Anything is possible

På fredag kör nästa års gäng. Många tankar går till dem denna vecka, de har ett äventyr framför sig!

 

Och nu är vår film om cyklingen till Paris förra året äntligen klar! Tack till Helena som har lagt ett enormt arbete med att klippa ihop material och musik till denna film!

 

Alla filmer som är från ett styre är från min gopro, så välkommen att spana in min hand. Framåt slutet av filmen finns även mamma med! Den är nästan 10 minuter, så sätt er ner när ni har tid och njut. Den innehåller blandade känslor. Det var mäktigt att få bli påmind om alla känslor och om den fina stämningen vi hade i laget trots en väldans otur med vädret. Mitt fina fina lag, vad jag saknar er!

 

Ni hittar den här:

(Länken funkar inte på alla mobiler, så prova youtube-appen eller leta upp en dator om det inte funkar.)

 

En rejäl cykeltur brorsan och jag tänkt att göra länge! Ett gäng från hans Ride of Hope lag skulle följt med, men de hoppade av allihopa. Jag velade in i det sista, visste inte om det ens skulle bli av. Men vädret såg toppen ut och båda var sugna så satsade på det! Jag tog Swebus till Malmö med bara min cykel och mig själv och det som rymdes i fickorna på cykeltröjan! Go känsla att vara på äventyr!

Sov över hos lillebror och vi lämnade Malmö vid 7 på morgonen, och rullade genom ett lugnt Malmö och sen Lund. Fram till Åhus (11 mil) hade vi motvind och kroppen kändes tung. Första 6 milen låg jag mest i vindskyddet bakom min långa stiliga bror, men efter kort paus för banan/dricka/ta-av-sig-väst så vaknade kroppen till något och vi började turas om att dra några minuter var, vilket vi fortsatte med resten av dagen. Jag är nog mest trögstartad som vanligt! Efter långt trevligt stopp i Åhus för fika och pratstund hos Patriks mamma och syster så kändes kroppen tusen gånger bättre och vinden blev dämpad i ett landskap med mer vegetation.

 

Vi rullade vidare på trevliga vägar, bra ben och bra känsla. Förbi Edenryd (fint!) Sölvesborg, Gammalstorp (fint!), Pukavik (tråkbit länges E22), Mörrum... och sen åt vi en orimlig mängd onyttigheter på McDonalds i Karlshamn och fyllde fickorna med godis innan vi rullade vidare. Gamla Riksvägen sen via Bräkne hoby och till Ronneby har sina fina partier och egentligen härlig natur, men suck så lång och enformig den är med långa sega backar. I Ronneby fyllde vi på flaskor och kontaterade att vi låg bra till i tid och var på gott humör och bra känsla, så bestämde oss för att inte ta närmsta hållet hem (längs E22), utan fina vägar över Edestad, Johannishus och Färmanstorp. Älskar vägen över Färmanstorp, men hur besviken blir man inte då när man har cyklat 23 mil och inser att hela sträckan är täckt med med 2 cm stenkross!?

 

Rullade förbi där vi växte upp och in till stan. Go känsla att från Åhus till Karlskrona känna igen mer och mer, och rulla in i Karlskrona.

 

Vilken kanondag! Det var omväxlande molnigt och soligt. Perfekt cykeltemperatur. Perfekt sällskap. Jag kände mig så stark och glad. Och vilken lyx att få spendera ett dygn med fina häftiga bror. Livet är gott!

 

 

 

I lördags var vi nere i Jönköping och anordnade barncancertrampet, sista eventet ihop med Team Rynkeby Jönköping. Var inte så sugen när jag gick upp vi halv sex eller nåt, men väl där så försvann alla såna tankar. Fina fina laget, så roligt det var att träffa alla igen! Loppet var blött till en början men slutade i sol, och det var 82 tappra cyklister som tog sig runt antingen 40 km eller 20 km. Jag stod och hejade och pekade folk på rätt håll och berättade att det snart var depå. Fin-depå till och med, inne på Gårdsrosteriet!

Efter alla var i mål och vi plockat ner allt så satt vi länge på en resaturang och åt och snackade. Sjutton vad jag saknar det här gänget och vad det har ryckt i fingrarna att skicka med en ansökan till nästa år igen! Nu har sista dagen varit och hela 19 pers från vårt lag kommer att köra igen, varav 2 i det nystartade Team Rynkeby Älmhult och 3 i det nystartade Team Rynkeby Halland. Resten i Jönköping igen, men världens bästa Brian som lagkapten igen. Åååå. All lycka till med det kommande årets äventyr! Jag kommer att hälsa på någon gång på träning eller läger! Och hoppas vi kan ses och cykla ändå! <3

 

Årets cyklar och kläder från Team Rynkeby i år har massa fjärilar på sig. Varför fjärilar, frågade nån, och sen har jag funderat lite på det. Försökte ta reda på om fjärilen är en symbol får något, så jag har letat runt lite och hittat lite olika förklaringar.

