Idag skulle Rolf ha fyll 65 år.
Idag skulle Rolf ha fyllt 65 år. Han skulle varit pensionär och vi skulle cyklat, sprungit och åkt skidor ihop. Och lagat god mat och skrattat.
I mitten av september är det 3 år sen han gick bort, bara sex veckor efter hans cancerbesked. Sjutton, vad tiden går fort. Och långsamt. Minnena känns så nära men samtidigt så långt bort. Jag har sagt så många ord, tänkt så många tankar, formulerat/suddat/ändrat så många blogginlägg tidigare, så nu är orden slut. Jag orkar inte riva upp allt igen, för att börja tänka för att kunna formulera nåt klokt. Jag fokuserar istället på att jag är glad för de åren han fanns i vår familj, all glädje han spridit och den sköna inställning till livet som han lämnat kvar hos oss. Och letar fram några favoritbilder jag har sparat i en mapp.
Saknar dig, Rolf. <3
Uppklädda på nyårsafton 2002. Grillning på mammas födelsedag 2003.
På mitt första Göteborgsvarv 2004. Semester på Gotland 2005.
Österlen våren 2006. Finmiddag på Ronnebygatan vintern 2007.
Mysigt på julen 2008. Har det gott på Böda sommarn 2009.
Långhelg på Öland 2010. Cykelsemester i Frankrike 2010.
Längdskidåkning i Duved januari 2011. Cykelvasan augusti 2011.
Hur besöker man en grav?
Jag vet inte om jag tror på det där med gravar egentligen, jag har inte bestämt mig riktigt. Jag tror inte att de nära och kära som lämnat oss ligger där och väntar på besök, jag tror att de alltid finns inom oss. Peppar, ger råd och kärlek. Men det har varit så himla mycket på sistone, och då känner jag att jag inte alltid hinner lyssna på vad som finns inombords utan istället bara tuffar på. Så förra fredagen när jag var ledig så tänkte jag att jag ska stanna till en längre stund och sitta ner och tänka. Reflektera över alla de fina saker jag lärt mig av Rolf. Har nog aldrig suttit ner sådär ordentligt och tänkt (inte där i alla fall), brukar mest cykla förbi kyrkogården och vinka lite och tänka lite kärlek i farten mellan tramptagen.
Vid kyrkogården så träffade vi en klubbkompis till Rolf, en av dem som var med och startade upp Team Blekinge för en massa år sen. Det kändes så självklart, alla kände Rolf "tejpen" Johansson. Men sen chillade vi, Emi och jag. Det var fantastiskt väder, och jag hade med mig filtar och sittunderlägg och varm choklad. Jag tänkte på löpning, matlagning, skratt, Johannishus, resor, tävlingar, träningar, och tusentals samtal (efter träningspass och tävlingar, när Rolf var den första som fick höra om hur det gått och mina tankar och så). Jag tänkte på hur han inte kommer få lära känna mina framtida barn, och blev väldigt ledsen. Blev pussad av Emi, hon fattar direkt när jag behöver en puss. Sen kom jag och tänka på när han och jag var och köpte underkläder till mamma, och så började jag skratta. Så himla roligt vi hade den gången åt alla roliga underkläder som finns numera!
Sen skrev jag ner de första sakerna jag kom och tänka på när jag tänkte på Rolfs egenskaper och hur han var som person. Skönt att få skriva av sig. Kärlek. Hjälpsamhet. Elvis. Matlagning. Lyssna på andra. Humor. God husmanskost. Träning. Alla ska med! Berömma. Kroppkakor. Köksskratt. Omtanke. Våga prova nytt. Arbetsmoral. Fika. Natur. Envishet. Trädgård och odling. Kärlek.
Det kändes fint. Sen åkte Emi och jag vidare till Bastasjö, där vi brukade springa intervaller, och gick en promenad. Kändes mycket bättre inombords. Stark. Redo för nya äventyr.
Jag ska cykla till Paris med Team Rynkeby!
Idag fick jag mail:
"Vill härmed meddela att ni är uttagna i Team Rynkeby Jönköping 2014! Grattis!!"
Jaaaaa! Helt fantastiskt roligt! Det känns galet, spännande, häftigt, tufft och så himla RÄTT och BRA! Ett fantastisk äventyr, där man kommer få minnen och vänner för livet, samtidigt som man gör det med ett gott syfte!
