Anything is possible

Äntligen på cykeln igen!

 

Sist jag cyklade racer var i september, typ halvtid i graviditeten. Nu är Albin 3 månader och några dagar. Tog mig en liten sväng medan Patrik var ute och gick med Emi och gjorde utomhuspremiär med Albin i bärselen (vilken karl jag har!!). Var ute 45 min (strax över 2 mil), vågade inte längre såhär mitt på dagen när Albin vill amma rätt ofta.

 

Verkligen underbart att cykla igen! Vinden, solen, dofterna, farten, friheten...! Massa fina cykelminnen! Lycka!

 

I lördags ordnade min förening ett 3-timmars lopp. Gå eller spring så många varv som möjligt på 3 timmar. Jag och Albin i vagn och Emi bredvid gick två och en halv timme. Sen tröttnade Albin och satte honom i sjalen och minglade runt i målområdet, då blev han nöjd! =)

 

Riktigt trevligt, många trevliga att gå med och så imponerad av de som sprang hela tiden! Mestadels härligt väder och en trevlig slinga vid strömmen. Det var tredje året denna tävling var, nästa år kanske jag kan springa lite också...!

 

Idag har vi varit på Barnvagnsbootcamp i en regnig Vrinneviskog. Jättekul!

 

 

I morse var jag och Albin på Actic och tränade med Madde. Vi var i en tom sal och körde styrkeövningar, och Albin var mestadels nöjd med att ligga och sova/chilla. Sånt himla flyt! (sen att han gallskrek på spårvagnen hela vägen in är en annan sak..)

 

Tack Madde för att du finns, peppar mig och får mig våga göra saker som jag behöver och blir glad av!

 

Senaste löppasset var innan vi åkte till Turkiet, nu redan 8 veckor sen. Efter det passet tänkte jag att nu får det vara nog, det känns bara flåsigt och tråkigt att inte komma nånstans. Det blir inte bättre av att alla kläder sitter obekvämt, speciellt träningsbyxor. Men veckorna gick och löparabstinensen smög sig på. Häromdagen veckan såg jag min springklocka och kände mig alldeles ledsen, liksom tom för att en del av mig saknades. Till sist beställde jag ett par gravidträningstajts, som kom förra veckan. och i onsdags pratade jag med Gabriella om hur fantastiskt det är att springa i höstlöv.

 

Så igår kväll fick jag ett ryck och tog på mig alla träningskläder, springskor och springklocka och gav mig ut! Jag bestämde mig för rask promenad (nåja, så rask en rask promenad numera är) med eventuellt inslag av löpning. Kände mig onödigt väl kittad med löparklocka och allt, men det var skönt att få vara "mig själv" en stund. Tänkte prova löpa, men ha fokus på hur skönt det är med höstluft och höstlöv. Det var helt fantastiskt!

 

Och det gick faktiskt bra att springa lite! Tidigare har jag väl aldrig kunnat tänka mig att jag skulle bli jätteglad efter några ynka 12 x 1 min jogg (med 2 min gång emellan). Men jag kände mig alldeles lycklig efter! Det var så skönt att få tänka på höstlöv och intervaller en stund! Det var inte alls för tufft, utan kändes faktiskt riktigt bra. Även dagen efter. Var lagom, helt enkelt, och precis det jag behövde!

 

Hittade en gammal bild, från när vi satt på läktaren och väntade i väntan på mitt första Göteborgsvarv. Tillsammans med mamma och Rolf, såklart. Jag jätteglad för löpning redan då! =)

 

I helgen var vi i Göteborg en hel helg. Främst för att springa Göteborgsvarvet men också för att umgås. Vi bodde på samma hotell som mamma och Lars. Var ute med dem på fredag kväll i ett kallt och regnigt Göteborg och åt på Tranquilo (väldigt god mat och dryck; shrimptacos, godaste guacamolen ever, osv). Lördag kväll hängde vi på Bee Bar och Kök med min fina vän Mattias som flyttat till Göteborg från Karlskrona och såg på hela Eurovisionfinalen. Mattias kan för övrigt allt om Eurovision. Ett riktigt trevligt ställe med mycket kärlek och härlig stämning (sång, kramar, isfacklor, hurrande och hejande). Bra ställe att hänga på, speciellt nu när Måns vann!  Söndag tog jag och Patrik en sväng till Liseberg där vi åkte Helix (två gånger!), strosade runt lite och åt lunch, innan vi hoppade på bussen hemåt.

