Anything is possible

Jag jobbar. I år har jag rest bort min semester (snowboard i Frankrike, bröllop i USA och Team Rynkeby cykling till Paris). Kul och härligt och spännande och så, men kan inte påstå att jag känner mig utvilad eller färdig med den svenska sommaren och altl som hör den till. Så vardagkvällarna har det nu varit fullt upp med skogsutflykter, bad, umgänge, cykling och lite mer cykling. Det blir definitivt inte att jag är hemma och sorterar bilder och bloggar. Ibland kollar jag lite mail och fixar lite på morgonen eller lunchen, men kvällarna går liksom inte. Helt enkelt inte sugen när det är ljumma fina sommarkvällar. Därför blir det korta inlägg, mycket mobilbilder och mycket cykel. Och därför ser lägenheten ut som ett bombnedslag med cykelprylar och projekt överallt. Jag har även flyttat ut i vardagsrummet och sover numera antingen på balkongen eller precis innanför balkongdörren. Gillar känslan av att vara ute i ljumma nätter. Och alla nätter kan jag ju inte fara ut i skogen och sova där (som Käti och jag gjorde härom veckan), lite väl omständigt.

 

Har jag en stund över så brukar jag spana in nån blogg eller så. Just nu mest med cykeltema och som får mig att skratta. Det finns givetvis massa andra bra bloggar, om både cykel och annat. Men just nu är favoriterna dessa.

 

 

 

Elna bloggar om massa cykling och lite om livet runt omkring. Jag lär mig massa och inspireras en massa. Men mest saknar jag Elna som vän, som flyttade från Norrköping samma vecka som jag flyttade hit och nu istället lever livet fullt med cykel och kärlek i Huskvarna.

Jossefru bloggar cykelliv från en annan point of view (samboende med en cyklisten och fotografen Eskil). Härligt sätt att skriva på och ofta underbart roligt, skojjande om cykelnördar och saker som hör cyklingen till:

 

 

Bikeyface hittade jag precis nyligen, en konstnärlig tjej bloggar om cykelvardagen i Boston. Roliga fina tecknade bilder som man blir alldels glad av. Ofta handlar det om roliga/jobbiga/konstiga situationer från cyklingen.

 

I helgen var vi i Kuggeboda igen. Kom sent fredag kväll och Patrik hade dukat upp vin och ostar och vi satt och kollade in skymningen över vattnet. Tänk så hade vi det i två veckor förra sommaren, varje kväll satt vi där och kollade på skymningen och pratade, läste eller lyssnade på musik eller nåt radioprogram.

 

På nedre våningen finns två enkelsängar med skrivbord emellan, men eftersom vi inte vill att Emi ska gå i branta trappan upp till dubbelsängen så brukar vi alltid möblera om så sängarna hamnar bredvid varandra. Då är utsikten på ena hållet träd och himmel och åker, och hav vid rätt vinkel. På andra hållet brukarväldigt vackert ljus strila in i vardagsrummet, oftast med en mysig vovve som ligger i mitten av huset och har koll.

 

Och tur det, för tidigt i lördags morse stack mamma och Lars in huvudet genom ett öppet fönster på verandan och Emi blev överlycklig! Morgondopp och morgonkaffe, sen började arbetsdagen! Emi övervakade allt, och hej vad vi hann med! Tvätta och olja trädäck, måla ett nykittat fönster, röja massa med lie och sekatör (leta fram stenmuren och havsutsikten), klippa ner en envis buske vid gaveln, klippa gräs, måla en fasad, skrubba duschkabin, torka övar fönsterkarmar, storstäda, sy upp gardiner. Puh. Medan Patrik och Lars lagade middag och mamma sydde så rymde jag faktiskt en timme och tog en tur på min gula pärla. Första turen på racer sen Paris, och det kändes så härligt! Behöver jag säga att vi sov gott sen i tystnaden i vårt paradis?

 

Igår åkte vi tillbaka till Glotternskogen, jag och Käti och Emi, denna gången med myggnät, liggunderlag och sovsäcker. Vi var i länge och simmade, fantastiskt skönt efter en svettig dag på kontoret. Sen kom Maja och Martin förbi och grillade och åt middag med oss.

 

När det började skymma och Martin och Maja åkte hemåt så byggde jag och Käti en fin koja (vindskyddet vi tänkt sova i var upptaget). Med hjälp av några långa grenar och en himmelsäng som myggnät så blev det riktigt bra. Vi snackade lite vid elden och innan vi la oss för att sova under sommarhimmeln. Vardagslyx. Utsikten vid frukost gick inte heller att klaga på!

 

I måndags kväll drog vi väldigt spontant ut till Glotternskogen. Låg i länge och simmade innan vi åt middag. Bra sätt att lyxa till vardagen!

 

I söndags var vi ute och paddlade kajak med några vänner, badade och åt lunch på Fläskholmen. Karlskrona är verkligen en fantastisk sommarstad!