Team Rynkeby startade 2002 och cyklar till förmån för barn med cancer i juli varje år. Vi kommer cykla 180 mil på 8 dagar, från olika delar av Danmark, Sverige och Finland till Paris. Jag kommer cykla med laget i Jönköping, som inte är helt färdigt än, men är på god väg. Det finns även lag i Stockholm, Malmö, Täby, Växjö, osv. Det är ett proffsigt arrangemang, där man själv står för alla utgifter och vi kommer ha med oss serviceteam, transporter till vår packning och så vidare. Vi kommer innan dess träna mycket ihop och hitta på en massa aktiviteter. Genom sponsorer och events så kommer vi tillsammans att kämpa för att samla ihop så mycket pengar som möjligt. I år var 21 lag med (1000 cyklister och 210 pers i serviceteam), och de de fick ihop över 8 miljoner!! Pengarna går till Barncancerfonden och Børnecancerfonden, där de används till barn med cancer och deras familjer (forskning, upplysning och patientstöd).
Indirekt kommer alla mina nära och kära som drabbats av cancer följa med på detta äventyr, framförallt min älskade styvpappa Rolf. Han hade hängt på, utan att tveka, det vet jag helt klart!
Nu finns det en ny katergori på min blogg, "Team Rynkeby", för att jag såväl som andra läsare enkelt ska kunna hitta alla inlägg som handlar om detta. Det kommer säkert bli en del. Kategorierna finns att klicka på i högerspalten.
Här är ett klipp som handlar om Team Rynkeby:
Såhär såg (en del av) min ansökan ut:
Jag vill cykla med Team Rynkeby för att hedra närstående som har gått bort i cancer. Jag vill också göra det för att hjälpa andra drabbade genom att synas, höras och bidra till barncancerfonden.
En av de närstående var min styvpappa Rolf. Han var min vän, min tränare och min stora förebild. Han kom in i vår familj när jag var 13 år och vi klickade direkt. Rolf lärde mig springa, laga mat och köra bil. Efteråt har jag insett hur mycket mer jag lärde mig av honom. Som att vara omtänksam, lyssna, och att det viktigaste är att lyckas tillsammans. Rolf och jag var jämna i allt och vi tränade mycket ihop. Genom åren växte det stora målet att vi skulle genomföra En Svensk Klassiker tillsammans när han gick i pension.
2011 var vi i Mora med hela familjen för Cykelvasan, men Rolf hade ont i magen valde att inte starta. Några dagar senare fick vi reda på att han hade tjocktarmscancer. Den starka friska Rolf jag kände tynade bort och efter sex veckor så gick han bort. Det blev ett hårt slag i familjen och för många andra vänner. Hur kunde en så jordnära, stark och hälsosam 62-åring gå bort så plötsligt?
Jag försökte fortsätta träna själv, och träningen blev ett sätt att hantera sorgen. Jag bestämde mig för att göra klassikern själv. Nu efter två år börjar jag inse att han inte kommer överge mig, utan han kommer alltid finnas inom mig och ge mig styrka att göra det jag vill och tror på. Det kommer också påminna mig om att det är viktigt att ta hand om varandra och ta tillvara på livet.
Det blev En Svensk Klassiker. Har även genomfört två Vansbro Triathlon, två Vätternrundor och ytterliggare tre cykelvasor. Varje vår brukar jag sätta ihop lag till Spinn of Hope. Nu vill jag ta det ett stort kliv längre. Jag är stark, envis, motiverad. Jag är van vid att sätta upp mål och hålla dem. Jag tycker det är roligt och har stor vana att prata med/inför folk. Jag hoppas att ni ser att jag skulle kunna bidra i ett lag för Team Rynkeby!
En hjälte!
Idag skulle Rolf ha fyllt 64 år.
Saknar dig! <3
Nu efter nästan två år så är det fortfarande väldigt sällan som det går en dag som jag inte tänker på dig. Du kommer alltid finnas inom mig och ge mig styrka att göra det jag vill och tror på!
Några gamla inlägg:
Denna bilden är från 2010 när Rolf fyllde 61 år och vi firade honom i Johannishus. Han fick bland annat denna tjusiga canvas med bild på honom från cykelvasan.
Minnas, men gå vidare. Våga vara lycklig.
