Anything is possible

Idag för en månad sen var jag och Patrik, mamma och Rolf i Mora för att köra cykelvasan, 9 mil på mountainbike mellan Sälen och Mora. Rolf hade haft ont i magen till och från i sommar och mådde inte bra den dagen och valde att inte starta. Efter jag kommit i mål stod han och jag länge och hejade på alla som kom in på upploppet i väntan på mamma och Patrik. Så trevligt och så engagerad som han alltid är.

Då visste ingen att han hade cancer. Det har gått så himla fort och nu är Rolf sängliggandes hela tiden. Han har fått en specialsäng och massa bra vårdpersonal och vårdas nu från hemmet. Mamma jobbar hemifrån och i hemmet är det alltid folk. Släktingar till Rolf, vänner som gör mamma sällskap och sen vårdpersonal. Det hela är så absurt, ofattbart och orättvisst. På dagarna skjuter jag undan tankar och känslor och försöker få mitt liv att hålla ihop. På kvällen när jag ska lägga mig kommer allt över mig och jag drar mig verklgien för att lägga mig för jag vet att jag kommer ligga och tänka. Varje morgon när jag vaknar kommer det över mig igen och jag förbannar varje morgon för att jag aldrig kan få vakna till en känsla av att det är bra och rättvist.

MEN jag har världens bästa mamma och vi har världens bästa vänner. Tänk vad alla är starka och kloka och hjälpsamma. Det är ju bra. Och världens bästa vovve som kommer och lägger huvudet i knäet så fort hon hör att jag börjar snyfta.