 

 

 

Totalt blev det 1200 km på 7 dagar + en kväll. Någon dag förlängde vi och någon dag kortade vi av, men det slutade som planerat. 1200 km borde betyda cirka 50 timmar på cykelsadeln (exkl. pauser och punkteringar osv). Det är rätt mycket.

 

Vi har haft världens bästa lag. Vår lagkapten Brian är en enorm förebild och inspiration, han är så full av kärlek och bra idéer. Samtidigt som han kan sätta ner foten och sätta gränser. Jag tror att detta starkt bidragit till att vi har tagit oss igenom denna resa med god stämning trots att det varit det sämsta vädret Team Rynkeby har haft på 13 år. Vi har haft ett fantastiskt serviceteam som har gjort allt möjligt för oss. De har förberett, planerat, slitit sena kvällar och verkligen ansträngt sig för att vår cykling ska bli så bra som möjligt. Jag har känt mig som ett proffs!

 

Jag trodde min kropp skulle klaga mer på att cykla så mycket, men nej. Jag är så jäkla förvånad och imponerad av min kropp, men också mitt psyke. Jag har aldrig tänkt på mig själv som svag, men inte heller som en stark tävlingsmänniska med pannben. Brukar nog se mig själv mest som nån som älskar att vara ute och som är ganska bra på att njuta av omgivningarna som ett sätt att distrahera när det blir jobbigt. Och som nån som vill testa vad som går att göra. Men mina nya vänner i laget behandlar mig som en stark, stabil och duktig cyklist och jag börjar inse att jag kanske börjar bli en cyklist. Detta är tredje säsongen på cykel, med nu över 400 mil på cykeln i år. Och först nu inser jag att jag kan lita på mig själv på cykeln. Det är nog den största insikten på denna resa. Jag kan lita på att jag vet vad jag gör när jag cyklar, på att kroppen orkar och på att jag har pannben nog att cykla långt. Jag är ju faktiskt stark. Jag har cyklat varenda meter till Paris själv. Jag har inte blivit puttad, jag har mått bra, jag har inte ont nånstans, jag har haft energi nog att vara farthållare några halvdagar, peppa andra och bidra till att hålla humöret uppe i klungan. Det känns häftigt. Riktigt häftigt.

 

Det som också känns riktigt häftigt är att Team Rynkeby projektet drar in sjukt mycket pengar till barncancerfonden. Och ju mer vi syns och hörs i positiva sammanhang desto lättare blir det nästa år att dra in ännu mer pengar. Det känns också riktigt häftigt att kämpa och slita, även om det bara är en kort tid i jämförelse, för de som kämpar mot cancer. Men jag känner också att jag denna vecka också har trampat för alla dem som har förlorat någon nära i cancer. Kämpa, kämpa, kämpa!

 

 

 

Såhär låter det i mitt huvud så fort jag ser bilder från cyklingen: http://youtu.be/NDtBnTMpltM

 

 

I lördags var jag i Kuggeboda med Patrik och Emi. Det var så himla längesen jag var där, och längsen jag bara umgicks med Patrik och Emi (och inte tusen andra). Så himla skönt att bara vara. Morgondopp. Frukost. Brygghäng. Grilla. Efterrätten på bryggan. Lyx.

 

Sista dagen! Kan inte fatta hur fort denna vecka har gått!

 

Efter några få timmars sömn samlades vi kl 5 på morgonen för stående frukost ute samtidigt som samlingen (för att hinna till mötet kl 14 i Paris med de andra lagen). Det var fortfarande kolsvart, men jag var taggad för sista dagen och det var lätt att komma upp och ut. Kroppen hade hämtat sig förvånansvärt bra från gårdagens belgiska klungkörning och jag var redo. Kyligt och disigt som snart övergick i duggregn som följde oss hela vägen till Paris och även medan vi stod och väntade på de andra lagen. Men precis när vi lämnat samlingsplatsen för att cykla de sista kilometrarna ihop in till centrala Paris så slutade det regna och innan vi rundade Triumfbågen och körde under Eiffeltornet så kom solen fram! Kunde vi verkligen ha sån tur? Var det alla våra älskade änglar i himlen som vi cyklade för som lyste för oss?

 

Vilken känsla att komma in i Paris tillsammans med 1200 gula Team Rynkeby cyklister, i sol, och där framme träffa nära och kära. Det kändes helt overkligt att se både Patrik, pappa, mamma och Lars på plats! Overkligt men fantastiskt roligt! Alla skålade och kramade alla och stämningen och känslan av att ha cyklat dit går verkligen inte att beskriva. Helt fantastiskt!

 

Näst sista dagen! Tiden går fort!

 

Hela dagen var dimmig grå och kring 14 grader. Men i jämförelse med de två senaste dagarnas spöregn så var ju vädret fantastiskt, och så verkade alla i laget uppfatta det. Vi rullade iväg i gott mod. Vi cyklade upp, och sen ner, och sen upp, och sen ner... Inga branta backar, men väldigt långa (1-3 km var inget ovanligt). Men vi tog det lugnt, och de som behövde lite hjälp uppför fick det av de som hade extra krafter. Det var skön luft och vackra vyar och cyklingen rullade på fint utan massa punkteringar. Bra cykeldag helt klart. Hit vill jag igen och spendera mer tid!

