)

 

Kände nåt var på gång tidigt på morgonen, men lite ändå. Gick en timmes runda med vovven, gick långsamt med flera stopp. Då kom det igång mer med tätare värkar och vi insåg det var dags. Pratade med Lisa som skulle passa Emi tills mamma och Adi kom upp för att bo i lägenheten med Emi. Åt lite. Duschade. Sen åkte vi in. Var då öppen 2-3 cm. Fortsatte in i badkaret och jobbade på själva och det var inga konstigheter att andas igenom värkarna. Vi pratade lite om att jag tänkt lustgas och kvaddlar om det behövdes, inte epidural. Och att jag ville flytta runt i olika ställningar för att hjälpa förloppet och för att jag får ont i ryggen av att ligga på rygg. Så när det började kännas mer så var det lika bra att komma in i att andas lustgas medan man kunde fokuser och prova lite olika ställningar. Det kändes bra och vi fortsatte ett tag till, andades genom värkarna och umgicks på vilan mellan dem och jag försökte få i mig lite dricka och så. Men det gick inte framåt. Inte alls. Stannat på 6 cm öppen och vattnet hade inte gått.

 

Det började bli kväll och de tyckte att nåt behövde hända och de satte in värkstimulerande dropp. Det började göra ont. Jag fick kvaddlar i ryggslutet där det kändes mest ont, som hjälpte bra i ryggslutet men efter ett tag blev det väldigt ont även fram och inuti. Vattnet gick och värkarna blev starkare. Det började göra ont även i vilan mellan värkarna och det var svårt att hitta nån bra ställning. Störde mig på alla slangar och började känna mig illamående i slutet av varje värk, vilket "snodde" vilan av mig. Jag spydde upp det jag försökte få i mig. Det började göra mer och mer ont. Sen började hjärtslagen gå ner under värkarna, men det var jag som tur väl var omedveten om. Men det kom en läkare och kollade läget och de tog laktatprov på bebisen och satte in skalpelektrod. Jag blev tillsagd att hålla mig till ryggläge och jag började känna mig riktigt väck. Jag började bli rädd för att tappa fattningen totalt (om jag inte gjorde det?). De pratade med mig så gott det gick och vi kom överens om att ge epidural ändå, men det gick inte för bebisen började bli stressad och jag kunde inte byta ställning. Kroppen ville börja krysta, och de kollade men jag var fortfarande bara öppen 6 cm. Proven visade att bebisen började bli för stressad, tonen blev en annan i rummet och jag hade väldigt ont. De bestämde sig för att ge mig bricanyl för att lugna ner värkarna så jag och bebisen kunde hämta oss.

 

Efter bricanyl fick jag även epidural. Sen kopplade de loss mig från alla slangar. Jag kände mig som en helt ny människa. Eller som en människa över huvudtaget, vilket var mycket trevligt. Jag kunde röra på mig, gå och kissa, äta lite, umgås, andas igenom värkarna utan lustgas. Så skönt. Vi lyssnade på musik och kramades. Bebisen hämtade sig och hjärtslagen blev stabila. Vi skojade om vilken dag bebisen skulle komma, om den skulle vara i god tid som sin pappa, eller i sista stund som sin mamma. Bestämde mig för att denna stunden och känslan ska jag minnas, inte timmarna innan. Det kändes bra, men det gick inte framåt.

 

Klockan blev kring 22 och det var skiftbyte. De pratade om värkstimulerande igen och jag kände hur jag blev rädd för tanken att hamna i samma sits som timmarna innan. Läkare kom in och kollade mig och bebisen. De diskuterade hur det kunde komma sig att bebisen inte vridit på huvudet mer och kommit längre ner. De gjorde ultraljud och de kom fram till att bebisen måste ligga i så kallat "hög rakställning". Den låg på fel sätt för att kunna vrida sig ner, samtidigt som den låg för långt ner för att kuna ändra ställning. De förklarade lugnt och tydligt att det helt enkelt inte går att avsluta det som planerat och vi behöver göra kejsarsnitt och att det inte var nån mening att vänta. Vi fick tjusiga kläder och rullade sen mig genom mörka sjukhuskorridorer.