 

Fjärilen verkar oftast symbolisera själen, livet, förändring eller glädje och lycka. Det känns helt rätt tycker jag. Vi cyklar för att uppmärksamma och samla in pengar till barncancerfonden. Men majoriteten av oss cyklar också för någon i sin närhet som har kämpat mot cancer. 

 

Vi cyklar för att livet är något vackert vi inte kan ta för givet. För att minnas de vackra själar som inte klarade kampen. För att glädjas för dem som blev friska. För att vi är friska. För att vi kan cykla. I ett lag som mest är fullt av skratt. Men tillsammans tar vi även oss igenom såväl tårar som regn.Vårt lag är fantastiskt. Öppna, ärliga, härliga människor. 

 

 

 

 

Totalt blev det 1200 km på 7 dagar + en kväll. Någon dag förlängde vi och någon dag kortade vi av, men det slutade som planerat. 1200 km borde betyda cirka 50 timmar på cykelsadeln (exkl. pauser och punkteringar osv). Det är rätt mycket.

 

Vi har haft världens bästa lag. Vår lagkapten Brian är en enorm förebild och inspiration, han är så full av kärlek och bra idéer. Samtidigt som han kan sätta ner foten och sätta gränser. Jag tror att detta starkt bidragit till att vi har tagit oss igenom denna resa med god stämning trots att det varit det sämsta vädret Team Rynkeby har haft på 13 år. Vi har haft ett fantastiskt serviceteam som har gjort allt möjligt för oss. De har förberett, planerat, slitit sena kvällar och verkligen ansträngt sig för att vår cykling ska bli så bra som möjligt. Jag har känt mig som ett proffs!

 

Jag trodde min kropp skulle klaga mer på att cykla så mycket, men nej. Jag är så jäkla förvånad och imponerad av min kropp, men också mitt psyke. Jag har aldrig tänkt på mig själv som svag, men inte heller som en stark tävlingsmänniska med pannben. Brukar nog se mig själv mest som nån som älskar att vara ute och som är ganska bra på att njuta av omgivningarna som ett sätt att distrahera när det blir jobbigt. Och som nån som vill testa vad som går att göra. Men mina nya vänner i laget behandlar mig som en stark, stabil och duktig cyklist och jag börjar inse att jag kanske börjar bli en cyklist. Detta är tredje säsongen på cykel, med nu över 400 mil på cykeln i år. Och först nu inser jag att jag kan lita på mig själv på cykeln. Det är nog den största insikten på denna resa. Jag kan lita på att jag vet vad jag gör när jag cyklar, på att kroppen orkar och på att jag har pannben nog att cykla långt. Jag är ju faktiskt stark. Jag har cyklat varenda meter till Paris själv. Jag har inte blivit puttad, jag har mått bra, jag har inte ont nånstans, jag har haft energi nog att vara farthållare några halvdagar, peppa andra och bidra till att hålla humöret uppe i klungan. Det känns häftigt. Riktigt häftigt.

 

Det som också känns riktigt häftigt är att Team Rynkeby projektet drar in sjukt mycket pengar till barncancerfonden. Och ju mer vi syns och hörs i positiva sammanhang desto lättare blir det nästa år att dra in ännu mer pengar. Det känns också riktigt häftigt att kämpa och slita, även om det bara är en kort tid i jämförelse, för de som kämpar mot cancer. Men jag känner också att jag denna vecka också har trampat för alla dem som har förlorat någon nära i cancer. Kämpa, kämpa, kämpa!

 

 

 

Såhär låter det i mitt huvud så fort jag ser bilder från cyklingen: http://youtu.be/NDtBnTMpltM

 

 

Sista dagen! Kan inte fatta hur fort denna vecka har gått!