 

Vad som är häftigt är att jag nu har sprungit mitt tioende Göteborgsvarv! Det är ju faktiskt riktigt många! Jag har bara missat två gånger, sen jag blev tillräckligt gammal för att få springa (från året man fyller 17). Jag tror faktiskt att detta var det roligaste varvet också? Det roligaste på många år i alla fall.

 

Det roligaste var nog 2008, när jag sprang med Anki, en rutinerad löpare från Team Blekinge. Jag lärde mig hur man zickzackar genom folkmassor och vi turades om att dra. Det var på den tiden jag alltid spurtade sista kilometrarna oavsett, och det var ett år jag var stark. Jag kom in på 1:44:25, en tid som jag sen aldrig lyckats slå i Göteborg (PB på distansen är dock från Jämjöhalvan, men där är betydligt färre folkmassor och broar).

 

Men hursomhelst hade jag riktigt roligt i lördags. Har ju mycket distansträning i benen sen träning inför maran, och god kondis även tack vare cyklingen. Men noll tempoträning, så möjligheten att köra för nytt PB fanns inte (kom jag fram till att ha tänkt och räknat fram och tillbaka. Så jag bestämde mig för 5:10-5:20 tempo och så körde jag på det hela rundan. Nån kilometer var jag under 5 min, men kände att det var inte realistiskt, så fortsatte enligt plan. Det var så himla roligt!

 

Jag kan banan nu, vet var vätskekontrollerna är, hur backarna ser ut, vilka bitar som har farliga trottoarkanter, var de olika banden brukar stå och är som vanligt nyfiken på att se hur det går med ombyggnationerna i hamnen. Det var bra väder, strålande sol men inte alltför varmt. Kroppen höll ihop fint (inte ens känningar i knäna), bara lite skoskav men det är ju inte hela världen. Det var som vanligt mängder av fantastisk publik som hejade/sjöng/grillade/picknickade/showade/gudvetvad/osv, det kändes som om de var på bättre humör än vanligt? Jag gjorde give-me-fives med barnen i publiken, hejade på de som såg ut att behöva det och njöt. Sprang in på 1:49:01 (fjärde bästa tid). Det kändes hur bra som helst efter och hängde på läktaren med min finaste älskling och åt chips och hejade på folk.

 

För att vara typ 48 000 startande med fanclub, hittade jag förvånansvärt många jag kände från såväl Norrköping, Linköping och Karlskrona. Lars och mamma kom också runt och var nöjda och glada, liksom Karin från Team Blekinge som mamma gjorde sällskap med.

Jag och Mia var i Prag för att springa maraton. Det var kul första halvan av loppet, men inte andra. Till sist kom jag i mål på 4:05:59, vilket innebär att jag slog min tid i Berlin med över en minut. Jättenöjd att jag kom i mål! Mest nöjd är jag över att mina knän inte gjorde ont, att jag inte hade ont nån annanstans heller efter (förutom trötta lår) och väldigt nöjd över att helgen med Mia i Prag var alldeles fantastisk för övrigt!

 

Jag och Mia sprang vårt första maraton i Berlin, sepember 2013. Då kom jag kom in på 4:07. Vi sprang ihop nästan hela rundan och efter loppet tänkte jag "check, nu har jag provat detta, aldrig igen". Men tiden går och man glömmer, så jag blev övertalad till att hänga med på ännu en. Mest lockade långhelg med Mia!

