Anything is possible

Denna helg har jag vari i Jönköping och hängt med Team Rynkeby Jönköping. Så roligt att äntligen få ses en längre stund och hinna umgås lite med! Mest har jag umgåtts med Johanna och Ole, då vi samåkte ned och med Johanna och Camilla som jag delade rum med. Men där emellan blev det också att lära känna några av laget lite bättre än tidigare. Lyckades lära mig de sista namnen. Insett att vi är en fantastisk och inspirerande blanding människor olika bakgrunder och idéer. Så himla härligt gäng. =)

 

Cyklarna kom ju härom veckan. Kläderna fick vi i lördags. Och vi ville bara ut och cykla! Ut ut ut! Men först var det massa info från Team sportia, där vi hämtat cyklarna innan, som berättade om garanti, cykelvård, osv. Lite tid för shopping och kaffe. Många var rejält trötta, hade liksom mig gått upp innan 6 på morgonen och det var ett roligt tröttflamsigt/pirrigt gäng. Sen Cykelteori och lunch, sen incheck på hotell och ombyte. På eftermiddagen  fick vi ätnligen komma ut och cykla ihop för första gången! Vi delade in oss i fyra små klungor (6-9 pers), med en erfaren cyklist som hittade rundan i varje grupp. Mycket bra tror jag med små grupper, när vi inte känner varandras egenskaper som cyklister än. Fikapaus tidigt och lugnt tempo, fokus säkerthet och klungkörning. Det gick bättre än väntat tycker jag. Bra första dag! Middag och umgänge och sova gott på hotell.. Nice!

Söndagen startades med hotellfrukost, innan cykling. Det blev samma grupper ut ur stan, sen övade vi på att köra storklunga! Ganska rörigt, och finns helt klart förbättringspotential, men med tanke på att det var första gången tycker jag det gick väldigt bra! Mäktigt med alla gula cyklar och cyklister som far fram! Wiiwi har fotat massa under söndagen, hoppas jag kan låna några bilder sen. =)

 

 

September 2011 var en omtumlande månad. Jag slet med skola och jobb och träning inför mitt längsta lopp nånsin och första delen av klassikern (Lidingöloppet). Och mitt i allt så blev Rolf, min styvfar och bästa träningskompis, väldigt dålig. Han hade fått cancerbesked i mitten av augusti och sex veckor senare gick han bort. Jag fattade ingenting. Mina blogginlägg i september hoppar hejvilt mellan cykellycka, sensommar, hopp och förtvivlan. Jag vägrade inse att han var så dålig. Vi skulle ju köra klassikern. Cykla. Fixa i Johannishus och allt det där. Sista tiden när han fick vårdas hemma så satt jag där mycket och berättade om allt jag gjorde, höll honom uppdaterad på allt skvaller i Team Blekinge (han brukade ju alltid ha koll på allt!), berättade om min jakt på cykel...

 

Jag skulle ju äntligen köpa racer. För att jag drömt om det i flera och för att köra klassikern. Den sommaren sparade jag så mycket jag kunde och i september provade jag alla möjliga cyklar innan jag äntligen köpte denna. Min röda pärla. Sålde den igår och det känns tomt hemma. Nu kommer den flytta till Öland tillsammans med min bästa kompis Maria (som flyttar dit i Juni), så jag får väl hälsa på dem där. =)

 

Länk till september 2011: http://possibly.blogg.se/2011/september/

Varit uppe och på plats tidigt på jobbet denna vecka för att kunna flexa ut lite tidigare idag. Verklgien värt det!

 

Fantstisk kväll med sol och en hel del vind. Riktigt vacker runda som Jonas hittade på, många sträckor jag verkligen verkligen gillade! Några fina backar. Många fina passager över Göta kanal. Fint sällskap som bestod av Madde och Jonas. Benen kändes pigga och starka och jag fick hålla igen för att hålla överenskommen hastighet. Go känsla. Undrar om jag nånsin skrivit att mina ben känns starka när det gäller cykling?? Tror inte det! Jag brukar ligga sist och kämpa för att inte tappa. Hoppas det håller i sig!

 

I helgen är det första träningslägret med Team Rynkeby och alla nya cyklar. Ska bli så kul!