 

Vid lunch så delade upp laget upp sig på två, de som ville köra lite fortare och längre för att hinna heja på cyklisterna i Tour de France när de körde förbi och de som ville ta det lite lugnare till hotellet. Kvällen innan tänkte jag att det var nästan inte ok att känna sig så pigg i benen när vi snart var i Paris, så jag hängde på snabba gänget.

 

När vi väl kommit ut ur byarna så bildade vi en belgisk klunga (två led, men man roterar hela tiden för att bara behöva dra en kort kort stund), med Peter som grindvakt och en svans efter honom med de som inte orkade eller ville vara med och dra). Jag och sju grabbar låg i klungan som drog, det var 110% fokus, korta avstånd mellan cyklarna och verkligen på allvar. Peppande, hejade och testosteron och mjölksyra. Nice. Och vad jag trampade, det gäller att inte släppa in nån luft framför för då skulle jag vara körd. Efter en stund fick vi riktigt fint flyt på det och det var riktigt roligt och riktigt jobbigt. Totalt var det 6 mil, först en fin och nästan platt sträckan, genom Laon, och sen väldigt backigt. När vi nästan var framme insåg vi att vi hade bråttom och några grabbar drog i förväg. I en lång och brant backe försökte jag hålla tempot uppe men alla krafter och all luft tog slut, jag fick liksom inte in nåt syre kändes det som. Jag trodde jag skulle trilla ihop och alla känslor kom på samma gång. Närmsta väggen jag varit. Men jag plockade ihop mig själv på nåt sätt och efter nästa nedför kändes det bra igen. I sista backen upp så hörde vi helikoptern och när vi kom över krönet såg vi servicebilarna rulla förbi och insåg att vi missat Tour de France klungan med någon enstaka minut... Attans.

 

Sista 15 km var samma väg som vi just kört. Så det var backigt. Och för mig gick det sjukt långsamt (sällskap av ett gäng till som inte helelr hade bråttom tillbaka). Kom till hotellet extremt trött och rätt missnöjd över att ha missat klungan. Men också mycket nöjd och lycklig av att fått varit med och dra i en riktigt bra fungerande Belgisk klunga i så många mil och få trampa helt slut på ben och huvud. Härlig känsla av nöjdhet och välbefinnande. =D

 

Glömde fota med kameran idag, så det blir bara mobilbilder:

 

Det blev ännu en dag med regn. Men idag var vi betydligt bättre förberedda! Verkligen!

 

Regn och dåliga vägar sliter som sjutton på cyklarna och medan vi tog sovmorgon var Adam och Micke (som från och med nu blev mek-kille i första hand, istället för lastbilschaffis i första hand) var uppe och hjälpte till att justera växlar och byta nästan alla bromsbelägg. Mekbilen var laddad med fler fixade reservhjul och gott om extra slangar. Micke hoppade in i reservbilen, vilken gjorde att en kunde köra en och kunde laga punkteringar under tiden som den andra körde. Och två kunde hoppa ut och hjälpa oss vid behov. Mekbilen laddades också med extra energi och extra filar och extra kläder.

 

Jag hade i sista stund slängt ner min Team Rynkeby vintercykeljacka, tänkte någon frusen stackare kanske ville låna i nån depå. Men den drog jag nöjt på mig under regnjackan, medan resten av laget körde med sopsäckar över och/eller under tusen lager kläder. Våra goa MC-Janne kom på idéen att dra hotellets duschmössor över hjälmarna. Fånigt, men genialiskt, och vi nappade på den de flesta av oss. En alternativ kortare rutt hittades också att ta hem efter lunch. Vi tog det säkra före det osäkra och bestämde oss för att köra på ett led så fort det fanns nån kant i närheten. Vi kör nästan alltid på två led, då ett led är tråkigt eftersom man inte har sällskap, jobbigt för man får ta mycket mer vind, jobbigt om man är trött för ingen bredvid kan peppa och opraktiskt i trafiken då klungan blir väldigt lång. Serviceteamet satt säkert och klurade på allt möjligt annat som vi cyklister inte behöver tänka på, men som gjorde vår dag bra, även denna dag. (T.ex. fick vi äta varm soppa inomhus till lunch!)

 

Cyklingen gick mycket bättre än gårdagen, trots lika tråkigt väder. Det var lite spänt på förmiddagen, det var nog fler som kände som jag efter gårdagens utmaningar. Vi cyklade in i Belgien och trots regnet så närmade vi oss Mur de Huy. En ökänd riktigt brant backe och det märktes i klungan att grabbarna laddade. Vi hade jämfört med de andra lagen väldigt lite tävling i vårt lag, men när det gäller denna backen då var det på liv och död för vissa. Kan inte hjälpas att jag blev mer nyfiken ju närmre vi kom. Skulle det överhuvudtaget vara möjligt för mig att cykla hela vägen upp? Skulle det vara värt det att ta ut sig totalt för att lyckas? Ja, kondisen och styrkan var det inga fel på. Min kropp kändes super, så jag tänkte köra så länge det går. Och det gick. Hela vägen upp kom jag utan en fot i backen! Första tjej och som femma i vårt lag totalt (tror jag?). Inte för att det var en tävling. Men ändå. ;) Jäkligt nöjd!