 

Prag maraton blev det! När jag anmälde mig var målet 3:45. Men jag lyckades inte träna enligt planen (då knäna  inte ville träna så ofta som jag). Planen reviderades till under 4 timmar, alltså 5:37-tempo i snitt. Tanken var att om det kändes bra tänkte jag låta det gå lite fortare i början, för trött kommer jag bli ändå och det är skönt att ha lite marginal till sista delen. Jag hade vätskebälte med resorb, så planen var att inte behöva ens stanna till första halvan av loppet och ge sig på vatten/sportdryck först andra halvan av loppet. Tyvärr hamnade Mia i startgruppen före mig, så det hade varit kul att komma ifatt henne och göra sällskap.

 

Förutom att jag inte såg till Mia så höll planen bra väldigt länge. Hittade en trevlig David från Falkenberg som jag sprang med första två milen. Det var soligt, på gränsen till för varmt, men det kändes ändå lätt. Vi snittade på 5:24 och kilometrarna flöt på. Prag är fanastiskt vackert, fin bana och bra publik. Det var lagom mycket folk och lätt att ta nåt i vätskekontrollerna i farten. Hejade på hans fru och på Mia på två ställen där banan vände och vi mötte dem. Hittade en bra pace och började drömma om 3:50, och tänkte att vi har goda mariginaler till att klara 4:00.

Men sen. Sen började jag känna att det inte flöt så lätt, så släppte David vid 22 km för att spara på krafterna. Framsida lår började göra mer och mer trött-ont. Det kändes ändå helt okej fram till 30 km, då jag fortfarande låg lite före schemat. Men sista milen var bara en enda pina. Varje steg gjorde så ont så ont. Jag övervägde att helt enkelt strunta i att fortsätta så många gånger och funderade vilket som var sämst, att bryta eller att gå resten. Båda alternativ kändes som stora förluster. Jag kände mig omväxland uppgiven, besviken och arg. Gick lite, sprang lite, gick lite, sprang lite. Det var så frustrerande att ha låg puls men ändå inte kunna springa! Jag såg hur alla mina mål bara försvann längre och längre bort (drömmålet på 3:50, sikta-på-målet på 4:00, persa på under 4:07). Försökte hitta alla pannbensknep jag hade, men inget höll mer än några tiotals meter. Och jag svor att jag aldrig aldrig aldrig ska springa en mara igen. När det är 3 km kvar på en halvmara brukar jag känna att jag redan är i mål och typ njuta sista biten. Nu kändes 3 km kvar som oändligt långt.

 

Trots allt plockade jag ihop det sista jag hade av mig själv och lyckades springa hela sista 500 metrarna för att i slå tiden i Berlin vilket jag gjorde med en minut till godo! Kom in på 4:05:59. Kom in i mål och var nästan arg för att detta var en så himla korkad grej att utsätta sig för. Men det kom en massa trevliga funktionärer och kollade hur jag mådde, grattade mig och tackade för att just jag kom och sprang deras lopp i deras stad. Blev förvånad och lite glad över hur himla trevliga de var. Tog mig ut från målfållan och hittade Mia som var frusen och allmänt slut på flera sätt och vis. Hon hade kommit in på 4:01, vilket är helt otroligt med tanke på at hon varit sjuk de senaste veckorna. Vi stapplade hem i slowmotion medan vi var tacksamma för att vi bodde så nära (vi hade närmre till hotellet än väskinlämningen!).

Efter lite energi, vila och snack så var huvudet ifatt igen och vi dushade och gjorde oss i ordning. Vi gick långsamt upp till målområdet igen för att gravera våra medaljer. Där var det soligt och feststämning, och känslan av nöjdhet började infinna sig på riktigt. Komiskt nog var det hockey VM i Prag samma helg, och utanför målområdet visades Sverige-Österrike på storbildskärm. Vi satt i solen på en uteservering länge, hade himla trevligt och tittade på folk. En komisk blandning av onyktra svenskar iklädda hockeytröjor och pappershjälmar, stela löpare i silvermantel (thermofoil) och uppklädda turister med kameror. Det tog inte ens tre timmar efter mål innan Mia började planera nästa mara, medan jag är fortfarande helt övertygad om att en halvmara är en fullt tillräcklig distans.