 

Inga fikapauser eller fotopauser idag, men jag spurtade uppför en backe och han få fram mobilen och ta en bild:

 

 

 

Första helgen sen jul jag var nere i Karlskrona. Planerad sen länge tillbaka eftersom det var Spin of Hope och det brukar alltid ha så trevligt! Mamma och jag drar ihop ett lag, Agilis (mammas företag), spinnar på dagen och umgås på kvällen. I år ville många vara med och många köra flera pass så vi fyllde två cyklar! Härligt!

 

På lördagen var jag taktisk nog att välja att cykla de tre sista timmarna, 16-19. Jag känner mig själv så pass att jag KAN inte träna inne om det är fint väder ute. Vilket det blev. Så på morgonen var jag nere på Lokomotion och hejade, lämnade lite snacks och körde prehab med utsikt över parkering och hav. Typiskt Karlskrona. Sen glassade jag, Patrik, Emi och Victor i solen i stan vääääldigt länge och hejade på diverse kändisar. Emi han  även med att busa i hundrastgården med dobbis-valp med för stora tassar.

 

Mysig kväll hos morsan med god mat, udda blandning människor, trevliga inspirerande samtal och till och med en släng prova-på-lindy-kurs fick vi till i mammas stora dansvänliga hall! Grym dag helt klart! Söndagen var inte värre, den bjöd på 15 km löpning med Lars och bitvis Victor och mamma. Vindstilla, sol och t-shirtpremiär. Sen spanade jag in mitt gamla rum hos pappa som håller på att bli ett kök. Åt kanongoda våfflor hos pappa (i lilla köket) på våffeljärnet från typ 50-talet medan Emi rullade runt i trädgården och njöt. Mycket nöjd vovve som fått vara med på mycket kul i helgen. Nöjd Karla. Fin helg. Inte att man inte saknar Karlskrona efter helger som denna!

 

Igår körde vi ner och hämtade min nya cykel, en Team Rynkeby-cykel från Bianchi. Betalade den i november, så kändes fint att bara hämta en ny cykel och köra hem! =)

 

Cykelmodet 2003?

 

 

 

 

 

 

Idag var det så himla härligt väder så det bara gick inte att sitta på kontoret ända till fem. Smet lite tidigare och drog ut till området kring Bråvalla och kollade läget. Kombination jobb, lära känna trakterna och träning. Hittade nerlagt flygfält, militärt skjutområde, hällristningar, massa åkrar, en sporthall och fotbollsplan med joggande grabbar, gräsiga grusvägar, sommarstugor, genväg över åker, massa glada sprattiga islandshästar, fler hästar, himla massa rådjur, en fin rak otrafikerad asfaltsträcka (för intervaller på racern?), en hel del vind och en riktigt fin solnedgång! Och starkt lysande måne på hemvägen. Vek av från Finspångsvägen och spanade in Eneby centrum och Haga. Passade på att leka lite, prova hoppa runt lite på cykeln och så. Våga testa. Våga leka. Försöker lära mig tänket. Passade på att ta hållet förbi en trappa jag spanat in länge, tänkt att det är en lagom utmaning för mig om jag ska prova cykla ner för en "riktig trappa" nångång. Någon gång blev idag! Pepp pepp! =)

 

Alltså, det finns en blogg som fantastiskt rolig om man är cyklist eller umgås med cyklister ibland! Skriven av en fru till en riktig cykelnörd (som bloggar). Från början som ett skämt, men den har varit väldigt underhållande och lockat många redan från början!

 

Den gör narr av det här med antal cyklar, tillbehören, språket, rakade ben, och det där men att allt ska vägas för att få en lätt cykel. På en cykelvåg. För matvåg, vad är det? ;)

 

 

 

Nyligen skrev hon ett inlägg om vad man har en cykel till. Att träna tycker många, men det finns alternativ menar hon och visade massa roliga bilder. Bland annat denna. Om jag hade ett café skulle jag vilja ha en smoothie-cykel! =)

 

 

