Anything is possible

Godmorgon. Nu är jag tillbaka i Linköping, omtumlad efter en händelserik helg. Känslor kors och tvärs. Massa saker jag är väldigt glad för, men det får bli en annan historia i ett annat inlägg, eller två.

 

Men i eftermiddag är det exakt ett år sedan cancern vann över Rolf. På 6 veckor gick han från att ha varit den friskaste starkaste till att förlora kampen....  Så hemskt. Så tomt. Fy sjutton, vad jag saknar dig. Det går verkligen inte en dag som jag inte tänker på dig och saknar dig. Men vad kul vi hade de 10 åren du var en del av vår familj! Tack tack, tusen tack, för allt. Vi kommer alltid bära det med oss.

 

 

 

I aug och september la jag ut dessa bilder i min blogg och där kan man följa mina försök att leva ett vettigt liv och min förtvivlan över att inte kunna göra något.. bland annat här:

 

Jag vet jag tänkte sen under hösten att om jag överlever ett år, första året, lyckas hålla ihop mitt liv på något sätt. Med sista året på utbildningen, sköta jobb och träning och hund och allt... ja då kanske det går. En dag i taget.

 

Det gick mer eller mindre. Jag har sysselsatt mig mer än nånsin, inte tillåtit mig att känna efter för mycket. Bara då och då, för att åter påminnna mig själv om att man får vara ledsen och sen att han hade hellre sett mig glad. Sen har har tänkt och sprungit och sprungit och tänkt. Tänkt på hur han gillade att springa och på att jag alltid berättade för honom om varje träningspass. Tänkt att han borde fått springa ännu, men att han kanske gör det ändå? Tänkt på allt och ingenting och sprungit lite till och sen har det känts bättre. Han är ju alltid med mig nu ändå, på sätt och vis. Jag har gjort en Svensk Klassiker (som vi pratat om att göra tillsammans när han gick i pension) och Vansbro Triathlon och blivit ännu mer träningsnörd än innan. Men jag har hittat min plats på jorden i träningen och den identitet och det sammanhang den ger mig. Massa fina människor har jag också lärt känna. Och dit hade jag aldrig hittat utan Rolf. Jag har gått klart alla kurser i skolan, lyckats sköta plugg, jobb, hund och träning. Jag har jag fått ett bra jobb i Linköping och flyttat hit. Det är bara exjobbet kvar. Men det får komma tids nog. På vägen har jag lärt mig mer om mig själv och om att uppskatta live. Jag har kommit närmre bror, mamma och flera andra nära och kära. Tillsammans är vi starka.

 

Jag och Patrik har också kommit närmre varandra i och med detta och allt som varit runtomkring. Det känns mer VI än nånsin. Och nu i helgen förlovade vi oss efter en lyxig kväll med spa och middag i Saltsjöbaden. Till middagen var det en tjej som sjöng och en kille som spelade piano. Det var så vackert. Och  under vår dessert spelade båda de två låtar som mamma valt ut till Rolf's begravning. Your song och You've got a friend. De har på något sätt följt med mig under året. När jag hör dem nu´mera kändes det inte alls så hemskt eller sorgligt utan bara som ett bevis på att alltid är med oss. Även nu när vi firar detta nästa stora steg i våra liv!