Anything is possible

Några av brorsans bilder från förra veckan i Malmö. Kul med en annan vinkling. Fantastiskt fin, den första bilden nedan, tycker jag! <3

Förra veckan var vi på äventyr i Malmö! Patrik jobbade i Frankrike torsdag och fredag, men skulle åka från Köpenhamn. Vilket betydde att jag kunde få sällskap på tåget och helt plötsligt blev nåt jag velat göra länge möjligt - åka till Malmö med tåg och ha med både Albin och Emi. Så vi tre bodde hos lillebror och hans två rummisar onsdag till söndag. Så himla himla roligt, trevligt, gott, mysigt, inpirerande och allt!

 

Vi åkte från ett kallt och regnigt norrköping vid lunchtid, köpte mat på espresso house och åt tårta på tåget (fått från Madde och Hampus på morgonen för jag fyllde år!!) och det gick hur bra som helst. Fast vagn hade varit tajt att få med, för det var några som hade hur mycket väskor som helst med sig. Vi kom fram onsdag em till ett soligt och glassigt Malmö, där vi hängde brorsans och deras "lilla" terass och det kändes verkligen som vi hamnat i Barcelona eller nåt. Hur soft som helst. Dessa tre grabbar som bor där jobbar och sliter som vanligt folk, men den stora skillnaden att de är så himla bra på att leva i nuet. De uppskattar  coh lever i det just där och då när de har lediga stunder för häng, gott sällskap, god mat eller vad det nu kan vara. Och man känner sig alltid välkommen, även om vi numera är ett stort gäng som kommer med hund och bebis och allt!

 

Torsdag kom mamma ner och jag gick och mötte henne medan brorsan jobbade fm. Vi var en sväng på stan, kollade på nåt hus och åt nån god mat. Albin spanade in Malmö från min rygg i sjalen och var hur nöjd som helst. På eftermiddagen hängde Albin med Kajsa och Adi och jag gick en stund själv med vovven. När jag kom tillbaka hade de fixat så fint med god middag (tacos med oumpf, bönröra, guacamole, mangosalsa, osv), tårta, presenter, och allt! Fast det blev lite lagom kaos till tårtan! När de kom in med tårtan, så gjorde de 29 ljusen i  att chokladen smälte, brandlarmet började pipa, Emi ylande för hon trodde att hon fyllde år och skulle få tårta (mamma brukar göra köttfärstårta till henne så när mamma sjunker Ja må hon leva blir hon helt tokig)... Sen blåste jag ut ljusen och när alla började klappade händerna började Albin gråta! Haha, kort men intenstivt kaos som snart lugnade sig och blev trevligt igen!

 

Efter det smet mamma och jag iväg en stund på lindy hop på Tango palatset (World lindy hop day 26 maj pga en av lindy hopens grundare fylldre år då) och jag dansade en massa man trevlit folk jag inte träffade så länge. Blev även några låtar med mamma, där jag förde, med Albin i ringsjal. Den ni! Det blev också "birthday jam", jag och en till tjej som fyllde år stod i mitten och de andra turades om att "stjäla" oss och dansa några takter, kul tradition inom lindyn!

 

Fredag hängde vi bara. På sådär semestervis. Det var riktigt riktigt varmt. Förmiddagen på brorsans stora terass, alltså hur kan man bo som de gör!? Vi hämtade sushi och åt på terassen och Albin satt i mitt knä och tog tag i en hel maki! Hahaha! Dags att lära sig att händerna är långa. Vi följde mamma till tåget och fortsatte till Västra hamnen, brorsan, Albin, Emi och jag. Där blev det bad (!) och häng. Kvällen bara slappade hemma.

 

Lördag var Patrik tillbaka och vi umgicks med Ida, Jesper och min bonusbror Richard (som kom över från Köpenhamn). Jättevarmt så vi satt i skuggan på Ribban, sen köpte glass och gick en runda innan vi åkte hem till brorsan och åt pizza.

 

Hem söndag. Vilken helg alltså. Så himla bra på alla sätt och vis!

 

 

Varje år i oktober brukar vi vandra med ett gäng vänner och vi brukar alltid vara på Österlen. I år tänkte vi prova nåt annat och besökte Omberg! Det blev ett lite mindre gäng i år (mamma, Lars, Rosi, Lennart, Patrik, Emi och jag). Vi bodde på vandrarhemmet i Stocklycke, som ligger väldigt centralt i den södra delen av Omberg där de flesta vandringsleder börjar och slutar. Där finns även ett café och med framförhållning kan de oftast även fixa middag om man är en grupp. Vandrarhemmet är inte så flott, men det ligger otroligt bra och har mycket trevlig personal.