Idag har jag varit nere i Bottnaryd utanför Jönköping och vi har haft träff med Team Rynkeby Jönköping. Det var himla roligt att träffa alla idag, det är verkligen ett härligt gäng. Idag var det var mycket snack om längtan efter vägarna och cyklarna och mycket skratt. Började dagen med ett intensivt träningspass i form av Tabataintervaller. Första övningen efter uppvärmningen var burpees! Vilken chock för kroppen! God morgon! ;) Varje övning körde vi 8x20 sek intensiva intervaller med 10 sek vila emellan. 10 sek är ingenting! Men 20 sek är himla mycket ibland! Sen kollapsade vi allihopa på golvet... (utom några förkylda/skadade som jag langade över kameran till)

 

Efter lunch kom Andreas Ljungberg, förbundskapten för ett grymt MTB-gäng som siktar på SM. Bland annat den unga coola Jenny Rissveds. =) Han har själv tävlat på hög nivå i MTB. Han pratade om motivation, träning och teambuildning. Väldigt intressant! Sen var det fika och mer vanligt möte med information från de olika ansvarsgrupperna och planering av det ena och det andra.

 

En tråkig nyhet är att våra snygga gula kläder inte hinner hit till Spin of Hope. Men en god nyhet är att våra cyklar verkar komma tidigare än planerat. Var tänkt att vi skull få dem till sista mars, men nu kanske vi får dem 22:a mars! Hoppas på det!

 

Men idag fick vi hem snygga sportglasögon! Det är Swisseye (HTS Safety) som sponsrar laget med dem!

 

 

Trainer kan vara det tråkigaste som finns. Men bra, för man kan träna cykelbenen hemma även på vinterhalvåret när det är grus och salt ute. Och man behöver inte ta sig till ett gym. Och nyttigt att sitta på sin egen cykel, vänja kroppen innan utesäsongen börjar.

 

Men jag är verkligen dålig på att få det bli av. Köpte trainern begagnad för exakt ett år sen och har idag kört kanske femte passet på den. Vet inte varför jag drar mig så? Det är nog för spinning är roligare och jag har alltid bott hyffsat nära mitt gym. Men idag hade jag grym musik och satt och tittade ut genom fönstret. Drömmandes om torra vägar och den där första turen som är så speciell! Körde 10 min uppvärmning, 6 x 5 min (2 min lugnt emellan), 10 min nervarvning. Det blev blandad musik och jag varierade snabbt och tungt beroende på musik men försökte hålla ganska hög jämn puls under intervallerna. Kändes lätt idag, men hade inte heller planerat att ta ut mig idag. Undrar varför jag inte gör detta oftare, egentligen?

 

För övrigt så är min cykel en pärla! Som jag troligen kommer sälja när Team Rykeby-cykeln kommer i slutet av mars, för jag kan ju inte ha två likvärdiga cyklar. Eller? Näe, det går inte. Jag måste ha plats för annat här också. Fast kanske? Nej, sluta nu Karla. Du kommer gilla den nya också, speciellt efter att den burit dig till Paris. Så det så. Men ett par veckor till så ska jag klappa om min röda. =)

 

Jag ska även klappa om min vovve som kom här nu och la sig tryckt emot mig med huvudet ganska mycket i vägen. Mysigt. Världens bästa Emi!

 

Efter gårdagens plötsliga störtskur drog vi (som i jag och Patrik) ut på MTB med Elna och Jimmy till Lillsjön, i närheten av Åby där Elna bor. Fuktig härlig skogig doft och inte alls så kallt. Vi körde reflexbanan med lite stopp för taktiksnack, och sen gjorde vi massa teknikövningar. Grymt för mig och Patrik att få köra ett träningspass och få tips av så duktiga MTB-cyklister!

 

Rätt söta är de med, tycker ni inte? Ni vet MTB-cyklister klickar inte ur fötterna i onödan och så hänger de med granar och sådär.. även när de pussas! =)

Underbar cykelmorgon!

 

Idag fick jag mail:

 

 

Jaaaaa! Helt fantastiskt roligt! Det känns galet, spännande, häftigt, tufft och så himla RÄTT och BRA! Ett fantastisk äventyr, där man kommer få minnen och vänner för livet, samtidigt som man gör det med ett gott syfte!