 

Det var god stämning i operationssalen, trevligt folk. Den trevliga tjejen som la epiduralen la även denna bedövning. Trevlig trygg och proffsig personal överallt och jag kände mig bara förväntansfull över att äntligen få träffa vår lilla bebis. Jag var bedövad nedanför brösten, skönt att inte ha ont. Jag och Patrik satt på vår sida skynket och det kändes bra. Efter en stund hördes ett skrik och Patrik följde med ut när de skulle tvätta bebisen, klippa navelsträngen, suga ut lite fostervatten och kolla honom. Bebisen mådde bra och Patrik kom tillbaka med den sötaste lilla bebisen nånsin som nu tystnat och bara låg och spanade på oss. Berättade att det var en kille. Det kändes så himla självklart och alldeles alldeles fantastiskt! Vi hängde där länge, alldeles för länge, så som jag längtade att få ha honom på mitt bröst! Sen till sist var jag färdigsydd och vår lilla son fick ligga på mitt bröst när vi rullade tillbaka till förlossningen.

 

Han föddes 23:13 och strax efter midnatt var vi tillbaka på rummet. Första timmen fick vara själva med vårt lilla mirakel. Han var vaken och låg på min mage/bröstkorg och vi tittade, klappade och myste. Försökte låta bli att hjälpa honom för mycket eftersom han ändå var vaken och på god väg. (Forskning har ju visat att det gynnar amningen väldigt mycket om bebisar under första timmen får gå igenom ett antal utvecklingssteg för att själva hitta till bröstet och amningen). Så vi tittade, log, småpratade och njöt av varje steg han gjorde som följde det vi lärt oss. Till sist hittade han rätt och tog ett stort och bra tag direkt. Å vad vi njöt. Sen fick vi fika och vi försökte vila/sova/amma oss igenom till morgonen. Men det är svårt att sova när man är så himla glad!

 

I måndags, den 25 januari kl 23:13 kom vår älskade lilla son till världen! 3200 gram och 49 cm lång. <3

 

Patrik lyckades fånga mig i det fina förmiddagsljuset i lördags. Första hade jag mest roligt åt skuggan på garderoben, men sen fick jag med Emi på en bild också. =)

Idag spanade vi in naturreservatet på Djurön. Vackert! Kändes som att helt plötsligt vara i Blekinge, med ekar, hagar och vikar. Väldigt likt Skärva!

 

Tänk, jag har jobbat färdigt på väldigt länge! I tisdags jobbade jag sista dagen, nu är jag hag föräldraledig. Kändes väldigt tomt och märkligt att lämna jobbet faktiskt. Men lagom att gå två veckor innan beräknad förlossning. Det har varit skönt att nu några dagar fått sova ut, promenera i dagsljus, pyssla hemma och sova middag.

 

Det är riktigt kallt denna vecka! Temperaturer kring - 15 grader, soligt och nästan vindstilla. Kallt kallt kallt, men vackert! Det är bara att pälsa på sig, ta på broddarna (!) och ut och gå! Det funkar bra att gå i nån timme eller en och en halv, men sen blir ryggen och fötterna trötta. Vovven gillar kylan, hon rullar på den hårda snön och tramsar runt med pinnar och verkar allmänt nöjd med livet. Inte så dumt med en ledig matte. =)

 

Igår fastnade jag nere vid Campus och Visualiseringscenter. Det var mäktigt med strömmen som forsade fram och rök i kylan! Stannade även till vid nybyggda Katscha (sista bilden) mitt emot Arbetets museum, som nu är inflyttat. Undrar hur det känns att bo där?