 

Vi kom dit fredag kväll efter pizza i Ödeshög och det var kallt, friskt, stjärnklart, knäpptyst och spännande. Spännande att komma dit i mörker och längta efter att få se stället i dagsljus morgonen efter.

 

Lördagen gick vi den gröna leden, Älvarumsleden, på 7,5 km på förmiddagen.Vi började längs vattnet och hela den första halvan var rejält kuperat, och bitvis väldigt stenig och mycket rötter. Inte så lättvandrad med andra ord. Men varierad natur och vackra utblickat. Sen tog vi en matig fikapaus och en liten omväg upp till Storpissan, innan vi traskade tillbaka. Tillbakavägen var betydligt mindre kuperad och lättvandrad. Det var en riktigt trevlig ledmed varierande och mäktig natur och lite folk. Tyst och vackert och härlig skogsluft. Lycka!

 

Efter en sen lunch gick vi den blå leden, Ellen Keys led, på 6 km. Den börjar med en lång lång backe uppför, upp till Hjässan. Bred lättvandrad väg uppför, men som sagt, det är en bra bit. Den sträckan är det mycket folk, och det kan man ju förstå för utsikten från Hjässan är verkligen mäktig!! Sen traskade vi ner på Hjässans andra sida och ett gäng spanade in Ellen Keys hus, och vi andra tog en liten paus. I Stocklycke hamn, nästan hemma, stannade jag och Patrik och fikade och beundrade utsiken medan de andra gick hem för att vila.

 

Vilken otroligt härlig dag! Kyligt, uppehåll och vindstilla. Trevligt sällskap och riktigt härlig vandring. Det kändes oväntat bra att vandra trots gravid i 25:e veckan! Patrik tog vår ryggsäck med allt fika så jag bar ingenting. Inte ens kameran hade jag med mig i år. Vi gick i ett rätt lugnt tempo, vilket var skönt. Och det kändes tryggt att vara tillbaka vid vandrarhemmet efter halva dagen för att hoppa av om det skulle kännas lagom. Trötta fötter och allmänt trött såklart, men det blir man ju alltid av att vandra terräng en hel dag (gravid eller ej). Men annars kändes det verkligen bra, och jag är så himla glad. Det är så skönt att kunna vandra och jag älskar att vara utomhus! Hoppas på mer skog och vandring framöver!

 

Söndag åkte mamma, Lennart och Rosi mot Karlskrona, medan jag, Lars och Patrik tog en utflykt till norra delen av Omberg. Vi stannade till och beundrade Västra väggar, alltså vilken magisk utsikt! Sen gick vi en runda på Ommas motionsspår vid Drottning Ommas borg. Vi försökte hitta stigen ner till Borghamn, men den var tydligen både avstängd och igenvuxen, så det blir att ta vägen nästa gång. Sen åkte vi upp til Vadstena, spanade in slottet och klostret och åt lunch där innan det bar av hemåt. Lars släppte vi av i Linköping för vidare resa mot Stockholm, medan vi stack till Micke och åt middag! Bra avslutning på bra helg, helt klart!

 

 

 

 

 

Hade med mig min gopro-kamera till Turkiet. Det är spännande att fota med den. Den tål vatten, horisonten blir sned och man har ingen möjlighet till inställningar eller förhandsgranskning. Men vissa av bilderna tycker jag fångar nuet på ett härligt sätt.

 

Här kommer några blandade bilder från den:

Det där med bröllopsresa. Vi hade inte tänkt så mycket kring det, men pratat löst om att kanske åka iväg långt bort på nån lång häftig resa senare på hösten. Typ i november. Men sen blev det en bebis på väg, och då kändes det inte längre som en bra idé att varken åka väldigt långt bort eller att åka i november.

 

Men sen efter sommarn konstaterade vi att jag och bebisen mådde bra, att det fanns en liten lucka i våra jobb och Micke hade möjlighet att passa Emi. Så med kort varsel bokade vi in en resa till Turkiet. Solsemester, all inclusive, Ving, charter och allt det där som inte brukar vara äventyrligt nog för mig. Dessutom bokade vi in oss på ett barnfritt hotell. Sista chansen liksom. ;)

 

Och det var helt rätt. Precis det vi behövde för att komplettera vår väldigt händelserika semester i sommar, som var full med bröllop, aktiviteter och gäster. Det var så himla skönt att bara vara, umgås med varandra, prata ifatt om allt möjligt och landa i att vara herr och fru Hentzel samt snart föräldrar. Passande nog så började vi känna bebisens sparkar och rörelser lagom till resan. Så det var mysigt att ligga och känna på bebisen och prata framtid.