 

Efter några få timmars sömn samlades vi kl 5 på morgonen för stående frukost ute samtidigt som samlingen (för att hinna till mötet kl 14 i Paris med de andra lagen). Det var fortfarande kolsvart, men jag var taggad för sista dagen och det var lätt att komma upp och ut. Kroppen hade hämtat sig förvånansvärt bra från gårdagens belgiska klungkörning och jag var redo. Kyligt och disigt som snart övergick i duggregn som följde oss hela vägen till Paris och även medan vi stod och väntade på de andra lagen. Men precis när vi lämnat samlingsplatsen för att cykla de sista kilometrarna ihop in till centrala Paris så slutade det regna och innan vi rundade Triumfbågen och körde under Eiffeltornet så kom solen fram! Kunde vi verkligen ha sån tur? Var det alla våra älskade änglar i himlen som vi cyklade för som lyste för oss?

 

Vilken känsla att komma in i Paris tillsammans med 1200 gula Team Rynkeby cyklister, i sol, och där framme träffa nära och kära. Det kändes helt overkligt att se både Patrik, pappa, mamma och Lars på plats! Overkligt men fantastiskt roligt! Alla skålade och kramade alla och stämningen och känslan av att ha cyklat dit går verkligen inte att beskriva. Helt fantastiskt!

 

Näst sista dagen! Tiden går fort!

 

Hela dagen var dimmig grå och kring 14 grader. Men i jämförelse med de två senaste dagarnas spöregn så var ju vädret fantastiskt, och så verkade alla i laget uppfatta det. Vi rullade iväg i gott mod. Vi cyklade upp, och sen ner, och sen upp, och sen ner... Inga branta backar, men väldigt långa (1-3 km var inget ovanligt). Men vi tog det lugnt, och de som behövde lite hjälp uppför fick det av de som hade extra krafter. Det var skön luft och vackra vyar och cyklingen rullade på fint utan massa punkteringar. Bra cykeldag helt klart. Hit vill jag igen och spendera mer tid!

 

Vid lunch så delade upp laget upp sig på två, de som ville köra lite fortare och längre för att hinna heja på cyklisterna i Tour de France när de körde förbi och de som ville ta det lite lugnare till hotellet. Kvällen innan tänkte jag att det var nästan inte ok att känna sig så pigg i benen när vi snart var i Paris, så jag hängde på snabba gänget.

 

När vi väl kommit ut ur byarna så bildade vi en belgisk klunga (två led, men man roterar hela tiden för att bara behöva dra en kort kort stund), med Peter som grindvakt och en svans efter honom med de som inte orkade eller ville vara med och dra). Jag och sju grabbar låg i klungan som drog, det var 110% fokus, korta avstånd mellan cyklarna och verkligen på allvar. Peppande, hejade och testosteron och mjölksyra. Nice. Och vad jag trampade, det gäller att inte släppa in nån luft framför för då skulle jag vara körd. Efter en stund fick vi riktigt fint flyt på det och det var riktigt roligt och riktigt jobbigt. Totalt var det 6 mil, först en fin och nästan platt sträckan, genom Laon, och sen väldigt backigt. När vi nästan var framme insåg vi att vi hade bråttom och några grabbar drog i förväg. I en lång och brant backe försökte jag hålla tempot uppe men alla krafter och all luft tog slut, jag fick liksom inte in nåt syre kändes det som. Jag trodde jag skulle trilla ihop och alla känslor kom på samma gång. Närmsta väggen jag varit. Men jag plockade ihop mig själv på nåt sätt och efter nästa nedför kändes det bra igen. I sista backen upp så hörde vi helikoptern och när vi kom över krönet såg vi servicebilarna rulla förbi och insåg att vi missat Tour de France klungan med någon enstaka minut... Attans.

 

Sista 15 km var samma väg som vi just kört. Så det var backigt. Och för mig gick det sjukt långsamt (sällskap av ett gäng till som inte helelr hade bråttom tillbaka). Kom till hotellet extremt trött och rätt missnöjd över att ha missat klungan. Men också mycket nöjd och lycklig av att fått varit med och dra i en riktigt bra fungerande Belgisk klunga i så många mil och få trampa helt slut på ben och huvud. Härlig känsla av nöjdhet och välbefinnande. =D

 

Glömde fota med kameran idag, så det blir bara mobilbilder:

 

Det blev ännu en dag med regn. Men idag var vi betydligt bättre förberedda! Verkligen!

 

Regn och dåliga vägar sliter som sjutton på cyklarna och medan vi tog sovmorgon var Adam och Micke (som från och med nu blev mek-kille i första hand, istället för lastbilschaffis i första hand) var uppe och hjälpte till att justera växlar och byta nästan alla bromsbelägg. Mekbilen var laddad med fler fixade reservhjul och gott om extra slangar. Micke hoppade in i reservbilen, vilken gjorde att en kunde köra en och kunde laga punkteringar under tiden som den andra körde. Och två kunde hoppa ut och hjälpa oss vid behov. Mekbilen laddades också med extra energi och extra filar och extra kläder.