 

Det bästa ändå att mitt i backen stod ett svenskt par och hejade jättemycket på oss (visade sig vara Angeliques föräldrar) och sen stämningen väl på topp. Vårt härliga, glada, mysiga, kramiga, avslappnade tjattriga lag var tillbaka! Tillsammans är vi starka! Vi ska till Paris oavsett väder!

Efter lunch var det en nerkortad rutt på cirka 7 mil kvar. Det fortsatte givetvis att regna, men vägarna var bättre och vi fick färre punkteringar och stämningen i laget åter på topp. Eftermiddagens cykling kändes riktigt bra faktiskt och vi cyklade genom några riktigt vackra landskap. Det belv vackrare och vackrare och backigare och backigare.

 

På kvällen kom vi fram till en fantastiskt mysig och vacker liten stad, Dinant, som vi rullade igenom innan vi åkte uppför ännu en lång backe till en gammalt kloster som nu var hotell. Vilket ställe alltså! Måste tillbaka till Dinant och detta kloster-hotell nån gång!

 

 

För denna dag blir det lång text. Korta versionen är att det var en väldigt dålig dag väldigt mycket regn, många punkteringar, två olyckor och tappad motivation. Men dagen slutade relativt gott ändå.

 

Den långa versionen:

 

Lika bra som gårdagen var, lika dålig var denna dag.  Himmel vilken lång dag…

 

Det var den kortaste (eller en av de kortaste) dagen på resan, men den tog längst tid. Det regnade exakt hela dagen, och i kombination med dålig asfalt (småstenar vänder vassa sidan upp i regnet) så fick vi  över 30 punkteringar. Vi hade hittills haft fyra extrahjul i bilen, två fram och två bak, för att snabbt kunna byta vid punkteringar. Men de räckte inte länge. Så punkteringarna tog längre tid när vi behövde byta slangar på plats. Och vi som redan var himla frusna och blöta, frös ju ännu mer. Temperaturen lång kring 11 grader.

 

Första depån hade Susanne i serviceteamet lyckats snacka in oss i ett maskinsgarage, skönt att få vara under tak! Många var blå om läpparna och hade alldeles för lite på sig.  Vissa hade kläder att ta på, men de flesta hade inte extra med sig i de fordon som följde med till depån. Några hängde på sig sopsäckar och annat de hittade.

 

Innan lunch hade vi en olycka. Henrik ställde sig upp för att trampa ifatt ett gäng längre fram och skoskyddet fastade i drevet. Han föll och gled långt på sidan. 2 cm från att fälla mig med sitt framhjul som kom glidande från min vänsta sida, men jag lyckades väja. Han satte sig upp och verkade okej och vi gick alla in i entré till en sporthall för att håll värmen i väntan på ambulansen. Vid närme check av honom visade sig att nyckelbenet vad knäckt. Attans. Helena följde med honom till sjukhuset och vi andra kunde så småningom köra vidare.

 

Lunchen kom till sist och vår fantastiska Susanne hade snackat in oss på en restaurang. Först hade tjejen på ställen varit sur och  helt ointresserad av att hjälpa till och berättade att hon skulle till sin mamma på sjukhuset som precis fått en cancerdiagnos. Då berättade Susanne att vi cyklar för att samla in pengar till barncancerfonden, och tjejen vände helt. Vi blev inbjudna till deras bröllopslokal, trots att vi var helt dygnsura från topp till tå, och blev bjudna på kaffe och te. Vilket sammanträffande, undrar vad hon tänkte? Håller tummarna för att hennes mamma tillfrisknar!

 

Efter lunch var det mer regn, fler punkteringar och ja usch, ännu en olycka.  Holmer körde på en liten kant med framhjulet och gled omkull. Sen körde Jocke och Wiwi över hans cykel. Jocke klarade sig helt. Holmer var rejält frusen och hade ont i höften och Wiwi också frusen och med väldigt ont i axeln.  Holmer klarade sig med lårkaka och ont i knäet, men i Wiwis axel var det minst ett ledband som var av.

 

När läget var under kontroll så körde stora delar av klungan vidare till hotellet, för att inte frysa onödigt länge. Jag var kvar och körde med den lilla klungan tillbaka sen. De sista två milen tillbaka var de längsta två milen i mitt liv. Vi hade ingen mekbil (den var med andra klungan)  och vi fick sju punkteringar, varav jag två av dem. Det var luriga cykelvägar med kanter mellan dem och gångbanan och vi var alla på vår vakt, trots att vi var blöta, frusna och trötta. Till sist var vi framme.