 

Team Rynkeby startade 2002 och cyklar till förmån för barn med cancer i juli varje år. Vi kommer cykla 180 mil på 8 dagar, från olika delar av Danmark, Sverige och Finland till Paris. Jag kommer cykla med laget i Jönköping, som inte är helt färdigt än, men är på god väg. Det finns även lag i Stockholm, Malmö, Täby, Växjö, osv. Det är ett proffsigt arrangemang, där man själv står för alla utgifter och vi kommer ha med oss serviceteam, transporter till vår packning och så vidare. Vi kommer innan dess träna mycket ihop och hitta på en massa aktiviteter. Genom sponsorer och events så kommer vi tillsammans att kämpa för att samla ihop så mycket pengar som möjligt. I år var 21 lag med (1000 cyklister och 210 pers i serviceteam), och de de fick ihop över 8 miljoner!! Pengarna går till Barncancerfonden och Børnecancerfonden, där de används till barn med cancer och deras familjer (forskning, upplysning och patientstöd).

 

Indirekt kommer alla mina nära och kära som drabbats av cancer följa med på detta äventyr, framförallt min älskade styvpappa Rolf. Han hade hängt på, utan att tveka, det vet jag helt klart!

 

Nu finns det en ny katergori på min blogg, "Team Rynkeby", för att jag såväl som andra läsare enkelt ska kunna hitta alla inlägg som handlar om detta. Det kommer säkert bli en del. Kategorierna finns att klicka på i högerspalten.

 

Här är ett klipp som handlar om Team Rynkeby:

 

 

 

Såhär såg (en del av) min ansökan ut:

Jag vill cykla med Team Rynkeby för att hedra närstående som har gått bort i cancer. Jag vill också göra det för att hjälpa andra drabbade genom att synas, höras och bidra till barncancerfonden.

 

En av de närstående var min styvpappa Rolf. Han var min vän, min tränare och min stora förebild. Han kom in i vår familj när jag var 13 år och vi klickade direkt. Rolf lärde mig springa, laga mat och köra bil. Efteråt har jag insett hur mycket mer jag lärde mig av honom. Som att vara omtänksam, lyssna, och att det viktigaste är att lyckas tillsammans. Rolf och jag var jämna i allt och vi tränade mycket ihop. Genom åren växte det stora målet att vi skulle genomföra En Svensk Klassiker tillsammans när han gick i pension.

 

2011 var vi i Mora med hela familjen för Cykelvasan, men Rolf hade ont i magen valde att inte starta. Några dagar senare fick vi reda på att han hade tjocktarmscancer. Den starka friska Rolf jag kände tynade bort och efter sex veckor så gick han bort. Det blev ett hårt slag i familjen och för många andra vänner. Hur kunde en så jordnära, stark och hälsosam 62-åring gå bort så plötsligt?

 

Jag försökte fortsätta träna själv, och träningen blev ett sätt att hantera sorgen. Jag bestämde mig för att göra klassikern själv. Nu efter två år börjar jag inse att han inte kommer överge mig, utan han kommer alltid finnas inom mig och ge mig styrka att göra det jag vill och tror på. Det kommer också påminna mig om att det är viktigt att ta hand om varandra och ta tillvara på livet.

 

Det blev En Svensk Klassiker. Har även genomfört två Vansbro Triathlon, två Vätternrundor och ytterliggare tre cykelvasor. Varje vår brukar jag sätta ihop lag till Spinn of Hope. Nu vill jag ta det ett stort kliv längre. Jag är stark, envis, motiverad. Jag är van vid att sätta upp mål och hålla dem. Jag tycker det är roligt och har stor vana att prata med/inför folk. Jag hoppas att ni ser att jag skulle kunna bidra i ett lag för Team Rynkeby!

Smart och kreativ användning av gammal cykel:

 

 

 

Åh, nu vet jag... Nu vet jag vad jag skulle jag verkligen vilja göra någon gång! 

 

Jag skulle vilja cykla med Ride of Hope till London eller med Team Rynkeby till Paris från Sverige, för att samla pengar till barncancerfonden!

 

 

Tidigare har vi haft sån himla tur med vädret, soligt och fint rakt igenom! Men i år var det kallt och grått torsdagen, fredagen och söndagen. Men lördagen var fantastiskt fint, så himla härligt!