 

Jag hade i sista stund slängt ner min Team Rynkeby vintercykeljacka, tänkte någon frusen stackare kanske ville låna i nån depå. Men den drog jag nöjt på mig under regnjackan, medan resten av laget körde med sopsäckar över och/eller under tusen lager kläder. Våra goa MC-Janne kom på idéen att dra hotellets duschmössor över hjälmarna. Fånigt, men genialiskt, och vi nappade på den de flesta av oss. En alternativ kortare rutt hittades också att ta hem efter lunch. Vi tog det säkra före det osäkra och bestämde oss för att köra på ett led så fort det fanns nån kant i närheten. Vi kör nästan alltid på två led, då ett led är tråkigt eftersom man inte har sällskap, jobbigt för man får ta mycket mer vind, jobbigt om man är trött för ingen bredvid kan peppa och opraktiskt i trafiken då klungan blir väldigt lång. Serviceteamet satt säkert och klurade på allt möjligt annat som vi cyklister inte behöver tänka på, men som gjorde vår dag bra, även denna dag. (T.ex. fick vi äta varm soppa inomhus till lunch!)

 

Cyklingen gick mycket bättre än gårdagen, trots lika tråkigt väder. Det var lite spänt på förmiddagen, det var nog fler som kände som jag efter gårdagens utmaningar. Vi cyklade in i Belgien och trots regnet så närmade vi oss Mur de Huy. En ökänd riktigt brant backe och det märktes i klungan att grabbarna laddade. Vi hade jämfört med de andra lagen väldigt lite tävling i vårt lag, men när det gäller denna backen då var det på liv och död för vissa. Kan inte hjälpas att jag blev mer nyfiken ju närmre vi kom. Skulle det överhuvudtaget vara möjligt för mig att cykla hela vägen upp? Skulle det vara värt det att ta ut sig totalt för att lyckas? Ja, kondisen och styrkan var det inga fel på. Min kropp kändes super, så jag tänkte köra så länge det går. Och det gick. Hela vägen upp kom jag utan en fot i backen! Första tjej och som femma i vårt lag totalt (tror jag?). Inte för att det var en tävling. Men ändå. ;) Jäkligt nöjd!

 

Det bästa ändå att mitt i backen stod ett svenskt par och hejade jättemycket på oss (visade sig vara Angeliques föräldrar) och sen stämningen väl på topp. Vårt härliga, glada, mysiga, kramiga, avslappnade tjattriga lag var tillbaka! Tillsammans är vi starka! Vi ska till Paris oavsett väder!

Efter lunch var det en nerkortad rutt på cirka 7 mil kvar. Det fortsatte givetvis att regna, men vägarna var bättre och vi fick färre punkteringar och stämningen i laget åter på topp. Eftermiddagens cykling kändes riktigt bra faktiskt och vi cyklade genom några riktigt vackra landskap. Det belv vackrare och vackrare och backigare och backigare.

 

På kvällen kom vi fram till en fantastiskt mysig och vacker liten stad, Dinant, som vi rullade igenom innan vi åkte uppför ännu en lång backe till en gammalt kloster som nu var hotell. Vilket ställe alltså! Måste tillbaka till Dinant och detta kloster-hotell nån gång!

 

 

För denna dag blir det lång text. Korta versionen är att det var en väldigt dålig dag väldigt mycket regn, många punkteringar, två olyckor och tappad motivation. Men dagen slutade relativt gott ändå.

 

Den långa versionen:

 

Lika bra som gårdagen var, lika dålig var denna dag.  Himmel vilken lång dag…

 

Det var den kortaste (eller en av de kortaste) dagen på resan, men den tog längst tid. Det regnade exakt hela dagen, och i kombination med dålig asfalt (småstenar vänder vassa sidan upp i regnet) så fick vi  över 30 punkteringar. Vi hade hittills haft fyra extrahjul i bilen, två fram och två bak, för att snabbt kunna byta vid punkteringar. Men de räckte inte länge. Så punkteringarna tog längre tid när vi behövde byta slangar på plats. Och vi som redan var himla frusna och blöta, frös ju ännu mer. Temperaturen lång kring 11 grader.