 

Vid båda olyckor så skötte sig alla exemplariskt, enligt de planer vi gjort upp. Ambulansen ringdes, servicebil ringdes för att hämta cyklarna. De skadade fick filtar från mekbilen (som alltid ligger bakom klungan), någon som kan språket följde med till sjukhuset. Trafiken varnades och resten av klungan stod på säkert plats en bit bort.

 

Innan middagen hann jag precis skölja av cykeln, och hänga upp kläderna (helt meningslöst, då mitt och Johannas hotellrum inte var färdigbyggt så fläkten var inte inkopplat och det var kallt och fuktigt) och duscha. Till middagen kom även Henrik, Holmer och Wiwi. De var tillbaka från sjukhuset och vid gott mod! Det var så himla skönt att se dem där! och Wiwi berättade att hon hade fått punktering på rullstolen på sjukhuset och vi alla gapskrattade!

 

Efter middagen och satt jag länge på hotellrummet och lyssnade på musik och skrev med Mia, samtidigt som jag bytte till nya däck (som skulle vara tåligare) på mina hjul. Det kom några tårar då och då och jag förstod inte hur jag på något sätt skulle få ihop mig själv, mina tankar och hitta motivation att sätta mig på cykeln ännu en regning dag (vilket väderprognosen lovade). Skulle vi få lika många punkteringar? Skulle det bli några olyckor? Skulle vi frysa lika mycket? Och hur skulle vi i laget hitta den fina känslan vi hade i förrgår efter denna dag? Och varför i hela världen gör vi detta frivilligt? Men det gick att samla ihop mig igen. Tack finaste bästaste Mia för samtalet. När jag la mig kändes det bra och jag var redo för en ny dag.

 

 

 

 

Tredje riktiga cykeldagen var en fantastisk dag som bara flöt på!

 

Började med en riktigt god frukost med massa färskpressad apelsinjuice, bacon, äggröra, croissanter och en massa annat gott.

 

Cyklingen var perfekt! Lagom tempo, få backar, bra vägar, bra känsla, bra stämning. Varmt men inte för varmt. Soligt, men blandat med lagom mycket moln. Inte en enda punktering. Efter lunch började det spridas ett rykte om ostkaka i eftermiddagens depå och vips blev det ännu bättre stämning. Ryktet stämde och det var kungligt gott!

Vilken propagandacykling!!

Sommar, sommar, sommar!

 

Idag var det riktigt varmt.  Nästan för vamt för min smak, men ändå okej. Man får tänka på att dricka mycket och smörja sig med solkräm ofta.  

 

Cyklingen gick fint, vi hittade ett lagom snitt-tempo, det var mycket fina vägar och miljöer. Mycket kossor och ladugårdar och småbyar. Vi hade nån felkörning i nån by, som gjorde att vi körde nåt extra varv där. Men det var bara 3 km extra, fint väder och fin by, så vi skrattade bara gott åt vad de måste ha tänkte när vi var i samma korsning för tredje gången.

 

På slutet av dagen så överaskade vår klungansvarig oss med en utmaning. Vi delades in i tre klungor och vi fick varsin karta. GPS:erna täcktes över och vi fick inte ta närmsta vägen till hotellet. Det var spännande! Vackort och backigt. Och i det gänget som jag hamnade vi i så trampade vi på som sjutton. De som var starka uppför puttade lite på de som inte var det, så vi ändå kunde köra ihop. Himla kul!

 

Kvällen avslutades på ett riktigt trevligt hotell i Kalkar, med god mat och kvällsmöte  och häng utomhus i den sköna sommarkvällen.

 

 

Dag 1. Första riktiga cykeldagen! Äntligen!

 

Den blev ungefär som jag föreställt mig faktiskt, dvs bra cykeldag. Lite krångligt att komma ut ur färjeområdet och lite struligt att få med hela klungan genom städer, men annars fantastiskt fin cykling i vackra landskap. Vi fick en regnskur på morgonen och en rejäl regnskur med åska på eftermiddagen, annars riktigt fint väder på dagen. Uppehåll både på förmiddagspausen och på lunchpausen. Eftermiddagsdepån skippade vi, den hade varit mitt i åskan annars. Det var pigga ben i klungan och svårt att anpassa tempot till tanken på att vi skulle cykla 6 dagar till!

 

Det fungerade riktigt bra med våra olika roller; klungansvarig, farthållare (som fick tjata på pigga ben), grindvakt, hjälpryttare och mekbilen efter klungan och två MC före klungan. Serviceteamet gjorde som vanligt ett bra jobb! Glada och mysiga och omtänksamma med en massa gott uppdukat!

 

 

Då var det äntligen dags att dra iväg, efter flera månaders arbete med att samla in pengar till barncancerfonden först och främst, men också planering av cyklingen och massa träning.