Jag försöker att tänka positivt, att tänka att det finns en mening med mycket av det som händer i världen. Men med cancer, nej, fy, det är bara elakt. Flera bland mina nära och kära tagits ifrån oss av cancern, jag borde vara för ung för att känna nån alls med cancer. Eller ingen borde känna någon med cancer. Ingen borde få cancer.
Idag lyssnade jag på Kristian Gidlunds sommarprogram. Bra men sorgligt.
Han har även en blogg. Jag sökte på den och hittade. Men läste inte. Såg direkt att jag inte skulle kunna läsa den utan att bryta ihop.
Sommarprogrammet gick bättre. Han är ärlig och rätt metaforisk. Han lyfter fram vad som är viktigt här i livet. Och så spelar han bra musik.
Håll familj och vänner nära.
Jobba inte för mycket.
Håll inte känslorna inom er. Prata.
Bråka aldrig om pengar.
Våga säga nej. Våga säga ja.
Våga vara lyckliga! Tillåta sig att vara lycklig.
Tårarna kommer förena nära och kära.
Minns vad vad vi gjort, minns våra drömmar, minnas. Men gå vidare.
Jag är dålig på att prata, men skriver istället. Jag försöker se till att det finns tid till fritid, vänner, nära och kära. Jag bråkar aldrig, det är inte sånt jag gör. Jag försöker att gå vidare, försöker leva och försöker våga vara lycklig. Jag tror jag är ganska lycklig. Jag minns, jag har massa fina minnen. Men oj vad jag saknar.
Massa känslor överallt idag!
Godmorgon. Nu är jag tillbaka i Linköping, omtumlad efter en händelserik helg. Känslor kors och tvärs. Massa saker jag är väldigt glad för, men det får bli en annan historia i ett annat inlägg, eller två.
Men i eftermiddag är det exakt ett år sedan cancern vann över Rolf. På 6 veckor gick han från att ha varit den friskaste starkaste till att förlora kampen.... Så hemskt. Så tomt. Fy sjutton, vad jag saknar dig. Det går verkligen inte en dag som jag inte tänker på dig och saknar dig. Men vad kul vi hade de 10 åren du var en del av vår familj! Tack tack, tusen tack, för allt. Vi kommer alltid bära det med oss.
I aug och september la jag ut dessa bilder i min blogg och där kan man följa mina försök att leva ett vettigt liv och min förtvivlan över att inte kunna göra något.. bland annat här:
Jag vet jag tänkte sen under hösten att om jag överlever ett år, första året, lyckas hålla ihop mitt liv på något sätt. Med sista året på utbildningen, sköta jobb och träning och hund och allt... ja då kanske det går. En dag i taget.
Det gick mer eller mindre. Jag har sysselsatt mig mer än nånsin, inte tillåtit mig att känna efter för mycket. Bara då och då, för att åter påminnna mig själv om att man får vara ledsen och sen att han hade hellre sett mig glad. Sen har har tänkt och sprungit och sprungit och tänkt. Tänkt på hur han gillade att springa och på att jag alltid berättade för honom om varje träningspass. Tänkt att han borde fått springa ännu, men att han kanske gör det ändå? Tänkt på allt och ingenting och sprungit lite till och sen har det känts bättre. Han är ju alltid med mig nu ändå, på sätt och vis. Jag har gjort en Svensk Klassiker (som vi pratat om att göra tillsammans när han gick i pension) och Vansbro Triathlon och blivit ännu mer träningsnörd än innan. Men jag har hittat min plats på jorden i träningen och den identitet och det sammanhang den ger mig. Massa fina människor har jag också lärt känna. Och dit hade jag aldrig hittat utan Rolf. Jag har gått klart alla kurser i skolan, lyckats sköta plugg, jobb, hund och träning. Jag har jag fått ett bra jobb i Linköping och flyttat hit. Det är bara exjobbet kvar. Men det får komma tids nog. På vägen har jag lärt mig mer om mig själv och om att uppskatta live. Jag har kommit närmre bror, mamma och flera andra nära och kära. Tillsammans är vi starka.
Jag och Patrik har också kommit närmre varandra i och med detta och allt som varit runtomkring. Det känns mer VI än nånsin. Och nu i helgen förlovade vi oss efter en lyxig kväll med spa och middag i Saltsjöbaden. Till middagen var det en tjej som sjöng och en kille som spelade piano. Det var så vackert. Och under vår dessert spelade båda de två låtar som mamma valt ut till Rolf's begravning. Your song och You've got a friend. De har på något sätt följt med mig under året. När jag hör dem nu´mera kändes det inte alls så hemskt eller sorgligt utan bara som ett bevis på att alltid är med oss. Även nu när vi firar detta nästa stora steg i våra liv!