 

Idag har jag varit gravid i 37 hela veckor, går alltså in i vecka 38. Graviditeten räknas nu som fullgången och det räknas som "normalt" att födas i vecka 37+0 till 41+6. Det känns häftigt att vara där nu! Vi var hos barnmorskan i måndags och allt såg bra ut. Vår lilla bebis har vänt sig med huvudet nedåt, men är inte fixerad och har inte sjunkit ner så den tänkte nog vänta ett tag till. Inte mig emot. Jag mår bra och bebisen har det bra där inne. Fast det börjar bli trångt i magen, och det känns som bebisen har gått från att sparkas och boxas till att knöla runt, buffa lite och sticka ut en kroppsdel här och där. Det känns häftigt. Och mysigt att alltid ha sällskap. Jag blir också väldigt nyfiken på vad det är för nån där inne!?

 

Hursomhelst så var det alldeles fantastiskt skönt att vara ledig i två veckor! Och bo hemma hos föräldrar och bli bortskämda. Det var en lugn ledighet med många långa sovmorgonar och oplanerade dagar. Långa promenader i dagsljus mitt på dagen, vad gott det gör för själen! Mycket god mat, vila när man känner för det och gott om tid att träffa släkt och vänner. I slutet av ledigheten kände jag unte alls höggravid och trött som jag hela tiden tänkt jag skulle vara såhär års utan istället pigg, stark och glad! Härlig känsla!

 

 

Sen booom tillbaka på jobbet i måndags efter en orolig natt med dålig sömn. Känner mig (efter bara två jobbdagar) helt körd i botten. Och då gillar jag ändå mitt jobb och har inte ett fysisk ansträngade jobb. Men det tar på krafterna ändå! Så kommer jag hem helt slut efter jobbet och orkar varken laga mat, gå med Emi eller umgås med Patrik. Känner mig bara trött, ledsen, sliten och som en dålig människa. Men, men, så får det väl vara.

 

Men hur känns det då? Det som påverkat mig mest hela graviditeten är det här med att alltid vara så himla trött. Till och från sover jag väldigt dåligt, speciellt senaste typ två månaderna. Jag har blivit lättväckt, har till och från ont i nacke/axlar och det gör det jättesvårt att hitta en sovställning, har börjat snarka så jag väcker Patrik som väcker mig och sen är det såklart massor av tankar som snurrar. Annars är det mest fötterna som klagar. De är trötta, svullna, varma och tycker att jag blivit alldeles för tung (15 kg plus nu!). Såklart jag är osmidig och känner mig som ett kylskåp när jag ska ta mig upp från soffa/säng, ta mig in och ut ur bilen eller när jag ska ta på skorna men det är ingen fara. Jag blir andfådd för ingenting, men det skrattar jag mest åt. Det är trångt i magen och jag är inte sugen på mat, samtidigt känner jag mig nästan alltid hungrig. Men allt detta är ju bara småsaker, jag är verkligen tacksam och fascinerad av att kroppen funkar så fantastiskt bra! 

 

Nu har jag bara fyra jobbdagar kvar. Fyra dagar. Det är ingenting! Sen behöver jag inte göra någonting egentligen. BB-väskan är packad, vagnen står i hallen där hemma, babyskyddet är i bilen, skötbordet på plats, bebiskläder tvättade och de minsta ligger i fina högar. Om bebis inte har bråttom utan jag får flera veckor hemma, då tänkte jag använda min lediga tid till att promenera med Emi i Folkparken, läsa, sy, laga mat och framförallt hänga i soffan och gosa med vovve.. =)

 

 

Julfirande blev först julmiddag till lunch på Bergåsa hos pappa och Ingalill. Där är det jul i varendaste milimeter av huset, med rött och guld och glitter och saker som lyser/blinkar/spelar julmusik. Och pappas gran är som vanligt riktigt mäktig; en stor tät kungsgran med färgade lampor på amerikanskt retrovis, och massa glitter! Nytt får i år var tåget som gick på räls runt granen och tutade och spelade julsånger! Det blev också julmiddag efter alla konstens regler. Sen Kalle och klappar och ris a la malta.