 

Första depån hade Susanne i serviceteamet lyckats snacka in oss i ett maskinsgarage, skönt att få vara under tak! Många var blå om läpparna och hade alldeles för lite på sig.  Vissa hade kläder att ta på, men de flesta hade inte extra med sig i de fordon som följde med till depån. Några hängde på sig sopsäckar och annat de hittade.

 

Innan lunch hade vi en olycka. Henrik ställde sig upp för att trampa ifatt ett gäng längre fram och skoskyddet fastade i drevet. Han föll och gled långt på sidan. 2 cm från att fälla mig med sitt framhjul som kom glidande från min vänsta sida, men jag lyckades väja. Han satte sig upp och verkade okej och vi gick alla in i entré till en sporthall för att håll värmen i väntan på ambulansen. Vid närme check av honom visade sig att nyckelbenet vad knäckt. Attans. Helena följde med honom till sjukhuset och vi andra kunde så småningom köra vidare.

 

Lunchen kom till sist och vår fantastiska Susanne hade snackat in oss på en restaurang. Först hade tjejen på ställen varit sur och  helt ointresserad av att hjälpa till och berättade att hon skulle till sin mamma på sjukhuset som precis fått en cancerdiagnos. Då berättade Susanne att vi cyklar för att samla in pengar till barncancerfonden, och tjejen vände helt. Vi blev inbjudna till deras bröllopslokal, trots att vi var helt dygnsura från topp till tå, och blev bjudna på kaffe och te. Vilket sammanträffande, undrar vad hon tänkte? Håller tummarna för att hennes mamma tillfrisknar!

 

Efter lunch var det mer regn, fler punkteringar och ja usch, ännu en olycka.  Holmer körde på en liten kant med framhjulet och gled omkull. Sen körde Jocke och Wiwi över hans cykel. Jocke klarade sig helt. Holmer var rejält frusen och hade ont i höften och Wiwi också frusen och med väldigt ont i axeln.  Holmer klarade sig med lårkaka och ont i knäet, men i Wiwis axel var det minst ett ledband som var av.

 

När läget var under kontroll så körde stora delar av klungan vidare till hotellet, för att inte frysa onödigt länge. Jag var kvar och körde med den lilla klungan tillbaka sen. De sista två milen tillbaka var de längsta två milen i mitt liv. Vi hade ingen mekbil (den var med andra klungan)  och vi fick sju punkteringar, varav jag två av dem. Det var luriga cykelvägar med kanter mellan dem och gångbanan och vi var alla på vår vakt, trots att vi var blöta, frusna och trötta. Till sist var vi framme.

 

Vid båda olyckor så skötte sig alla exemplariskt, enligt de planer vi gjort upp. Ambulansen ringdes, servicebil ringdes för att hämta cyklarna. De skadade fick filtar från mekbilen (som alltid ligger bakom klungan), någon som kan språket följde med till sjukhuset. Trafiken varnades och resten av klungan stod på säkert plats en bit bort.

 

Innan middagen hann jag precis skölja av cykeln, och hänga upp kläderna (helt meningslöst, då mitt och Johannas hotellrum inte var färdigbyggt så fläkten var inte inkopplat och det var kallt och fuktigt) och duscha. Till middagen kom även Henrik, Holmer och Wiwi. De var tillbaka från sjukhuset och vid gott mod! Det var så himla skönt att se dem där! och Wiwi berättade att hon hade fått punktering på rullstolen på sjukhuset och vi alla gapskrattade!

 

Efter middagen och satt jag länge på hotellrummet och lyssnade på musik och skrev med Mia, samtidigt som jag bytte till nya däck (som skulle vara tåligare) på mina hjul. Det kom några tårar då och då och jag förstod inte hur jag på något sätt skulle få ihop mig själv, mina tankar och hitta motivation att sätta mig på cykeln ännu en regning dag (vilket väderprognosen lovade). Skulle vi få lika många punkteringar? Skulle det bli några olyckor? Skulle vi frysa lika mycket? Och hur skulle vi i laget hitta den fina känslan vi hade i förrgår efter denna dag? Och varför i hela världen gör vi detta frivilligt? Men det gick att samla ihop mig igen. Tack finaste bästaste Mia för samtalet. När jag la mig kändes det bra och jag var redo för en ny dag.

 

 

 

 

Tredje riktiga cykeldagen var en fantastisk dag som bara flöt på!

 

Började med en riktigt god frukost med massa färskpressad apelsinjuice, bacon, äggröra, croissanter och en massa annat gott.