Denna helgen borde vi ha firat Rolf...
Idag skulle Rolf fyllt 63 år. Herregud vad jag saknar dig!
Rolf "Tejpen" Johansson (1949-08-27 - 2011-09-16)
Lite inlägg från förra året...
En ärlig blogg..?
Kollade just min blogg, letade efter en bild. På så sätt är ju bloggen jättebra som såväl minne/dagbok som foto-backup, men också blir jag påmind om alla mina känslor jag hade när jag skrev. Vissa saker känns viktigt att inte glömma.
Men reflektionen jag gjorde nu när jag läste den är att jag verkar leva ett väldigt gott liv och verkar vara väldigt lycklig. Vilket jag iof gör. Men jag vill inte att bloggen ska kännas sådär modernt påklistrad med "hej vad jag är duktig och titta vilket fint liv jag lever", men ser att den är lite så.
Men reflektionen jag gjorde nu när jag läste den är att jag verkar leva ett väldigt gott liv och verkar vara väldigt lycklig. Vilket jag iof gör. Men jag vill inte att bloggen ska kännas sådär modernt påklistrad med "hej vad jag är duktig och titta vilket fint liv jag lever", men ser att den är lite så.
Men det är inte bara så att jag dansar runt på rosor hela dagarna. Jag saknar Patrik som bor i Karlskrona. Det är fortfarande jobbigt tomt efter Rolf. Men det känns som om han är med mig och hejar och pushar varje gång jag tränar. Jag har några nära som mår ganska dåligt och det tänker jag mycket på. Och sen är jag såååå sur på mig själv för att jag inte kan förmå mig själv att sätta mig med ex-jobbet och bara göra det!? Det är också rätt ensamt i Linköping, känns konstigt att jag skulle kunna promenera runt hela dagarna utan att möta någon jag känner. Det märks framförallt om jag råkar vara själv här en helg eller kväll utan något att göra (men inget av de händer typ nånsin så det är egentligen ingen fara). Och sen är jag absolut dålig på att gå och lägga mig tidigt, vilket gör att jag är väldigt trött vissa dagar och allt känns mycket jobbigare.
Men det känns inte som mig att klaga över saker. Det hjälper sällan och det är inte alls kul att lyssna på eller läsa om. Jag försöker fokusera på allt positivt istället, det är väl bättre för alla?. Jag har det ju faktiskt väldigt bra! Tänk att jag fått detta jobb och tänk att jag har världens finaste hund och pojkvän och lägenhet och och och och.. och i morgon kommer Karolina och hälsar på mig över helgen och nästa vecka kommer Maria tillbaka till Linköping. Och om 1 vecka tar jag två veckors semester!
och nu har jag glömt vilken bild jag letade efter, men ni kan få en bild på en udda byggnad i universitetsområdet här.
Tänkte jag skulle fråga någon vad den används till och varför den ser ut som den gör.... Maria!?
+ och -
Orkar inte sitta och skriva massa utförligt men tänkte göra en plus och minuslista för mitt liv just nu. Känns lite spretigt så jag kanske blir klokare av det, vem vet. :P
Bra: +++
Bra: +++
- Vi trivs i Linköping, Emi och jag!
- Jobbet är bra! Linköping är rätt kommun. Framåt! Miljö! Medborgardeltagande! Samverkan! Öppenhet! Ja! Så ska det ju låta! "Människan bygger staden" som motto och jag ska vara involverad projektgruppen inför Linköpings bomässa 2016. Jättekul projekt!
- Jag tror jag har hittat två suveräna hundvakter i Linköping, en som kan luncher och en som kan helger! (får se hur ofta de kommer kunna bara)
- Linköping är otroligt vackert såhär års, med nära till massa fina småparker och gröna ytor!
- Min balkong är i västerläge och mot gården och jag kan äta lunch och middag där.
- Lägenheten är verkligen kanon, stor och ljus och nära till jobbet, centrum, och Stångån. (inte lyxig eller nyrenoverad på något sätt, men perfekt för oss)
- Jag har hittat ett gäng trevliga lindyhoppare!