 

Sen drog jag, Patrik, Emi, Adi och Kajsa in till mamma och Lars. Hos mamma är julen det man känner för att det ska vara. I år blev det minimalistisk och stilren pyntning och en liten söt gran klädd i i guld och rött. I år pratade vi halvt om halvt på skoj att det vore gott med nåt annat, typ grekisk mat. Och grekisk middag blev det faktiskt. Mamma och Lars hade lagat en fantastiskt god middag med mycket grönt och fräscht. Och gott alkoholfritt vitt vin! Det satt fint! Sen blev det klappar med rim och många skratt.

 

Men sen var det tröttaste gänget. Vet inte vad vi gjort, men allihop säckade ihop på nåt sätt. Jag skönk ner i hörnet på mammas soffa och hade varit kvar där än om inget hjälpt mig upp. Känner mig som en valross. Gravid 35 veckor + julmat = tungt!

 

 

God morgon, lilla bebis (som varit vaken och tränat sparkar och boxning sen alldeles för tidigt)! 

 

Idag går vi in i vecka 34 och det känns himla bra! <3 

 

 

 

Dessa härliga bilder tog Danne på oss i lördags kväll! Glada tjejer med runda magar! =)

 

I lördags blev jag överraskad på Lingonfabriken! Helt plötsligt dök det upp ett gäng vänner som bokat bord och bjöd på lunch och fika och dukade upp en tjusig blöjtårta (inte meningen att man skulle äta) och presenter! En väldigt trevlig tolkning av babyshower!

Tack Mia, Käti, Rebecca, Madde, Maja, och Elna (som deltog i tanken)! Det var så himla roligt att få umgås med er en eftermiddag sådär helt plötsligt! =)

 

Idag fyller min älskade man 30 år! Och oj så kär jag är i denna man, så lycklig att få dela mitt liv och min vardag med honom!

 

 

 

Senaste löppasset var innan vi åkte till Turkiet, nu redan 8 veckor sen. Efter det passet tänkte jag att nu får det vara nog, det känns bara flåsigt och tråkigt att inte komma nånstans. Det blir inte bättre av att alla kläder sitter obekvämt, speciellt träningsbyxor. Men veckorna gick och löparabstinensen smög sig på. Häromdagen veckan såg jag min springklocka och kände mig alldeles ledsen, liksom tom för att en del av mig saknades. Till sist beställde jag ett par gravidträningstajts, som kom förra veckan. och i onsdags pratade jag med Gabriella om hur fantastiskt det är att springa i höstlöv.

 

Så igår kväll fick jag ett ryck och tog på mig alla träningskläder, springskor och springklocka och gav mig ut! Jag bestämde mig för rask promenad (nåja, så rask en rask promenad numera är) med eventuellt inslag av löpning. Kände mig onödigt väl kittad med löparklocka och allt, men det var skönt att få vara "mig själv" en stund. Tänkte prova löpa, men ha fokus på hur skönt det är med höstluft och höstlöv. Det var helt fantastiskt!

 

Och det gick faktiskt bra att springa lite! Tidigare har jag väl aldrig kunnat tänka mig att jag skulle bli jätteglad efter några ynka 12 x 1 min jogg (med 2 min gång emellan). Men jag kände mig alldeles lycklig efter! Det var så skönt att få tänka på höstlöv och intervaller en stund! Det var inte alls för tufft, utan kändes faktiskt riktigt bra. Även dagen efter. Var lagom, helt enkelt, och precis det jag behövde!

 

Hade med mig min gopro-kamera till Turkiet. Det är spännande att fota med den. Den tål vatten, horisonten blir sned och man har ingen möjlighet till inställningar eller förhandsgranskning. Men vissa av bilderna tycker jag fångar nuet på ett härligt sätt.