Största skillnaden efter detta maraton jämfört med Berlin är att jag är är sugen på att springa! Efter Berlin var jag så himla glad och stolt att jag tog mig runt, men helt omotiverad att springa på flera månader efter. Nu efter Prag är jag såklart glad, men också tacksam och supertaggad! Tacksam över att mina knän mår bra (så mycket som de strulat sista åren så är det riktigt häftigt) och över att inte ha ont nånstans (bara träningsvärk i framsida lår några dagar). Supertaggad på att springa kommande lopp (som har mer rimliga distanser)!   Coming up är Göteborgsvarvet 23 maj, Vårruset 28 maj, Vansbro triatlon 27 juni och Norrköpings stadslopp 15 aug! Tjoho så kul!

 

För övrigt var det ett väldigt trevligt välorganiserat lopp, trevlig bana, lagom mycket folk, trevliga människor och en fantastiskt trevlig stad med vacker arkitektur och god prisvärd mat! Kan verkligen rekommenderas!

 

Före:

Jomen visst springer jag ännu, om någon skulle undra. Jag har ju liksom alltid gjort det mer eller mindre (i höst 15 år sen jag gick med i löpklubben). Oftast mindre. Oftast lugnt och trevligt snack-tempo och byta-i-huvudet-tempo. Utom på våren för då brukar jag trappa upp inför Göteborgsvarvet och springa längre.

 

I år blir mitt tionde Göteborgsvarv. Tionde och snabbaste kanske till och med? För jag tränar nu inför ett marathon (!!) som jag har inbokat 2 maj i Prag. Så Göteborgsvarvet några veckor senare borde ju gå i bara farten efter det? På tal om fart, det är nåt jag inte har. Jag tror man behöver springa intervaller/fartpass mer än två gånger om året om man ska bli snabbare.. Men nu är jag inte med och springer med nån klubb, och då blir det absolut inte av.

 

Hursomhelst är det trevligt att springa i dagsljus. Igår var det ljust nästan hela min runda trots att jag stack ut ganska sent på eftermiddagen. Det kändes fint. 20 lugna kilometer. Heja mig. Prag here I come! =)

 

Man kan inte bli annat än glad av att umgås med Mia! Igår var det Mia-häng på allra bästa vis!

 

Hon kom på förmiddagen och vi var ute och sprang långpass ihop. Nästan 17 km fick vi ihop. Det var strålande solsken, så fantastiskt! Många ute och himla vackert, särskilt längs Åbackarna och industrilandskapet. Men kalla envisa motvindar på vissa ställen. Men det var snackpuls (typ 5:50-tempo) och vi han prata om allt möjligt och titta på massa stadsplaneringsprojekt och kilometrarna flöt på fint. Första gången nånsin för mig att springa med dubbar och första passet med vätsktebälte sen typ juli. Jag försöker lägga på 1-2 km i veckan på helgens långpass och det kändes mycket bättre än jag trodde det skulle göra att springa så långt idag. Lite stelt på slutet men annars helt okej. Det känns lovande. Mia pinnar som vanligt på med bra steg! Grymma vi är! Vi springer verkligen bra ihop! Prag 2 maj, here we come!

 

Sen kom vi hem till Tacopaj som Patrik lagat. Fin markservice på det här stället. ;) Sen häng med varsin kaffekopp i solen i soffan ganska länge. Det där me sol är fint. Sen tog vi spårvagnen in till stan och kollade in några få affärer innan vi erkände ännu en gång att det där med shoppa inte är vår grej, så vi gick och fikade istället.