 

Cyklingen var perfekt! Lagom tempo, få backar, bra vägar, bra känsla, bra stämning. Varmt men inte för varmt. Soligt, men blandat med lagom mycket moln. Inte en enda punktering. Efter lunch började det spridas ett rykte om ostkaka i eftermiddagens depå och vips blev det ännu bättre stämning. Ryktet stämde och det var kungligt gott!

Vilken propagandacykling!!

Sommar, sommar, sommar!

 

Idag var det riktigt varmt.  Nästan för vamt för min smak, men ändå okej. Man får tänka på att dricka mycket och smörja sig med solkräm ofta.  

 

Cyklingen gick fint, vi hittade ett lagom snitt-tempo, det var mycket fina vägar och miljöer. Mycket kossor och ladugårdar och småbyar. Vi hade nån felkörning i nån by, som gjorde att vi körde nåt extra varv där. Men det var bara 3 km extra, fint väder och fin by, så vi skrattade bara gott åt vad de måste ha tänkte när vi var i samma korsning för tredje gången.

 

På slutet av dagen så överaskade vår klungansvarig oss med en utmaning. Vi delades in i tre klungor och vi fick varsin karta. GPS:erna täcktes över och vi fick inte ta närmsta vägen till hotellet. Det var spännande! Vackort och backigt. Och i det gänget som jag hamnade vi i så trampade vi på som sjutton. De som var starka uppför puttade lite på de som inte var det, så vi ändå kunde köra ihop. Himla kul!

 

Kvällen avslutades på ett riktigt trevligt hotell i Kalkar, med god mat och kvällsmöte  och häng utomhus i den sköna sommarkvällen.

 

 

Dag 1. Första riktiga cykeldagen! Äntligen!

 

Den blev ungefär som jag föreställt mig faktiskt, dvs bra cykeldag. Lite krångligt att komma ut ur färjeområdet och lite struligt att få med hela klungan genom städer, men annars fantastiskt fin cykling i vackra landskap. Vi fick en regnskur på morgonen och en rejäl regnskur med åska på eftermiddagen, annars riktigt fint väder på dagen. Uppehåll både på förmiddagspausen och på lunchpausen. Eftermiddagsdepån skippade vi, den hade varit mitt i åskan annars. Det var pigga ben i klungan och svårt att anpassa tempot till tanken på att vi skulle cykla 6 dagar till!

 

Det fungerade riktigt bra med våra olika roller; klungansvarig, farthållare (som fick tjata på pigga ben), grindvakt, hjälpryttare och mekbilen efter klungan och två MC före klungan. Serviceteamet gjorde som vanligt ett bra jobb! Glada och mysiga och omtänksamma med en massa gott uppdukat!

 

 

Då var det äntligen dags att dra iväg, efter flera månaders arbete med att samla in pengar till barncancerfonden först och främst, men också planering av cyklingen och massa träning.

För er som inte hängt med, så har jag cyklat med Team Rynkeby Jönköping, från Lund till Paris på 7 dagar. Vi är ett av 26 lag som cyklar. Det är 30-40 cyklister i varje lag, totalt 1200 cyklister. Varje lag har ett service team på cirka 10 pers som fixar med hotell, mat, mek, gps, och mycket mer. All packning åker lastbil och vi bor på hotell. Vi har alla gula cyklar och kläder. Vi har själva betalat för hotell, cyklar, kläder, osv, så att alla pengar vi drar in går till barncancerfonden. Detta är 13:e året i rad som projektet pågår och förra året samlade Team Rynkeby ihop totalt 25,8 miljoner kronor! Pengarna samlas in genom sponsorer, events, auktioner, skramla bössa och liknande.

 

Jag kommer att skriva ett inlägg om varje dag. Första dagen var det prolog. Fokus på mycket annat än cykling. Dagen började med att vi möttes utanför BUS (barn- och ungdomssjukhuset) i Lund tillammans med Malmö-laget och Helsingborgs-laget. Där inne var det lite olika föreläsningar och tal, väldigt rörande, inspirerande och motiverande! Sen cyklade vi alla lagen ihop till Malmö, med poliseskort in till Stora torget. Häftig känsla! Där var det musik och tal och nyfikna och mingel. Sen rullade vi inom bianchi café innan vi rullade på färjan mot Travemünde.

 

Glassigt väder. God stämning. Mycket väntan för rastlösa taggade cyklister som ville iväg. I morgon skulle den riktiga cyklingen börjar!