 

Patrik är proffs på att steka, så det gjorde han. Jag gömde mig under min Kuba-hatt och hängde väl en del på solstolen. Läste och lyssnade på ljudbok. Men spenderade nog minst lika mycket tid i poolen. Det var alldeles för varmt och obekvämt för mig att vara för länge på en solstol, även om jag nu inte är lika rastlös som vanligt. Men det var riktigt gott att sitta på poolkanten med fötterna i vattnet och läsa!

 

Sen hängde vi på rummet/balkongen en del. Pratade och åt chips. På kvällarna, efter middagen, var vi nere vid baren utomhus där det ofta var livemusik. Flera kvällar var där en skön kille som spelade gitarr och sjöng covers. Vi hängde också vid poolområdet där det fanns som små kojor att hänga i. Eller i sofforna på hotellets veranda. De flesta kvällarna var varma och sköna, men några kvällar så spanade vi in åska över havet (vi satt ju på första parkett vid baren utomhus), som sen plötsligt drog in med storm och spöregn över hotellområdet. Det var mäktigt! Aldrig sett så mycket blixtar på så kort tid!

 

Sista dagen var vi på bussutflykt, tänkte det vore kul att se nåt annat än vattnet och åkte upp till bergen. Det var en trevlig heldag med många stopp på vägen (kalkstensgrotta, middag och bad i dal, fruktträdgård och nån butik med lokala hantverk). Otroligt vacker utsikt uppe i bergen och skön luft nere i dalen.

 

Nu sen några få veckor tillbaka växer det för fullt om min mage! Jag blir förvånad varje dag när jag tittar ner, känns det som! Jag känner mig så himla glad, fin och lyckligt lottad som mår så bra!

 

Såklart jag är trött, väldigt trött faktiskt. Så trött att jag knappt orkar nåt annat än att jobba och grundläggande vardagssysslor i veckorna. Men på helgerna gör vi mycket roliga saker ännu, även om jag är bra på att sova där emellan... ;)

 

Nu har vi passerat halvtid med god mariginal, och sen två veckor tillbaka kan jag känna mycket rörelser där inne. Vilket gör att jag mer och mer har börjar fundera på vem som är där inne, och jag är så nyfiken!

 

Bilden nedan är från veckan i Turkiet.

 

På fredag kör nästa års gäng. Många tankar går till dem denna vecka, de har ett äventyr framför sig!

 

Och nu är vår film om cyklingen till Paris förra året äntligen klar! Tack till Helena som har lagt ett enormt arbete med att klippa ihop material och musik till denna film!

 

Alla filmer som är från ett styre är från min gopro, så välkommen att spana in min hand. Framåt slutet av filmen finns även mamma med! Den är nästan 10 minuter, så sätt er ner när ni har tid och njut. Den innehåller blandade känslor. Det var mäktigt att få bli påmind om alla känslor och om den fina stämningen vi hade i laget trots en väldans otur med vädret. Mitt fina fina lag, vad jag saknar er!

 

Ni hittar den här:

(Länken funkar inte på alla mobiler, så prova youtube-appen eller leta upp en dator om det inte funkar.)

 

I helgen var vi i Göteborg en hel helg. Främst för att springa Göteborgsvarvet men också för att umgås. Vi bodde på samma hotell som mamma och Lars. Var ute med dem på fredag kväll i ett kallt och regnigt Göteborg och åt på Tranquilo (väldigt god mat och dryck; shrimptacos, godaste guacamolen ever, osv). Lördag kväll hängde vi på Bee Bar och Kök med min fina vän Mattias som flyttat till Göteborg från Karlskrona och såg på hela Eurovisionfinalen. Mattias kan för övrigt allt om Eurovision. Ett riktigt trevligt ställe med mycket kärlek och härlig stämning (sång, kramar, isfacklor, hurrande och hejande). Bra ställe att hänga på, speciellt nu när Måns vann!  Söndag tog jag och Patrik en sväng till Liseberg där vi åkte Helix (två gånger!), strosade runt lite och åt lunch, innan vi hoppade på bussen hemåt.