För er som inte hängt med, så har jag cyklat med Team Rynkeby Jönköping, från Lund till Paris på 7 dagar. Vi är ett av 26 lag som cyklar. Det är 30-40 cyklister i varje lag, totalt 1200 cyklister. Varje lag har ett service team på cirka 10 pers som fixar med hotell, mat, mek, gps, och mycket mer. All packning åker lastbil och vi bor på hotell. Vi har alla gula cyklar och kläder. Vi har själva betalat för hotell, cyklar, kläder, osv, så att alla pengar vi drar in går till barncancerfonden. Detta är 13:e året i rad som projektet pågår och förra året samlade Team Rynkeby ihop totalt 25,8 miljoner kronor! Pengarna samlas in genom sponsorer, events, auktioner, skramla bössa och liknande.

 

Jag kommer att skriva ett inlägg om varje dag. Första dagen var det prolog. Fokus på mycket annat än cykling. Dagen började med att vi möttes utanför BUS (barn- och ungdomssjukhuset) i Lund tillammans med Malmö-laget och Helsingborgs-laget. Där inne var det lite olika föreläsningar och tal, väldigt rörande, inspirerande och motiverande! Sen cyklade vi alla lagen ihop till Malmö, med poliseskort in till Stora torget. Häftig känsla! Där var det musik och tal och nyfikna och mingel. Sen rullade vi inom bianchi café innan vi rullade på färjan mot Travemünde.

 

Glassigt väder. God stämning. Mycket väntan för rastlösa taggade cyklister som ville iväg. I morgon skulle den riktiga cyklingen börjar!

 

Godkväll. Nu är allt packat och klart för morgondagen och jag sitter och slösurfar medan filmer på min gopro flyttas till datorn. Spanar in lillebrorsans äventyr, vilket är liknande vårt. Han cyklar med Ride of Hope Europe: Team Skåne. Precis som vi har de jobbar hårt med att samlia in pengar till barncancerfonden, och cyklar nu 7 dagar. Fast i England med mål i London på söndag. Verkar vara riktigt häftiga landskap!

 

 

Bilder från: https://www.facebook.com/roheskane

Efter nästan ett års arbete med planering, sponsorer, events och insamling är det dags för den stora cyklingen. I morgon åker jag tåg till Lund och därifrån ska jag cykla till Paris med Team Rynkeby Jönköping. Syftet är att samla in pengar till barncancerfonden. Vi cyklar för att vi kan, och för dem som inte kan. 

 

 

Helt galet.

 

Min cykel och min packning är redan på väg till Lund och i morgon tar jag tåget dit. Där möter jag mitt härliga Jönköpingslag, men också Helsingborgslaget och Malmölaget som vi spenderar första dagen med. Vi börjar första dagen på barnsjukhuset i Lund, sen cyklar vi till Stortorget i Malmö (polis-eskort in!). Där vi har en kickoff-fest ca 17:30. Kom och mingla med oss! Sen cyklar vi till Trelleborg för att ta nattfärjan till Travemünde. Tidigt lördag morgon cyklar vi av färjan och har vår första långa dagscykling!

 

Såhär ser planeringen ut för veckan:

	Från	Till	Antal km
Fredag	Lund via Malmö till	Trelleborg	ca 60
Lördag	Travemünde (Tyskland)	Rotenburg (Tyskland)	ca 180
Söndag	Rotenburg (Tyskland)	Melle (Tyskland)	ca 160
Måndag	Melle (Tyskland)	Kalkar (Tyskland)	ca 210
Tisdag	Kalkar (Tyskland)	Zutendaal (Belgien)	ca 150
Onsdag	Zutendaal (Belgien)	Dinanat (Belgien)	ca 150
Torsdag	Dinanat (Belgien)	Laon (Frankrike)	ca 140
Fredag	Laon (Frankrike)	Paris (Frankrike)	ca 130

 

Totalt är det nästan 1 200 km (almost 750 english miles).

 

Det blir lite längre första dagarna när vi är pigga och det inte är så backigt och lite kortare sen. Vi kommer bo på hotell (som vi givetvis betalat själva), cykla som en arbetsdag ungefär, börjar efter frukost, ha en förmiddagsfika, en lunch och en eftermiddagsfika. Sen middag och häng i olika byar/städer på kvällarna.

 

Varje lag har 30-35 cyklister och ett serviceteam på ca 10 pers. Totalt är det 26 lag i 6 länder och ca 1200 cyklister och ca 250 i serviceteam. Vi cyklar olika håll mot Paris, men tillsammans sista milen via Champs-Élysées med mål vid Invalidkyrkan! Läs om målgången här. Förra året drog Team Rynkeby totalt in 25 milj SEK. Vad kan vi få in i år? (Man kan bidra genom att köpa armband, tröjor och pins av oss, eller sätta in pengar på www.trj.bz)

 

 

Spana in vår facebookgrupp Team Rynkeby/Jönköping:

 

Spana in vår blogg:

 

Spana in Holmers blogg:

 

Team Rynkebys hemsida, med flera olika underrubriker:

 

Livestreamade filmer:

 

På torsdag den 10:e juli så tar vi en liten omväg för att heja när Tour de France kör förbi. Kolla på Eurosport kring kl 16, så kanske vi syns!