- Jag får hela två veckors semester i sommar.
- Nu måste jag komma på något mer, för annars vinner den dåliga listan...
- Just det ja, jag har nu tre vänner i Linköping! (Maria och Olle, och min nya vän Ida).
- Här finns jättemånga gym och träningsställen i närheten (vad ska man välja?)
- Det är mindre än två timmar med tåg till Stockholm härifrån
- Jag har inte jättelångt kvar till de 100 milen som rekommenderas att ha kört på racern innan Vätternrundan. (men å andra sidan finns inte så mycket helger kvar som inte är bokade att köra långpass på)
- Snart ska jag ha min årliga fest i Kuggeboda (som ibland varit i Johannishus) med lite vänner och det ska bli kul.
- Nu har det slutat regna.
- Denna helgen ska jag till Göteborg och springa Göteborgsvarvet och träffa mina klubbkompisar från Karlskrona (Team Blekinge)
Min balkong.
Dåligt: - - -
- Jag saknar min fina Patrik som bor kvar i Karlskrona.
- Jag saknar mina vänner som bor på alla möjliga håll i Sverige och i världen.
- Jag saknar familjen.
- Jag körde in i en annan bil så nu har jag ingen nummerplåt fram och en spricka i plasten. =(
- Här finns inget HAV och ingen SKOG! Befarar att somrarna är rätt dryga här..
- Tvättstugan i huset är väldigt väldigt ofräsch. =(
- Mina knän är ledsna och håller inte med min hjärna om att det vore kul att öka på löpningen.
- Jag har gym- och träningsabstinens av för mycket sittande på dagarna och av att inte kunna lämna hunden för att träna på kvällarna.
- Jag har absolut varken kläder eller kunskap om hur man bör klä mig och se vettig ut i jobbsammanhang mer än max en vecka...och den veckan har gått nu.
- Jag har inte hittat en enda lekkompis till Emi ännu. Ena hundgården är ofta tom och den andra full med jobbiga småhundar, var hittar man de riktiga hundarna?
- Det är jättedyrt att åka hem om man inte åker på förmiddagarna eller zickzack som tar hela dagen. Boka i god tid är väl okej, men svårt att planera så långt i förväg.
- Det är långt till närmsta lagliga gratisparkering på vardagarna.
- Det tar väldigt lång tid att ladda upp bilder på bloggen på mitt mobila bredband.
- Jag får bara två veckors semester i sommar.
- Mitt exjobb är inte klart.
- Jag saknar Rolf jättemycket fortfarande. Det går fortfarande inte en dag som jag inte tänker på honom och att han borde fått vara med oss många år till. Snart är det sommar. Första sommaren på många år som han inte kommer cykla, springa, arbeta i johannishus, laga mat ihop med oss. Som han inte kommer heja på alla löpare på alla lopp och hänga medaljer runt halsen på deltagarna i Kristianopel. Som han inte kommer säga till mig att ta det lugnt i starten. Inatt drömde jag han var här och vi satt på uteservering, mamma Rolf jag och Patrik och Emi och det var sommar och vi hade lika trevligt som vi alltid brukar ha på våra utflykter till Kalmar, Lessebo, Malmö, Åre, Mora, Böda sand, Simrishamn..
Rolf på badplatsen i Kuggeboda. (Fotografen är min lillebror: Adrian Blum Fagerström)
Orden som inte ville samarbeta..
Det var en gång en liten hemtenta som var konsigt formulerad där man skulle referera till sina anteckningar och där frågorna var ett påstående som inte gick att svara på. Den lilla hemtentan kändes ganska onödig då kursen haft tre projekt och två seminarium redan. Den lilla hemtentan var trots sin kosntighet inte så krånglig, om dess student inte tänkte så mycket och inte gjorde så mycket annat.
Nu sitter jag här igen ännu en natt med ord som inte vill samarbeta. Jag kan hitta ord och stycken som svar på det jag tror är frågor. Men när jag ska skriva vet jag inte hur man gör och när jag ska läsa formuleringarna ser jag orden men förstår inte sammanhanget. Förstår inte varför orden vägrar samarbeta inatt.