 

I år har jag itne alls fotat så mycket som jag brukar, jag har bara gått runt och njutit. Patrik och jag och Emi åkte upp en dag tidigare än vi brukar och sov hos Frida en natt. Frida passade även Emi hela helgen. Det kändes så himla lyxigt med en långhelg i Mora! Kul att cykla! Kul att få umgås så mycket med Frida! Kul att ha brorsan, mamma och Lars där! Mora är mysigt, lugnt och trevligt. Härlig stämning, antingen lite laid back sådär eller full fest med hejande och firande! Blir alltid glad av att vara där!

 

Fredag em kom brorsan, mamma och Lars upp och i år fanns det tid att sitta och fika, skratta och umgås flera timmar. Först fika på gågatan och lite shopping då. Sen cykelmek och packning inför loppet på vandrarhemmet. Kul med vandrarhemmet, ett litet sånt som bara har öppet när det är lopp, och det är samma folk som bor där varje år. Trevligt folk och det är kul att vara en del av uppsnacket! Sen åt vi pizza och fick bära in bordet under tak, men det gick så bra det med.

 

Lördagen efter loppet var vi ute och åt, trevligt som vanligt. Inte alls lika kyligt som fredag kvällen, och vi åt god mat på restaurangen nere vid vattnet innan vi vandrade längs vattnet hem.

 

Ännu en fin Mora-helg. Tacktack. På återseende!

 

 

Inte för att vi ser så glada ut, men kul att se lite bilder ändå från under loppet! Fokuserade ju!

 

Först är det jag, sen Adrian, Patrik, Gunilla, Lars, Mia och Elna!

 

...och inte vilken lista som helst!

 

Jag innehar nu Team Blekinges klubbrekord för damer för Medeldistans (Halv Ironman distans)!

 

 

I lördags körde jag Vansbro Triathlon. Andra gången där och andra gången på en riktig triathlontävling! Riktigt riktigt kul och väldigt härlig stämning, precis som förra året!

 

Korta versionen:
Det gick jättebra, och jag är verkligen jättenöjd! Alla grenar gick mycket bättre än jag väntade mig. Och jag slog förra årets tid med god marginal! Allt kändes jättebra, jag kände mig grymt stark! Publiken, arrangemanget och hela helgen och allt runt omkring var bara så bra det kunde bli, helt enkel!

Siming 00:38:56
Växel 1 00:04:05
Cykel 02:51:49
Växel 2 00:03:50
Löpning 01:46:31
Placering dam: 31  av 83
Placering totalt: 250 av 438

 

Långa versionen:
Jag fattar inte vad allt kom ifrån!? Hur kunde det gå så fort!? Vet inte vilket jag är mest förvånad över heller. Allihop? Löpningen kanske, eller simningen!?

Började med att komma upp från vattnet och se 38...38... VADÅ 38!? Dumma klocka, sluta jävlas med mig! Jag kan OMÖJLIGT ha simmat på 38 min. Jag simmade ju på 47 min förra året, och har verkligen inte tränat mer i år. Mycket mindre egentligen, men av de få pass jag haft har visserligen flera varit utomhus. Jag har också gjort lite nyttiga övningar i Ljung med NocOut. Jag var så nöjd när jag låg där i kaoset att jag inte fick panik. Jag struntade i att titta upp för jag blev stressad av allt folk, istället fokusade jag på att följa efter några fötter som såg ut som om de visste vad de gjorde. Jag tänkte på simövningarna som vi gjort i Ljung och när någon slog mig på benen och fötterna så tänkte jag på alla tramsiga NocOutare och skratt som det blev när vi gjort slå-varandra-på-fötterna-övningen.

Växlingen kändes bra fram tills jag skulle få på skorna och hela världen snurrade. Men jag satte mig på ändan och skrattade och då gick bra. Patrik, Rebecca och Micke stod och hejjade och vi hann skratta lite ihop innan jag drog vidare.