 

Avslutar med en film som Helena gjort från våra träffar och events under hösten, vintern och från vårt första träningsläger i Jönköping. Den bjuder bland annat på en närbild på min bak..

 

 

Chris och pappa var på kort besök härom veckan. Chris bor i Oregon, han lärde känna pappa för över 50 år sen och de har hängt ihop sen dess. Han har nog varit och besökt oss i Sverige minst en gång om året sen pappa flyttade hit för över 30 år sen, och vi har hälsat på där flera gånger även om det inte är lika ofta. Från när jag var liten minns jag alltid att vi hade himla roligt när Chris var på besök. Han brukade alltid lyfta upp oss och klämma på våra armar och säga att vi blivit stora och starka (det gjorde med mig förra veckan också..). Han har alltid minimalt med packning med sig och alltid genomtänkt med frilufts-kvalitetsprylar. Han brukade springa och sen göra situps och yoga på vår altan. Konstigt tyckte jag när jag var liten, men nu hade jag gjort samma sak om jag hade en altan.

 

På morgonarna gick de alltid direkt upp ur sängen och satte sig i köket med en kaffe och spelade Backamon, och de lär de väl göra fortfarande om jag känner dem rätt. Sen retas de alltid med varandra, dumma pikar och fåniga skämt. Sen gapskrattar de. När Chris kom på besök brukade det alltid vara fullt ös hemma, massa andra gäster och familj passade på att komma. Alla kände Chris och visste att det var extra bra fester när han kom! Det brukade alltid blir mycket gitarr och sång och (eller skrålande t.ex. Wild thing). Chris spelar för övrigt i ett band, the Tempests, som var förband till Beach Boys nån gång för typ 40 år sen..

 

Efter jag tog studenten så flyttade jag till Eugene i Oregon och bodde hos Chris och Stella där, och upplevde staden där mamma och pappa bodde och pluggade i två år. Jag var där ett halvår, jobbade och tränade och hade roligt. Flängde omkring på Chris gamla racer (som hade varit sjukt retro, cool och inne här nu). Hade tänkt att börja plugga där, men det var för dyrt så jag åkte tillbaka till Sverige. Innan jag kunde börja jobba hade jag några veckor som jag väntade på mitt social security number. Då hängde jag med Chris. Först bussen till favoritfrukoststället, sen några timmar på "recreation center", vilket var hans andra hem. Där fanns flera olika gym, klättervägg, olika pass (yoga, aerobics, osv), simhall, löparbanor, tennisbanor, you name it. Sen lunch och nåt ärende på universitetet innan man tog bussen till R.E.I. En underbar butik som har allt och lite till för friluftsliv och camping. Sen tar man en kaffe och fika på det mysiga fiket i närheten. Givetvis organiskt, ekologiskt och med goda vegetariska och veganska alternativ. Det är några av de spår som är kvar från hippiekulturen som var stor i Eugene (några andra är lördagarnas marknader, musiken på gatorna och allmänt miljötänk). Sen är det organiska majschips och en lättöl framför nyheterna innan middagen som ofta bestod av lax eller kyckling med en stor god sallad. På helgerna så åker man till nåt litet berg, kusten eller nåt naturområde och vandrar. Behöver jag säga att jag trivdes där?

 

Så nu när Chris kommer så är det så himla roligt. Fast han har tajmat sina resor dåligt på sistone, förra året missade jag honom helt (var i Spanien då), och nu höll jag på att missa honom (USA). Men han och pappa körde upp i onsdags em och stannade till torsdag morgon. Vi tog en lång promenad, chillade hemma och gick sen till Knäppingsborg och lyssnade på ett trevligt liveband som spelade country-musik, pratade lite med bandet efter (pappa och Chris var ju tvugna att undersöka gitarrerna) och så drack vi varsin öl på Enoteket på hemvägen. Bra kväll helt klart.

 

 

 

 

Om tre dygn har jag precis hoppat av tåget i Lund för att ta mig till barnsjukhuset och påbörja vår cykling till därifrån. Och jag längtar verkligen efter att få cykla med detta gäng hela vägen till Paris!

 

Vårt lag är så fantastiskt! Jag har verkligen längtat till träffarna och lägren, ju mer jag lärt känna folk ju mer har jag längtat! Tänk att det kan bli så bra med massa folk som är så olika och som inte känner varandra från början. Vi har verkligen alla möjliga olika persolnligheter, åldrar, yrken, stilar och allt!