 

Vilken perfekt söndag. Fler såna, tack. <3

 

 

 

I onsdags kväll körde jag, Erik och Madde upp till Lillsjön i Åby (20 min bort). Där var verkligen riktigt fint. Fina spår, väldigt mycket snö och nån enstaka minusgrad. Det gick till och med att ta en tur i skogen (fast det var inte optimalt utan turskidor, men det gör inget för naturupplevelsen var häftig). Vi körde med pannlampa och det är härligt, frihet att bara kunna köra varsom. Det blev även ett och ett halvt varv på elljusspåret (berg- och dalbana! Upp och ner och upp och ner!) och sen den långa fina vägen (som hela tiden går lite uppför) till toppen av yxbacken (grusvägen). Märklig känsla att komma upp dit och höra ankarliften från Yxbacken med alla associationer som man fick till ljudet av liftsystem. Typ snowboard, liftköer, fika, varm choklad, stughäng i underställ och vidare. Sen när man vänder tillbaka har man ju lätt nedför nästan hela vägen! Då fick man upp rätt bra fart och man kände sig som ett proffs!

 

Kändes himla fint att åka igen, hade jag inte jobbat och gjort annat om dagarna hade jag nog hängt där varje dag denna vecka! Lyxigt alltså att ha fjällkänsla här hemikring!

 

 

Puh, vilken helg! Den har vairt superbra! Mycket vänner och mycket utomhus. Men idag är jag trött och definitivt behov av en vilodag från träningen.

 

Vi började helgen med att bli bjudna på middag hos Micke i Linköping. Lördag förmiddag så åkte jag längdskidor med Madde. Vi körde teknik och njöt trots dåliga spår här på Himpan. Efter lunch blev det långfärdsskridskor med Erik, Linda och Patrik. Erik och Lina är rutinerade och gjorde upp eld och bjöd på korvgrillning. Lyx. Sen var vi helt slut och kom inte upp från soffan resten av kvällen.

 

Söndag morgonjoggade jag med 5km-gänget i UT Kolmården innan jag och darlingen fixade brunch. Sen på eftermiddagen drog Madde och jag till Linköpiong för att uppleva ett mastodontpass bestående av 3-timmars back-spinningpass på Campushallen. Jeeeses, vilket pass! Grymt bra och grymt jobbigt. Mia och Urban ledde en halva var, och Madde satt på cykeln bredvid. Himla tur de tre var där, annars hade jag tackat för mig efter 20 min. ;)

 

Avslutade helgen igårkväll med att det blev spontan matlagning ihop med Hampus och Patrik, riktigt trevligt! Kul att hänga med grabbarna i köket! Sen kom Madde och det blev en sen men mysig söndagsmiddag.

 

Jag gillar helt klart helger fyllda med vänner och utomhusaktiviteter! =)

 

 

Nu är vintern äntligen här i Norrköping. Hoppas den stannar lite. =)

 

I morse var jag ute en timme och gick med Emi vid strömmen. Snön gör det ljust och det blir massa nya promenadmöjligheter!

 

Och nu ikväll cyklade (!!) jag 8 minuter bort till Himmelstalundsfältet med mina skidor och en termos med blåbärssoppa. Där fanns något sladdriga med helt klart åkbara spår. Jag och min vän/kollega Erik tog oss en mil med fikapaus på mitten. Dubbelspår så trevligt att kunna åka och umgås samtidigt. Så himla lyxigt att kunna åka så nära en vardagkväll. Livet på en pinne!

 

I morse var jag och simmade! Kors i taket! Första simpasset i pool på 14 månader! (sen jag flyttade från Linköping). Behöver jag säga att jag inte älskar att simma i pool? Simma ute är dock trevligt! I sommar simmade jag nåt enstaka 15 min-pass i diverse sjöar, inga längre pass och inte med våtdräkt. Längsta ute-passet 2014 landade på 31 min (Älmtamåla triatlon - olympisk distans)

 

Men simning är inte alls som med löpning/cykling/yoga (i alla fall inte för mig), att man tappar det fort om man inte utövar det. INGET har hänt sen jag simmade sist inomhus. Samma tempo (kanske en minut långsammare per km). Samma känsla (blubb-blubb-varför-gör-jag-detta-blubb-blubb, varvat med blubb-blubb-detta-är-ju-helt-okej-blubb-blubb). Fortfarande glasögon som immar igen. Fortfarande känner jag av nacken av efter passet. Fortfarande så går voltvändingarna sådär (av fyra så är en för nära och jag lägger fötterna på väggen, en för långt ifrån så jag knappt kan skjuta ifrån, en skippar jag för jag är rädd att sparka nån som står och pratar och en blir  helt okej). Det är väl det enda som är spännande. Annars väldigt enformigt. Så inte så spännande träning, men säkert nyttigt att variera med. Man skulle ju kunna köra intervaller, men jag vet inte.. Jag vill ju bara ut!

