Anything is possible

 

Jag åkte ner med Maria Kromnow i fredags morse och kom hem måndag lunch. Vi hämta nummerlapp i fredags och turistade och pratade taktik på lördagen. Loppet var söndag morgon.

Målsättningen var först och främst att komma i mål och ha roligt! Vi ville må bra och känna att detta kan vi tänka oss att göra igen! Vi skulle peppa varandra och andra och ha himla roligt!

 

Vår taktik kring tempo och det mentala var att springa första tre milen ihop, att se det som tre olika 10-kilometare. 10 kilometer kan vi ju springa utan problem. Tanken var att ta det lugnt första kilometrarna pga dålig uppvärmning i trängseln. Sen var tanken att försöka springa i 5.30-tempo, men gå i vätskekontrollena och inte zickzacka när det blev trångt utan låta det gå långsamt. Sista milen skulle vi dela upp på 4-kilometare, och ta det som det kommer. Vi hade även kollat in var banan gick och lite saker efter banan som vi särskilt skulle försöka se (känna igen området vi bodde i, runda Fernsehturn, kolla in shoppinggatan, osv).

 

Taktiken kring drickandet var att ta med vätskebälten, Mia med vatten och jag med resorb. Spara sportdrycken till andra halvan av loppet för att skona magen. Dricka lite men ofta (varannan kilometer), också för att skona magen. Ha med dextrosol som extra energi, snällare än sportdryck och gel.

Vår plan höll hela vägen! Det är grymt att springa med Mia! Vi är världens bästa team! Vi sprang jämnt och stabilt och sprang om hundratals, men utan att stressa upp och och behöva zickzacka. Vi pekade och tjoade och höll koll på varandra och tog oss om andra med enkel men effektiv kommunikation. Vi hejade på alla svenskar och på varandra, vi jublade åt banden som spelade och vi berömde varandra varje snygg kilometertid eller viktig kilometerskylt (10km, 20km, 30km, osv). Vi kommenterade hur fint och grönt och trevligt Berlin är och hjälptes åt att trycka bort negativa tankar. Vi stannade bara och fyllde på vätskebältet tre gånger (tror det var kring 12km, 25km och 35km), och det utan stress. Vi la mindre tid än väntat på dricka. Inga toabesök behövdes, så där sparade vi en hel del med. Allt enligt plan, eller bättre.

Vi sprang ihop till 34 km, där fick Mia ett glädjeryck och satte av. Men jag kom ifatt henne i nån kilometer senare i nästa vätskekontroll och sen sprang vi ihop igen till 40 km där hon fick nästa glädjeryck och åter igen satte av, och mina lår bara skrek om jag försökte öka.

Men wow vilken fantastisk syn och känsla att vända upp sista svängen och se Brandenbor Tor och målgången och sidorna massa publik och hejande!

Kom i mål och fick min medalj, snacks och letade upp överdragskläderna och hittade Mia!  Vi skrattade och grät några glädjetårar och kramades och ja, vilken grej alltså! Vi konstaterade att hon slog mig med 30 sek! Då var jag inte så långt bakom som jag trodde.Vi konstaterade också att vi mådde över förväntan! Trötta lår, knän och fötter, men trött-ont och inte skade-ont. Helt fantastiskt, vad häftig kroppen är som kan klara en sån här grej!

Svårt att fatta att jag faktiskt har sprungit en mara! Så otroligt glad och nöjd och stolt!

 

 

Statistik finns på Berlin maratons hemsida: Karla och Mia