Cyklingen kändes grymt bra! Absolut roligaste delen av loppet! Jag trampade och hejade och trampade och hejade. Vinkade och hade mig och adenalinet sprutade varje gång jag kom in i Vansbro och vände. Första varvet bara flög förbi och jag fick tvinga mig att försöka få i mat och dryck (istället för att bra trampa på). Tråkigt, men jag börjar lära mig att göra det utan att tappa för mycket. Rädd för värmen och vätskebrist på löpningen, så tryckte i mig massa i förebyggande syfte. Andra varvet fortfarande kul, försökte känna igen och memorera vilken ordning och var mina vänner var nånstans. Några var före och några efter mig. Fin bana. Bra tryck i benen. Tredje varvet var tyngre, många hade gått vidare till löpningen och det var tråkigare med färre folk. Började få ont i fötterna och lossade på cykelskorna, och det kändes genast bättre (men tyngre pga sämre kontakt). Kändes som det blåste upp mer för varje varv också? Sista milen var tung, men tappade inte för mycket. Mycket nöjd med året 2.51 jämfört med förra årets 2.59.

Växlingen till löpningen gick fint, tog mig tid till att ta flytta chip utanför strumpor och ta på keps och smörja förebyggande triatlondräkt-skav och gå på toa. Lätt värt det.

Första 4 km på löpningen kändes kasst. Jag mådde illa, kändes långsamt (men det var det ju inte), och kände att jag helt glömt bort hur man springer och sjutton var varmt det är och det här kommer ju aldrig gå! Men jag vet att det är hemskt första 4 km och sen släpper det. Och det gjorde det. Efter många klunkar vatten, många hejarop och vattenspridare som privatpersoner stod och sprutade med så började jag känna igen mig själv. Sen försvann jag in i mitt vanliga löpande. Efter 8 km så kunde jag börja småprata med löpare som höll jämnt tempo. Ställde in tempot på 5:20-tempo, kollade då och då så inte snittet hamnade under försökte annars låta bli att kolla klockan. Tänk inte, bara fortsätt. Fortsätt. Ett steg i taget. Spring lätt. Drick lite på varje vätskeställe. Spring igenom varje dusch. Ett steg i taget. Heja på alla. Uppskatta funktionärer och publik. Var glad. Njut av att få vara utomhus....osv. Noterade ändå tiden på första och andra varvet och konstaterade att om jag var på sista vändingen på 12  över så skulle jag satsa på att komma under 5h 30 min på totala. Kom dit exakt 5h 12 min. Attans, bara att köra. Provade öka lite. Kändes inte bra. Provade att öka bara lite lite. Okej det funkar. Ett steg till. Nu. kör. vi. Andas. Steg. Steg. MÅÅÅÅÅÅL!!? Hade missat att målet var på ett tidigare ställe än förra året och kom in med god marginal! Det fattade jag dock inte riktigt utan sprang rätt i i Clas som försökte stoppa mig och ge mig en medalj.. ;) Jag hade helt tappat bort tid och distans på själva löpningen, men såg efterår att jag sprang halvmaran på 1h 46 min, vilket är hela 8 min snabbare än jag sprang i Göteborg! Hur sjutton gick det till? Jag som tänkte att jag omöjligt skulle kunna slå förra årets tid på löpningen som var 1h 53 min.

 

Totalt kom jag in på 5h 25 min. Är så fantastiskt himla nöjd! Slog förra årets tid med 24 min!

Visst är det helt otroligt att man kan göra en sån här sak? Och wow vad bra kroppen kändes! Tycker att alltid nåt känns mindre bra nuförtiden, både på träning och tävling. Men inte idag, idag klaffade allt! Det gick att trycka på utan några egentliga dippar. Jag var väl lite virrig när jag kom in i mål, men hämtade mig fort och bytte om och stoppade i mig en klase bananer och en hamburgare sen kändes det hur bra som helst.

Hur kunde jag över huvudtaget tveka om jag skulle ha roligt där i år!? Vilken fantastiskt rolig tävling Vansbro Triathlon är!! Fin bana, fin stämning, fina fina privatpersoner som hejar och sprutar vattenspridare. Sen var där ju HUR många som helst som hejade på mig, såväl bland publiken som bland tävlande. Team Blekinge, NocOut. Patrik! <3. Och allt runt om kring med camping, skvallrande, hängande runt omkring med vännerna från Karlskrona/Team Blekinge, med Rebecca och Micke och med Patrik och Emi är ju så himla trevligt. Träffade även på härliga inspirerande människor på campingen. Fint liv. Det är lyx det!