 

Igår natt och på förmiddagen snöade det en massa! Första snön för mig i år (utom några dagar i börja av november), och jag blev alldeles sugen på att ut och åka längdskidor. Åkte bara en gång förra vintern, och har inte gjort nån försäsongsträning för skidor i år. Så jag lallade mest runt och var glad att få vara ute! Vallade samtigt som jag lagade mat(!) och sen åkte jag upp till Finspång och Arena Grosvad. Sladdriga dåliga spår, men det var i alla fall nån sorts spår i nästan 2 km och det var inga genomslag. Så jag är nöjd!

 

Jag blev medlem på Alex när det låg vid polisen och jag var 16 år (minns jag längtade att fylla 16 år och få börja där)! Där styrketränade jag och gick på mina första spinningpass. Jag följde såklart med där det flyttade ihop med squashhallen och blev Grand Squash & Gym. Jag var medlem  i 9 år, med ett kort uppehåll när jag var i USA. Bodde till och med ovanpå gymmet(bokstavligen ett tag, då började jag även spela squash där. Det är ett ganska litet gym och alltid varit samma folk både som jobbar och tränar där. Grand är känns inte så divigt och ytligt som många nya gym gör och har inga flashiga digitala maskiner eller en massa pass med konstiga namn. Grand är gemytligt, personligt, trevligt och hard core på samma gång. Och med squash såklart! Gillar verkligen att det är kombinerat med squashhallen och att man kan kolla på de som spelar medan man värmer upp!

 

Där finns tre squashsalar, fria vikter (tunga vikter!) och lite konditionsmaskiner på en balkong. Och numera även leksaker för crossfit och hårda crossfit-inspirerande pass "Go hard or go home". Jocke (ägaren) är en grym instruktör, och jag kan tänkta mig att han kör riktigt hårt! Det verkar himla kul och himla jobbigt! Dock är passen bara på vardagarna så jag har inte lyckats prova nåt än.

 

Men jag var där i lördag förmiddag med Patriks kompis Martin och styrketränade. Jätteroligt! Jag släpade dit Martin för några år sen och då såg han så himla bortkommen ut. Nu känner han de flesta där, är betydligt mer vältränad, vet hur man lägger upp pass, kan övningarna och verkar bekväm där. Kul att se! Också kul att se att det vara samma gäng som alltid där.

 

Det var även samma maskiner, samma vikter, samma bänkar. Vi körde rygg, axlar och core, det passet har jag gjort absolut flest gånger där. Så det satt i ryggraden. Det satt även i ryggraden vilka vikter jag brukade ta. Några övningar fick jag gå ner nåt snäpp, men i många kunde jag faktiskt köra samma vikter som innan (trots att jag aldrig kör ren styrketräning längre). Jag tror helt klart att Ashtanga-yogan är en bidragande faktor till det!

En kul grej med Grand - när jag bodde på Pantarholmen och Lena satt i receptionen så brukade jag promenera halvtimmen in till gymmet med Emi, lämna Emi i recveptionen och träna en timme, sen promenera hem igen. Hur många gym har ni sett som har hundpassning!? Får man önska sig ett sånt i Norrköping?

 

 

Woho! Jag och Mia ska på löpar-arkitektur--tjej-helg igen! Vi har anmält oss till Prag marathon den 3:e maj, bokat flyg och hotell! Ska bli så himla roligt!