 

Här kommer några blandade bilder från den:

Det där med bröllopsresa. Vi hade inte tänkt så mycket kring det, men pratat löst om att kanske åka iväg långt bort på nån lång häftig resa senare på hösten. Typ i november. Men sen blev det en bebis på väg, och då kändes det inte längre som en bra idé att varken åka väldigt långt bort eller att åka i november.

 

Men sen efter sommarn konstaterade vi att jag och bebisen mådde bra, att det fanns en liten lucka i våra jobb och Micke hade möjlighet att passa Emi. Så med kort varsel bokade vi in en resa till Turkiet. Solsemester, all inclusive, Ving, charter och allt det där som inte brukar vara äventyrligt nog för mig. Dessutom bokade vi in oss på ett barnfritt hotell. Sista chansen liksom. ;)

 

Och det var helt rätt. Precis det vi behövde för att komplettera vår väldigt händelserika semester i sommar, som var full med bröllop, aktiviteter och gäster. Det var så himla skönt att bara vara, umgås med varandra, prata ifatt om allt möjligt och landa i att vara herr och fru Hentzel samt snart föräldrar. Passande nog så började vi känna bebisens sparkar och rörelser lagom till resan. Så det var mysigt att ligga och känna på bebisen och prata framtid.

 

Patrik är proffs på att steka, så det gjorde han. Jag gömde mig under min Kuba-hatt och hängde väl en del på solstolen. Läste och lyssnade på ljudbok. Men spenderade nog minst lika mycket tid i poolen. Det var alldeles för varmt och obekvämt för mig att vara för länge på en solstol, även om jag nu inte är lika rastlös som vanligt. Men det var riktigt gott att sitta på poolkanten med fötterna i vattnet och läsa!

 

Sen hängde vi på rummet/balkongen en del. Pratade och åt chips. På kvällarna, efter middagen, var vi nere vid baren utomhus där det ofta var livemusik. Flera kvällar var där en skön kille som spelade gitarr och sjöng covers. Vi hängde också vid poolområdet där det fanns som små kojor att hänga i. Eller i sofforna på hotellets veranda. De flesta kvällarna var varma och sköna, men några kvällar så spanade vi in åska över havet (vi satt ju på första parkett vid baren utomhus), som sen plötsligt drog in med storm och spöregn över hotellområdet. Det var mäktigt! Aldrig sett så mycket blixtar på så kort tid!

 

Sista dagen var vi på bussutflykt, tänkte det vore kul att se nåt annat än vattnet och åkte upp till bergen. Det var en trevlig heldag med många stopp på vägen (kalkstensgrotta, middag och bad i dal, fruktträdgård och nån butik med lokala hantverk). Otroligt vacker utsikt uppe i bergen och skön luft nere i dalen.

 

Nu sen några få veckor tillbaka växer det för fullt om min mage! Jag blir förvånad varje dag när jag tittar ner, känns det som! Jag känner mig så himla glad, fin och lyckligt lottad som mår så bra!

 

Såklart jag är trött, väldigt trött faktiskt. Så trött att jag knappt orkar nåt annat än att jobba och grundläggande vardagssysslor i veckorna. Men på helgerna gör vi mycket roliga saker ännu, även om jag är bra på att sova där emellan... ;)

 

Nu har vi passerat halvtid med god mariginal, och sen två veckor tillbaka kan jag känna mycket rörelser där inne. Vilket gör att jag mer och mer har börjar fundera på vem som är där inne, och jag är så nyfiken!

 

Bilden nedan är från veckan i Turkiet.

 

Häromdagen gjorde jag mitt kanske bästa blocketfynd. Ett paket med gravidkläder av bra kvalitét, från en tjej som hade samma storlek som mig. Många kläder som dessutom funkar under såväl graviditet som för amning. Och så fick jag massa bra klädtips på vägen. Känns fantastiskt med kläder som passar! Helt plötsligt känner jag mig mindre som en elefent och mer som en höstfin gravid tjej. =)

 

Jag har aldrig sett eller hört talas om regnbyxor för gravida. Så jag tog ett par gamla som var för tajta i midjan redan innan jag blev gravid och sydde om dem! De blev himla sköna, tycker alla regnbyxor borde ha mjuk, bred och stretchig linning. =)

 

Såhär gjorde jag:

Köpte stretchtyg.