 

Efter nästan ett års arbete med planering, sponsorer, events och insamling är det dags för den stora cyklingen. I morgon åker jag tåg till Lund och därifrån ska jag cykla till Paris med Team Rynkeby Jönköping. Syftet är att samla in pengar till barncancerfonden. Vi cyklar för att vi kan, och för dem som inte kan. 

 

 

Helt galet.

 

Min cykel och min packning är redan på väg till Lund och i morgon tar jag tåget dit. Där möter jag mitt härliga Jönköpingslag, men också Helsingborgslaget och Malmölaget som vi spenderar första dagen med. Vi börjar första dagen på barnsjukhuset i Lund, sen cyklar vi till Stortorget i Malmö (polis-eskort in!). Där vi har en kickoff-fest ca 17:30. Kom och mingla med oss! Sen cyklar vi till Trelleborg för att ta nattfärjan till Travemünde. Tidigt lördag morgon cyklar vi av färjan och har vår första långa dagscykling!

 

Såhär ser planeringen ut för veckan:

	Från	Till	Antal km
Fredag	Lund via Malmö till	Trelleborg	ca 60
Lördag	Travemünde (Tyskland)	Rotenburg (Tyskland)	ca 180
Söndag	Rotenburg (Tyskland)	Melle (Tyskland)	ca 160
Måndag	Melle (Tyskland)	Kalkar (Tyskland)	ca 210
Tisdag	Kalkar (Tyskland)	Zutendaal (Belgien)	ca 150
Onsdag	Zutendaal (Belgien)	Dinanat (Belgien)	ca 150
Torsdag	Dinanat (Belgien)	Laon (Frankrike)	ca 140
Fredag	Laon (Frankrike)	Paris (Frankrike)	ca 130

 

Totalt är det nästan 1 200 km (almost 750 english miles).

 

Det blir lite längre första dagarna när vi är pigga och det inte är så backigt och lite kortare sen. Vi kommer bo på hotell (som vi givetvis betalat själva), cykla som en arbetsdag ungefär, börjar efter frukost, ha en förmiddagsfika, en lunch och en eftermiddagsfika. Sen middag och häng i olika byar/städer på kvällarna.

 

Varje lag har 30-35 cyklister och ett serviceteam på ca 10 pers. Totalt är det 26 lag i 6 länder och ca 1200 cyklister och ca 250 i serviceteam. Vi cyklar olika håll mot Paris, men tillsammans sista milen via Champs-Élysées med mål vid Invalidkyrkan! Läs om målgången här. Förra året drog Team Rynkeby totalt in 25 milj SEK. Vad kan vi få in i år? (Man kan bidra genom att köpa armband, tröjor och pins av oss, eller sätta in pengar på www.trj.bz)

 

 

Spana in vår facebookgrupp Team Rynkeby/Jönköping:

 

Spana in vår blogg:

 

Spana in Holmers blogg:

 

Team Rynkebys hemsida, med flera olika underrubriker:

 

Livestreamade filmer:

 

På torsdag den 10:e juli så tar vi en liten omväg för att heja när Tour de France kör förbi. Kolla på Eurosport kring kl 16, så kanske vi syns!

 

Avslutar med en film som Helena gjort från våra träffar och events under hösten, vintern och från vårt första träningsläger i Jönköping. Den bjuder bland annat på en närbild på min bak..

 

 

Om tre dygn har jag precis hoppat av tåget i Lund för att ta mig till barnsjukhuset och påbörja vår cykling till därifrån. Och jag längtar verkligen efter att få cykla med detta gäng hela vägen till Paris!

 

Vårt lag är så fantastiskt! Jag har verkligen längtat till träffarna och lägren, ju mer jag lärt känna folk ju mer har jag längtat! Tänk att det kan bli så bra med massa folk som är så olika och som inte känner varandra från början. Vi har verkligen alla möjliga olika persolnligheter, åldrar, yrken, stilar och allt!

 

Först och främst har vi ju helt klart världens bästa lagkapten Brian. Trots att han gick in i detta projekt under en tuff period i livet, så har han gjort ett grymt bra jobb med att skapa en skön jargong där alla pratar med varandra och skrattar mycket. Vi diskuterar varje cykeltur, vad som varit bra och dåligt, direkt efter - och sen har vi roligt! Han tar sin uppgift på allvar, samtidigt som han sprider tacksamhet (över projektet, oss, livet, barnen osv) och glädje kring sig. Han är grym som företagare och lagkapten men ny i cykelvärlden, men liksom allt annat i laget så låter han lagmedlemmarna göra det som de är bra på. Så när vi cyklar lämnar han över ansvaret helt, och cyklar då mest runt med ett fånigt smalj ändå upp till öronen. Oavsett väder och övriga cykelförhållnanden. Förstår inte att han inte får kramp i mungiporna efter att ha cyklat smajlandes i typ 19 mil. :P