 

Vad som är häftigt är att jag nu har sprungit mitt tioende Göteborgsvarv! Det är ju faktiskt riktigt många! Jag har bara missat två gånger, sen jag blev tillräckligt gammal för att få springa (från året man fyller 17). Jag tror faktiskt att detta var det roligaste varvet också? Det roligaste på många år i alla fall.

 

Det roligaste var nog 2008, när jag sprang med Anki, en rutinerad löpare från Team Blekinge. Jag lärde mig hur man zickzackar genom folkmassor och vi turades om att dra. Det var på den tiden jag alltid spurtade sista kilometrarna oavsett, och det var ett år jag var stark. Jag kom in på 1:44:25, en tid som jag sen aldrig lyckats slå i Göteborg (PB på distansen är dock från Jämjöhalvan, men där är betydligt färre folkmassor och broar).

 

Men hursomhelst hade jag riktigt roligt i lördags. Har ju mycket distansträning i benen sen träning inför maran, och god kondis även tack vare cyklingen. Men noll tempoträning, så möjligheten att köra för nytt PB fanns inte (kom jag fram till att ha tänkt och räknat fram och tillbaka. Så jag bestämde mig för 5:10-5:20 tempo och så körde jag på det hela rundan. Nån kilometer var jag under 5 min, men kände att det var inte realistiskt, så fortsatte enligt plan. Det var så himla roligt!

 

Jag kan banan nu, vet var vätskekontrollerna är, hur backarna ser ut, vilka bitar som har farliga trottoarkanter, var de olika banden brukar stå och är som vanligt nyfiken på att se hur det går med ombyggnationerna i hamnen. Det var bra väder, strålande sol men inte alltför varmt. Kroppen höll ihop fint (inte ens känningar i knäna), bara lite skoskav men det är ju inte hela världen. Det var som vanligt mängder av fantastisk publik som hejade/sjöng/grillade/picknickade/showade/gudvetvad/osv, det kändes som om de var på bättre humör än vanligt? Jag gjorde give-me-fives med barnen i publiken, hejade på de som såg ut att behöva det och njöt. Sprang in på 1:49:01 (fjärde bästa tid). Det kändes hur bra som helst efter och hängde på läktaren med min finaste älskling och åt chips och hejade på folk.

 

För att vara typ 48 000 startande med fanclub, hittade jag förvånansvärt många jag kände från såväl Norrköping, Linköping och Karlskrona. Lars och mamma kom också runt och var nöjda och glada, liksom Karin från Team Blekinge som mamma gjorde sällskap med.

Fint med långhelg. Vi kom till Borgholm vid lunch, där mötte vi mamma, Lars, Ida och Jesper. Mamma och Lars var medlockade för "semester", men också hundvaktande när vi andra skulle på bröllop.

 

Borgholm bjöd på fantastiskt fint väder torsdag och fredag, och vi åt lunch i solen båda dagarna i t-shirt/linne (så länge man hittade lä gick det bra). Strosade på stan, sprang en runda, lagade mat på pensionatet, rekade på slottet och hur vi skulle ta oss hem mitt i natten. Sen gick vi på bröllop såklart. Ett helt fantastiskt bröllop. Men det får ett eget inlägg.

 

Jag och Mia var i Prag för att springa maraton. Det var kul första halvan av loppet, men inte andra. Till sist kom jag i mål på 4:05:59, vilket innebär att jag slog min tid i Berlin med över en minut. Jättenöjd att jag kom i mål! Mest nöjd är jag över att mina knän inte gjorde ont, att jag inte hade ont nån annanstans heller efter (förutom trötta lår) och väldigt nöjd över att helgen med Mia i Prag var alldeles fantastisk för övrigt!

 

Jag och Mia sprang vårt första maraton i Berlin, sepember 2013. Då kom jag kom in på 4:07. Vi sprang ihop nästan hela rundan och efter loppet tänkte jag "check, nu har jag provat detta, aldrig igen". Men tiden går och man glömmer, så jag blev övertalad till att hänga med på ännu en. Mest lockade långhelg med Mia!

 

Prag maraton blev det! När jag anmälde mig var målet 3:45. Men jag lyckades inte träna enligt planen (då knäna  inte ville träna så ofta som jag). Planen reviderades till under 4 timmar, alltså 5:37-tempo i snitt. Tanken var att om det kändes bra tänkte jag låta det gå lite fortare i början, för trött kommer jag bli ändå och det är skönt att ha lite marginal till sista delen. Jag hade vätskebälte med resorb, så planen var att inte behöva ens stanna till första halvan av loppet och ge sig på vatten/sportdryck först andra halvan av loppet. Tyvärr hamnade Mia i startgruppen före mig, så det hade varit kul att komma ifatt henne och göra sällskap.