Söndag kväll, med 4½ timme i bil och Burger King som uppladdning gav jag mig ut och sprang 14 km. Inget jag hade fått för mig om det inte vore för staffetten som går nu från Helsingborg till Uppsala, med mål att komma fram till Musikhjälpens bur där och ge insamlingen extra uppmärksamhet. Alla som vill får ställa upp och springa med den. I söndags gick den Linköping-Norrköping med mina vänner som hade en gemensam löpdag med olika sträckor, fika och följebil.

Det blev en annan typ av löpning för mig. Jag var väl inte så sugen när jag började, men det blev riktigt skönt sen när jag kom igång. Jag hämtade stafettpinnen hos Maja och Martin, som verkade nöjda med dagens löpning. Sprang sedan Finspångsvägen nordväster ut en bit, sen in via Knivberga och bort till Svärtinge. Det blev 14 km, och bara första och sista kilometern var bland bebyggelse. Resten var åkrar och hagar och några enstaka gårdar/hus. Pannlampan dog efter 5 km så det blev mycket mörker. Jag som aldrig brukar ha musik i öronen var mycket nöjd över att ha det denna gång. Då blir det inte att man funderar på vad som prasslar i diket. Och sikten var helt okej ändå, mycket bättre än jag trodde! När det är så mörkt så hjälper faktiskt både Norrköpings och Svärtinges ljus till att lysa upp molnen ovanför tillräckligt för att man ska se de vita sträcken på vägen. Så det var helt okej, förutom när jag mötte en bil, då ser man absolut ingenting på en stund. Men kom bara tre bilar på den sträckan, så det funkade.

 

Jag sprang först väldigt lugnt och ofokuserat, men sen med lite bättre fart och känsla. Det var härligt med vinden i ryggen, doft av hästar och jord i näsan och musik i öronen! Efter en stund kom jag på att jag kan sjunga med i musiken hur högt jag vill utan att någon hör, eftersom jag var mitt ute mellan två stora åkrar. Så det gjorde jag en tills jag blev för andfådd för att både springa och sjunga. Men då var jag framme vid den mörka allén som ledde in till Svärtinge och ljuset igen. Sen gick det bara uppför nästan hela sista kilometern! Puh!

Svettig, flåsig, nöjd och nästan uppe på toppen av Svärtinge! Lämnade över pinnen till trevlig Tjalve-löpare och blev hämtad av Patrik. Vilket bra kvällspass det blev ändå!

 

Man kan spana in löparna och pinnen i facebookgruppen HBGMMH 14 - stafetten. Man kan också följa pinnen på en karta (via GPS!) på hemsidan:
http://www.helsingborgmarathon.se/musikhjalpen/stafetten/

 

Jag har fortfarande så himla imponerad (och avundsjuk) på Micke och Mia som kom in under 1.40 på Jämjöhalvan!

 

"Under året så har jag satt upp lite olika mål. Ett av målen var t.ex. att jag skulle springa milen på under 45 min, vilket jag slog redan på blodomloppet i våras och filade på tiden på Karlskronas Stadsfest. Ett annat av mina drömmål för året, som jag dock aldrig trodde att jag skulle uppnå, var under 1:40 på en halvmara. Men det är väl alltid bra att ha mål att jaga, hur högt satta de än är?!" (läs fortsättning här: http://mikael.hiltons.se/?p=502)

 

"Jämjöhalvan! Idag fick det bära eller brista, öppnade hårt och hoppades att det skulle hålla :) Det höll.
Jämjöhalvan är en varvbana, 4 varv skulle vi springa. Varv 1 och två kändes lätta.
Stannade och drack varje gång vi passerade vätskekontrollen. Vatten. Gick genom kontrollen.
Sista vavet var tungt, tappade på varje km. Försökt räkna och det verkade gå. Micke som jag hade sällkap med från start till mål sa att "du får gärna öka mot mål om du vill". Det går inte, jag gick på rött! När vi kommer in på mål orådet och ser att vi har 20 s på oss att klara det. Det var på håret. Men oj vad nöjd jag är. Lyckan :)
Som pricken över i'et kom jag på en tredjeplats! Nöjd tjej!" (kopierad från funbeat.se, hoppas det var okej Mia!)