Jag känner inte helt igen mig själv, lite förvirrad, lättretad, trött. Tomt. Saknar Rolf, saknar löpning, saknar rutin och saknar den aktiva glada Karla som orkar hur mycket som helst. Cyklade i tisdags på min fina röda och fick en liten "hej-hallå-här-är-jag-känsla" från mitt riktiga jag. Men idag vet jag inte. Det humöret jag är på nu gör sig bäst att antligen sitta på en buss i mörker och lyssa på sorlig musik eller använda negativ energi till att köra backlöpningspass på bryggarberget i storm och spöregn. Båda funkar faktiskt.
Men nu kan jag inte springa för jag har ont i knäna. (ska dock få dem kollade i morgon, håll tummarna). Gick idag på tre expresspass på loket. Riktigt bra pass och jag tog i så att jag skakade, men kände ändå att jag hade negativ energi kvar efter passet. Hur lyckas man, jag tänkte att jag bara skulle vara sådär skönt tom och avslappnad efter. Men icke. Fast träna är ändå skönt, och skriva känns bra. Så det kanske finns hopp ändå.
Nu kära lilla hemtenta och bråkiga ord, nu ska vi ta tag i saken och bli vänner tycker jag!
Nu sitter jag här igen ännu en natt med ord som inte vill samarbeta. Jag kan hitta ord och stycken som svar på det jag tror är frågor. Men när jag ska skriva vet jag inte hur man gör och när jag ska läsa formuleringarna ser jag orden men förstår inte sammanhanget. Förstår inte varför orden vägrar samarbeta inatt.
Jag känner inte helt igen mig själv, lite förvirrad, lättretad, trött. Tomt. Saknar Rolf, saknar löpning, saknar rutin och saknar den aktiva glada Karla som orkar hur mycket som helst. Cyklade i tisdags på min fina röda och fick en liten "hej-hallå-här-är-jag-känsla" från mitt riktiga jag. Men idag vet jag inte. Det humöret jag är på nu gör sig bäst att antligen sitta på en buss i mörker och lyssa på sorlig musik eller använda negativ energi till att köra backlöpningspass på bryggarberget i storm och spöregn. Båda funkar faktiskt.
Men nu kan jag inte springa för jag har ont i knäna. (ska dock få dem kollade i morgon, håll tummarna). Gick idag på tre expresspass på loket. Riktigt bra pass och jag tog i så att jag skakade, men kände ändå att jag hade negativ energi kvar efter passet. Hur lyckas man, jag tänkte att jag bara skulle vara sådär skönt tom och avslappnad efter. Men icke. Fast träna är ändå skönt, och skriva känns bra. Så det kanske finns hopp ändå.
Nu kära lilla hemtenta och bråkiga ord, nu ska vi ta tag i saken och bli vänner tycker jag!
Det hjälper inte.
Det hjälper inte att slänga sig på golvet och banka med nävarna och skrika och gråta som små barn kan göra när de inte får sin vilja igenom. Det hade inte hjälpt, annars hade jag gjort det. Inatt var en sån natt som tårarna inte ville sluta rinna. För två månader sen var han ju här med oss och vi hade jättekul och njöt av sommaren och livet. Det har redan gått en månad nu sen han gick bort, men det kändes som det var igår som vi sågs sist och allt var som vanligt.. Och nu finns han inte mer. Jag trodde ilskan hade övergått i sorg och tomhet efter begravningen som var i torsdags. Den var så fin med så mycket fina människor och så fin musik (Håkan Grahn spelade "Your song" and "You've got a friend") och fina ord. Nästan exakt 100 pers på begravningen, släktingar, fotbollvänner, pingisvänner, löparvänner, jobbvänner, gemensamma vänner med mamma, grannar... God smörgåstårta, Rolf hade gillat den, fotobok med bilder på allt möjligt han gjort som hade fått honom att skratta.
Det är jättejättetomt och för det mesta är jag ledsen men kan ändå tänka att hans värme och livsglädje kan jag ta med mig inombords resten av livet. Men emellanåt blir jag bara så arg för att det är så himla orättvist och då vill jag bara banka och skrika.
Det är jättejättetomt och för det mesta är jag ledsen men kan ändå tänka att hans värme och livsglädje kan jag ta med mig inombords resten av livet. Men emellanåt blir jag bara så arg för att det är så himla orättvist och då vill jag bara banka och skrika.
Älskade Rolf "Tejpen" Johansson
Hustomte, byggarbetare, fotbollsspelare och marathonlöpare...God vän, far, sambo, bonusfar, bror. Förebild för så många! Älskad av alla. Saknar dig.