 

Förutom att jag inte såg till Mia så höll planen bra väldigt länge. Hittade en trevlig David från Falkenberg som jag sprang med första två milen. Det var soligt, på gränsen till för varmt, men det kändes ändå lätt. Vi snittade på 5:24 och kilometrarna flöt på. Prag är fanastiskt vackert, fin bana och bra publik. Det var lagom mycket folk och lätt att ta nåt i vätskekontrollerna i farten. Hejade på hans fru och på Mia på två ställen där banan vände och vi mötte dem. Hittade en bra pace och började drömma om 3:50, och tänkte att vi har goda mariginaler till att klara 4:00.

Men sen. Sen började jag känna att det inte flöt så lätt, så släppte David vid 22 km för att spara på krafterna. Framsida lår började göra mer och mer trött-ont. Det kändes ändå helt okej fram till 30 km, då jag fortfarande låg lite före schemat. Men sista milen var bara en enda pina. Varje steg gjorde så ont så ont. Jag övervägde att helt enkelt strunta i att fortsätta så många gånger och funderade vilket som var sämst, att bryta eller att gå resten. Båda alternativ kändes som stora förluster. Jag kände mig omväxland uppgiven, besviken och arg. Gick lite, sprang lite, gick lite, sprang lite. Det var så frustrerande att ha låg puls men ändå inte kunna springa! Jag såg hur alla mina mål bara försvann längre och längre bort (drömmålet på 3:50, sikta-på-målet på 4:00, persa på under 4:07). Försökte hitta alla pannbensknep jag hade, men inget höll mer än några tiotals meter. Och jag svor att jag aldrig aldrig aldrig ska springa en mara igen. När det är 3 km kvar på en halvmara brukar jag känna att jag redan är i mål och typ njuta sista biten. Nu kändes 3 km kvar som oändligt långt.

 

Trots allt plockade jag ihop det sista jag hade av mig själv och lyckades springa hela sista 500 metrarna för att i slå tiden i Berlin vilket jag gjorde med en minut till godo! Kom in på 4:05:59. Kom in i mål och var nästan arg för att detta var en så himla korkad grej att utsätta sig för. Men det kom en massa trevliga funktionärer och kollade hur jag mådde, grattade mig och tackade för att just jag kom och sprang deras lopp i deras stad. Blev förvånad och lite glad över hur himla trevliga de var. Tog mig ut från målfållan och hittade Mia som var frusen och allmänt slut på flera sätt och vis. Hon hade kommit in på 4:01, vilket är helt otroligt med tanke på at hon varit sjuk de senaste veckorna. Vi stapplade hem i slowmotion medan vi var tacksamma för att vi bodde så nära (vi hade närmre till hotellet än väskinlämningen!).

Efter lite energi, vila och snack så var huvudet ifatt igen och vi dushade och gjorde oss i ordning. Vi gick långsamt upp till målområdet igen för att gravera våra medaljer. Där var det soligt och feststämning, och känslan av nöjdhet började infinna sig på riktigt. Komiskt nog var det hockey VM i Prag samma helg, och utanför målområdet visades Sverige-Österrike på storbildskärm. Vi satt i solen på en uteservering länge, hade himla trevligt och tittade på folk. En komisk blandning av onyktra svenskar iklädda hockeytröjor och pappershjälmar, stela löpare i silvermantel (thermofoil) och uppklädda turister med kameror. Det tog inte ens tre timmar efter mål innan Mia började planera nästa mara, medan jag är fortfarande helt övertygad om att en halvmara är en fullt tillräcklig distans.

Största skillnaden efter detta maraton jämfört med Berlin är att jag är är sugen på att springa! Efter Berlin var jag så himla glad och stolt att jag tog mig runt, men helt omotiverad att springa på flera månader efter. Nu efter Prag är jag såklart glad, men också tacksam och supertaggad! Tacksam över att mina knän mår bra (så mycket som de strulat sista åren så är det riktigt häftigt) och över att inte ha ont nånstans (bara träningsvärk i framsida lår några dagar). Supertaggad på att springa kommande lopp (som har mer rimliga distanser)!   Coming up är Göteborgsvarvet 23 maj, Vårruset 28 maj, Vansbro triatlon 27 juni och Norrköpings stadslopp 15 aug! Tjoho så kul!