Klippte av linningen.

Tog på mig byxorna igen och mätte. Bestämde mig för att klippa av mer framtill.

Sydde en tub av tygen som passar runt min mage, lång nog att vikas dubbel.

Tog på mig tuben och mätte hur lång linning (tub) jag ville ha (kortade bak än fram).

Kllippte till tuben (med lite extra tyg för sömsmån).

Zickzackade alla kanter.

Vände byxorna ut- och in. Sydde fast ena änden av tuben på insidan, rätsida mot rätsida.

Vek ner tuben över den fula kanten. Vek in kanten på utsidan av tuben och sydden en söm.

 

Insåg på vägen att det är viktigt att verkligen sträcka ut stretchtyget ordentligt när man nålar. Till det kan man behöva en kompis. I mitt fall fick Patrik ställa upp. =)

 

Nu idag är det exakt 140 dagar som gått och 140 dagar kvar!

 

Kan vara en bra dag för ett första blogginlägg om detta tänker jag! Japp, jag är gravid. Och ja, det känns verkligen superspännande och superroligt!

 

Jag har haft turen att må väldigt bra hittills, och det är jag också glad för. Från vecka 7-11 var jag väldigt väldigt trött, kändes som dagarna mest gick i nån sorts dimma. Sen därefter har jag också varit trött, men inte på samma sätt. Sover nån timme mer per natt än vanligt. Vilar gärna nån stund per dag, oftast efter jobbet. Mår allmänt bra så länge jag äter ordentligt och inte glömmer bort mellanmålen. Tränar inte så ofta och inte så länge/hårt som innan. Det funkar bra att träna. Men det blir inte av så ofta tyvärr. Dels för att många mer timmar på dygnet går åt till att sova/vila, jobbet tar mer energi än vanligt och tiden/energin räcker helt enkelt inte till. Och dels för att jag blir andfådd direkt och det går så otroligt långsamt när jag springer/cyklar. Det är känns tråkigt med är helt normalt, man blir andfådd pga ökad blodvolym men det är ingen fara och alla barnmorskor och all forskning rekommenderar att träna under graviditeten. Men det känns omotiverande för mig att ge mig ut när jag inte kan hänga på mina vänner och när det känns som om nån har ett gummiband i midjan på mig och drar mig neråt och bakåt samtidigt... Simma har jag aldrig gillat så mycket, men nu känns det som det kan få bli mer av det. När jag crawlar känns allt precis som vanligt. Styrketräning och yoga (anpassad såklart) känns också bra, så det lär det också bli mer av i höst. Samt promenader med vovven såklart.

 

Men det här med kläder? Jag täntke jag skulle känna mig fin och kvinnlig med en liten mage, men alla kläder känns obekväma. Det känns antingen för tajt eller så känner jag mig klädd i ett tält. Förutom i träningslinnen, då känner jag mig som mig själv, glad och fin. Vardagskläder och finkläder är svårare. Nu sista två veckorna har dessutom magen satt fart med växandet och vips så passar inga byxor/leggings/strumpbyxor länge. Jag har köpt ett par träningsbyxor (de nedan) och ett par gravidleggings, vilka ännu passar. Jag har även ett par mjukisbyxor som passar och ett par yopgabyxor jag sytt om. Så dessa fyra nederdelar lever jag i numera. Överdelar är inget problem, det mesta jag har är oversize och/eller stretchigt. Men hittat lite på blocket, har några syprojekt på gång hemma och har beställt nåt plagg på nätet. Så snart har jag förhoppningsvis nåt annat än leggings att variera mig med i vardagen. =)