Anything is possible

Det hjälper inte att slänga sig på golvet och banka med nävarna och skrika och gråta som små barn kan göra när de inte får sin vilja igenom. Det hade inte hjälpt, annars hade jag gjort det. Inatt var en sån natt som tårarna inte ville sluta rinna. För två månader sen var han ju här med oss och vi hade jättekul och njöt av sommaren och livet. Det har redan gått en månad nu sen han gick bort, men det kändes som det var igår som vi sågs sist och allt var som vanligt.. Och nu finns han inte mer. Jag trodde ilskan hade övergått i sorg och tomhet efter begravningen som var i torsdags. Den var så fin med så mycket fina människor och så fin musik (Håkan Grahn spelade "Your song" and "You've got a friend") och fina ord. Nästan exakt 100 pers på begravningen, släktingar, fotbollvänner, pingisvänner, löparvänner, jobbvänner, gemensamma vänner med mamma, grannar... God smörgåstårta, Rolf hade gillat den, fotobok med bilder på allt möjligt han gjort som hade fått honom att skratta.

Det är jättejättetomt och för det mesta är jag ledsen men kan ändå tänka att hans värme och livsglädje kan jag ta med mig inombords resten av livet. Men emellanåt blir jag bara så arg för att det är så himla orättvist och då vill jag bara banka och skrika.