 

För övrigt var det ett väldigt trevligt välorganiserat lopp, trevlig bana, lagom mycket folk, trevliga människor och en fantastiskt trevlig stad med vacker arkitektur och god prisvärd mat! Kan verkligen rekommenderas!

 

Före:

Hittade ett halvgjort inlägg om Warszawa som inte var publicerat, med blandade bilder. Bjuder på dem lite såhär i farten, några veckor för sent.

Följ med mig på en morgonpromenad i Praga, en solig tidig tisdagsmorgon!

 

 

 

På måndag förmiddag tog vi oss till Soho Factory, ett kvarter östra delarna av Warszawa som vi hört skulle vara lite hippt/retro/kreativt typ. Det var väl lite intressant sådär  med en del fina tegelbyggnader, men inte sådär spännande egentligen. Det kändes rätt litet och händelselöst. Men kanske en annan sak nån annan tid i veckan eller tid på dygnet? Men vi hittade en god brunch och njöt av solen i väntan på att åka tillbaka till innerstan. =)

 

Jag brukar inte fota matbilder, men tänkte att den verkar så inspirerande och jag har brist på inspiration numera. Äter alltid samma saker typ. Så nu har jag faktiskt fotat massa mat i Warszawa. Vi trodde den skulle vara billig och god, men mer traditionell polsk mat. Typ bigos och vodka. Det fanns spåklart också, men vi fastnade mer för de trendiga och hippa matställena. Väldigt god och väldigt prisvärd mat och dryck. Kan verkligen rekommenderas! I dryckesväg var det mest öl och goda fruktiga fräscha juicer/smoothies/cocktail. På några ställen även vin.

 

Men slutsatsen är att man helt klart kan åka till Warszawa bara för att äta lyxigt. Billigt att resa dit, billigt att bo och billigt att äta. Mycket trevligt, helt klart. Personalen på restaurangen kan inte så mycket engelska, men många trendiga ställen har väldigt hjälpsam personal och mer eller mindre engelsk meny. Men vågar man chansa lite och tycker det är kul att prova ny mat så är det perfekt!

 

Tredje gången gilt lyckades jag hitta en ingång under öppettider på den enrma judiska kyrkogården i Warszawa. Var där själv medan de andra tjejerna shoppade. Märklig känsla att komma innanför murarna och höra nåt annat än trafik i första hand. Gå runt där bland prasslande löv, grenar som slog i vinden och kråkor. Bland en vad som tycktes oändling mängd gamla gravstenar och höga smala träd. Då och då kom solens strålar igenom. Jag hittade också första löven i år som är på väg att slå ut! Vackert med sol liv och förnyelse mitt bland all död och hemsk historia.

 

Jag har varit på långhelg i Warszawa med ett härligt gäng tjejer, kom hem i tisdags kväll. Underbara härliga goa tjejer. =)

 

Rätt suddiga var vi dock. Utom Linda som hade ett flygande fokus och Anna som fotade nåt annat:

 

Igår var vi i Stockholm. Lyxigt att kunna åka dit över dagen! Jag, Patrik och Emi åkte tåg upp på morgonen och sen strosade runt med Anna, åt lunch på Under Kastanjen (hund får följa med i lilla rummet) och strosade vidare. Kollade var de jobbar nånstans, hur slussen ser ut nu innan ombyggnad och bara umgicks. Sen mötte vi mamma och Lars på Café Tabac, ett trevligt café/tapasställe/restaurang där man får ha hund med sig när man bokar. God mat, trevligt ställe och en mamma och en Lars som var på strålande gott humör. Vi pratade dans (de har börjat dansa tango!) och träning och skrattade en massa! Så himla kul vi fick och kunde komma upp och fira födelsedags-Lars!

 

Undrar om de tänker lite söt chihuahua med kläder på i en liten väska när Stockholmsställena tillåter hund? Och så kommer Emi? Hahaha! Hursomhelst är det jättekul för oss att kunna åka iväg på heldag/äventyr med hela lilla "familjen" och att Emi också är välkommen. Hon är hur cool som helst och funkar kanonbra i på såväl tåg som storstadsstök och på restaurang. Världens bästa vovve. =)

 

Woho! Jag och Mia ska på löpar-arkitektur--tjej-helg igen! Vi har anmält oss till Prag marathon den 3:e maj, bokat flyg och hotell! Ska bli så himla roligt!

Patrik bjuder på bilder från Japan, han var ju där med jobbet härom veckan. Hade hoppats att jag skulle få någon bildtext till, men det har jag inte fått (ännu).