Anything is possible

Cancern håller på att ta en av mina bästa vänner ifrån mig.

Mammas sambo Rolf är 62 år gammal, jag har känt honom i 10 år. Han har lärt mig köra bil (den jag övningskörde mest med), han har lärt mig springa som den marathonlöpare han är, har har lärt mig att vara envis. Han är världens bästa förebild, då han alltid levt sunt och hållt igång på jobb och på fritiden och ätit bra mat. Han är min självfrände när det gäller träning och vi är jämnstarka på skidor och cykel. Han är urstark mentalt och fysiskt, seg och envis och jag är ung och försöker alltid för att vinna över honom. Han har en jättestor bekantskapsgrets och bryr sig så mycket om sina nära och kära. Han har världens bästa barnbarn (Malin och Albin som ni sett här på bloggen flera gånger). Han är en jätteduktig kock och han och jag brukar slänga ut alla andra ur köket och laga massa god mat när det är fest. Vi har alltid kommit jättebra överens i alla sammanhang.

I somras köpte han en ny mountainbike och han skulle slå mig på cykelvasan 13:e augusti i år (där jag vann med 3 sek förra året). Han hade ont i magen och var trött och startade inte. Han har haft ont i magen en del i sommar. Men nu för kanske 3 veckor sen fick vi reda på att han har en tumör på tjocktarmen. En annan operation gjordes för 1½ vecka sen och tumören gick inte att operera bort men operationen gick ändå som planerat och han mådde bra dagarna efter. Men sen fick han en propp i benet och nu har kroppen svårt att hämta sig. Han är trött och svag och han måste bli bättre för att man ska kunna på börja en cellgiftsbehandling.

Jag är så ledsen och arg att jag inte vet vad jag ska göra. Jag brukar alltid springa ifrån alla problem, men jag kan inte denna gången. Det finns INGET jag kan göra. Och springa det gör jag, och tänker på Rolf som lärt mig springa. Jag sprang 30km för första gången i lördags och det kändes så bra i kroppen, och det bådar gott inför Lidingöloppet som är om 3 veckor. Men jag kan inte glädjas över det tillsammans med Rolf. Rolf och jag och mamma är anmälda till Vättern nästa sommar, och nu i veckan tänkte jag köpa cykel. Rolf och jag skulle göra klassikern ihop när han gick i pension. Nu köper jag cykel utan att ha honom med mig och titta och välja och prova.

DETTA ÄR INTE OKEJ NÅGONSTANS. Snälla väck mig ur denna mardröm!



...men Johannishus är så vackert och mysigt. Och igår var vi där mamma, hennes väninna, jag, min bror och Patrik. Bror var hemma från Malmö. Rolf älskar Johannishus och brukar alltid vara där på varenda stund som finns över och jobba med huset (byta tak, måla, tapetsera, renovera badrum, osvosv), ta hand om sitt trädgårdsland, klippa gräset, plocka blåbär eller svamp, tvätta bilen, cykla mountainbike eller vad som helst. Han brukar alltid vara på strålande humör när man möter honom där ute. Nu var vi där utan honom och det kändes så tomt. Klippte gräs, slog med lie, fikade, grät, installerade en LP-spelare och umgicks. Gick i skogen med Patrik och vovven. Emi har inte varit lös i skogen där sen hon opererades i mars (dels för att hon inte skulle överanstränga sig så att inflammationen flammar upp igen och dels för att hon hittar på bus numera när hon så sällan kan vara lös). Men Emi skötte sig hur bra som helst, och vi hittade Rolfs trattkantarellställe. Sen beundrade vi hans solrosor. Igår var det sommar och vackert och idag rinner dropparna såväl som på fönstret som på mina kinder.










Denna bilden är så blandade känslor. Taget i fina vackra mysigt Johannishus som jag älskar. Jag älskar också musik, gärna gammal LP-musik och jag älskar att fota. Och jag har målat naglarna i ett försök att bli glad. Men den representerar en märklig dag. Stel i benen från mitt första 30kmlöppass (helt sjukt långt som jag aldrig trodde jag skulle klara) och att få umgås med mina nära och kära på en vacker sensommardag skulle annars ha gjort mig oändligt glad. Men det var först igår jag insåg hur illa det var med Rolf. Snälla snälla snälla bli frisk...