Anything is possible

Jag har vuxit upp med Bob Dylan. På ett indirekt sätt. Pappa brukade alltid lyssna på och spela på gitarren mycket låter från Bob Dylan (tillsammans med låter från bland annat Jim Croce, Simon and Garfunkel, Peter Paul and Mary, Donavan, Janis Joplin, Woody Guthrie).

Tänk att jag kan alla dessa gamla låtar utantill, utan att alls känna vem som gjort vilken och vad och varför. Sånt som jag annars alltid försöker läsa lite om när jag börjar lyssna på ny musik. Men nu när vi skulle till Duved lånade jag Bob Dylans memoarer som ljudbok, men har inte lyssnat förrän nu. Jag vet inte riktigt om jag gillar honom än. Han har skrivit flera bra låtar och han har varit aktiv länge. En vår för några år sedan var jag och pappa uppe i Göteborg och såg honom. Vilken besvikelse! Jag kände inte igenom honom eller låtarna. Han och hans sätt att sjunga hade förändrats så mycket! Och han stod med hatten över ansikten hela showen och pratade inte med sin publik. Pappa säger att det är så han är helt enkelt.

Jag börjar förstå nu när får höra om hans envisa sätt att vara sig själv och spela på sitt sätt och skriva sina låtar. Jag gillar mycket att höra om första åren i New York och alla människor (andra kändisar bland annat) han träffar och alla böcker han läser läser läser.... läser hur mycket som helst! Bara är och bara lever på något sätt och bor hos olika människor och lär sig och analyserar allt. Om hur han känner att han utvecklas och hittar sig själv och sin stil. Han berättar hur han analyserar vad som är meningsfulla låtar och hur vissa har flera dimensioner. Han försöker hitta sätt att komprimera historier till låtar och sätt att memorera långa låtar och dikter. Intressant att följa hans utveckling!

Idag berättade han om när han träffade massa folk som senare kom att göra covers på hans låter. Låten nedan har Johnny Rivers gjort en cover på, som Bob säger att han gillar bättre än sin egen version.