 

Först och främst har vi ju helt klart världens bästa lagkapten Brian. Trots att han gick in i detta projekt under en tuff period i livet, så har han gjort ett grymt bra jobb med att skapa en skön jargong där alla pratar med varandra och skrattar mycket. Vi diskuterar varje cykeltur, vad som varit bra och dåligt, direkt efter - och sen har vi roligt! Han tar sin uppgift på allvar, samtidigt som han sprider tacksamhet (över projektet, oss, livet, barnen osv) och glädje kring sig. Han är grym som företagare och lagkapten men ny i cykelvärlden, men liksom allt annat i laget så låter han lagmedlemmarna göra det som de är bra på. Så när vi cyklar lämnar han över ansvaret helt, och cyklar då mest runt med ett fånigt smalj ändå upp till öronen. Oavsett väder och övriga cykelförhållnanden. Förstår inte att han inte får kramp i mungiporna efter att ha cyklat smajlandes i typ 19 mil. :P

 

Den jag kommit närmast är helt klart Johanna som jag brukar samåka med och som jag kommer dela rum med på hela resan. Underbara härliga Johanna, bäst på att berätta. Kan göra minsta lilla grej till hysteriskt rolig, och jag kommer ofta hem med kramp i magen för att skrattat så mycket under bilresan. Johannas familj har en restaurang där hon jobbar med sin otroligt engagerade pappa som har stenkoll på allt vi gör och hjälper till en massa. Johanna är löpare och triatlet och är en av de få jag känner som gjort en Ironman på Hawaii. Sjukt det där. ;) Johannas äventyr (cyklingen och andra!) kan man följa på: http://johannasterlinge.se/

 

Micke, en av mina bästa vänner, som halkade in i serviceteamet nu i våras när vi saknade nån med lastbilskörkort. Han är så glad och omtänksam, har en skön humor, riktigt bra känsla för fotografering och har den där förmågan att se alla. Att få en att känna sig lyssnad på och värdefull. När han inte kör lastbil eller hjälper till i serviceteamet brukar han cykla med oss. Kul! Han är också grymt envis och har gått från i princip noll till att ha blivit en riktigt bra löpare på bara några månader! Under 45 min på milen! Himla massa grattis igen, grymma du!

 

Ole bor i Linköping, precis som Johanna och Micke, så också en av dem jag känner mer. I skrift fåordig och kan verka rätt butter, men i verkligheten är vår glade dansk, som småretas, skrattas och gärna kramas. Rutinerad och har koll på så väl rutter som cykel. Stark som en hel oxe, bara trampar och trampar. Växlar aldrig ner och blir aldrig trött eller andfådd. Odödlig skulle jag tro.

 

I laget har vi även Wicke, som är vår äldsta lagmedlem. Fyllde 60 på vårt träningsläger i Varberg! Första mötet som jag var med på i Jönköping så undrade jag hur vi nånsin skulle kunna hitta nåt gemensamt i detta mer än cyklingen. Som vi dessutom gick in i med helt olika bakgrunder och idéer (han har cyklat många herrans år och har det i ryggmärgen, och jag med nytänk), men oj vad skön han är. Jag gillar verkligen denna resliga, härliga, glada kille! Han har verkligen bidragit till att skapa det sköna gäng som vi har blivit!

 

Den som hörs mest (men samtidigt minst) är Helena. Hon är på nåt sätt alltid överallt på en och samma gång. Skuttar, kramas, skrattar, gnäller, sjunger, gapar, pratar, tjatar och gud vet vad. Men när vi cyklar hör man mest blablalba, nästan omöjligt att urskilja vad hon faktiskt säger med sin gälla röst när fartvinden blåser i öronen. Hennes härliga energi smittar helt klart av sig!

 

Den som hörs mest när vi cyklar är helt klart Holmer. Han pratar konstant. Alltså verkligen konstant. Oavsett väder, tempo, lutning och så. När man roterar runt i klungan så hör man när han närmar sig, han har alltid nåt att berätta om. Så tröttnar man på landskapet eller orden tar slut eller bara vill fokusera på nåt annat än backen man är i är det bara att lyssna på honom! Han och några grabbar till ska också alltid tävla om allt, och sen vi började införa att någon gång under träningspassen ha en sträcka med fri fart så har det gått hur bra som helst. Skönt grabbarna får rusa av sig. Efter en sån sträcka så pratar Holmer i fri fart också, sjukt hur många ord han får in varje minut!

 

http://blogg.hallandsposten.se/pavagtillparis/

 

Sen har vi ju en himla massa andra också! Långa, korta, tysta, högljudda, blyga, oblyga, erfarna cyklister, hyffsat nya cyklister, mammiga, omtänksamma, mer ensamvargar, översociala, och så vidare. Skulle så gärna skriva om alla mina nya sköna vänner, men det skulle ju ta en evighet. Vissa har också fått roliga smeknamn, några från saker som har hänt eller från nåt som någon sagt under träningarna, och vissa från en namnlek som Camilla (lärare, så klart) hittade på på nåt läger där man skulle säga ett namn med en sak efter som började på samma bokstav. Så vi har fina smeknamn som Pelle Pedal, Matte Mattematik, Mange Metall, Helena Helgalen, Mia Maräng, Tomas the Train, Tomas Tvivlaren... och Blondinbella såklart, som Wickie kallar Holmer. =)