 

Den jag kommit närmast är helt klart Johanna som jag brukar samåka med och som jag kommer dela rum med på hela resan. Underbara härliga Johanna, bäst på att berätta. Kan göra minsta lilla grej till hysteriskt rolig, och jag kommer ofta hem med kramp i magen för att skrattat så mycket under bilresan. Johannas familj har en restaurang där hon jobbar med sin otroligt engagerade pappa som har stenkoll på allt vi gör och hjälper till en massa. Johanna är löpare och triatlet och är en av de få jag känner som gjort en Ironman på Hawaii. Sjukt det där. ;) Johannas äventyr (cyklingen och andra!) kan man följa på: http://johannasterlinge.se/

 

Micke, en av mina bästa vänner, som halkade in i serviceteamet nu i våras när vi saknade nån med lastbilskörkort. Han är så glad och omtänksam, har en skön humor, riktigt bra känsla för fotografering och har den där förmågan att se alla. Att få en att känna sig lyssnad på och värdefull. När han inte kör lastbil eller hjälper till i serviceteamet brukar han cykla med oss. Kul! Han är också grymt envis och har gått från i princip noll till att ha blivit en riktigt bra löpare på bara några månader! Under 45 min på milen! Himla massa grattis igen, grymma du!

 

Ole bor i Linköping, precis som Johanna och Micke, så också en av dem jag känner mer. I skrift fåordig och kan verka rätt butter, men i verkligheten är vår glade dansk, som småretas, skrattas och gärna kramas. Rutinerad och har koll på så väl rutter som cykel. Stark som en hel oxe, bara trampar och trampar. Växlar aldrig ner och blir aldrig trött eller andfådd. Odödlig skulle jag tro.

 

I laget har vi även Wicke, som är vår äldsta lagmedlem. Fyllde 60 på vårt träningsläger i Varberg! Första mötet som jag var med på i Jönköping så undrade jag hur vi nånsin skulle kunna hitta nåt gemensamt i detta mer än cyklingen. Som vi dessutom gick in i med helt olika bakgrunder och idéer (han har cyklat många herrans år och har det i ryggmärgen, och jag med nytänk), men oj vad skön han är. Jag gillar verkligen denna resliga, härliga, glada kille! Han har verkligen bidragit till att skapa det sköna gäng som vi har blivit!

 

Den som hörs mest (men samtidigt minst) är Helena. Hon är på nåt sätt alltid överallt på en och samma gång. Skuttar, kramas, skrattar, gnäller, sjunger, gapar, pratar, tjatar och gud vet vad. Men när vi cyklar hör man mest blablalba, nästan omöjligt att urskilja vad hon faktiskt säger med sin gälla röst när fartvinden blåser i öronen. Hennes härliga energi smittar helt klart av sig!

 

Den som hörs mest när vi cyklar är helt klart Holmer. Han pratar konstant. Alltså verkligen konstant. Oavsett väder, tempo, lutning och så. När man roterar runt i klungan så hör man när han närmar sig, han har alltid nåt att berätta om. Så tröttnar man på landskapet eller orden tar slut eller bara vill fokusera på nåt annat än backen man är i är det bara att lyssna på honom! Han och några grabbar till ska också alltid tävla om allt, och sen vi började införa att någon gång under träningspassen ha en sträcka med fri fart så har det gått hur bra som helst. Skönt grabbarna får rusa av sig. Efter en sån sträcka så pratar Holmer i fri fart också, sjukt hur många ord han får in varje minut!

 

http://blogg.hallandsposten.se/pavagtillparis/

 

Sen har vi ju en himla massa andra också! Långa, korta, tysta, högljudda, blyga, oblyga, erfarna cyklister, hyffsat nya cyklister, mammiga, omtänksamma, mer ensamvargar, översociala, och så vidare. Skulle så gärna skriva om alla mina nya sköna vänner, men det skulle ju ta en evighet. Vissa har också fått roliga smeknamn, några från saker som har hänt eller från nåt som någon sagt under träningarna, och vissa från en namnlek som Camilla (lärare, så klart) hittade på på nåt läger där man skulle säga ett namn med en sak efter som började på samma bokstav. Så vi har fina smeknamn som Pelle Pedal, Matte Mattematik, Mange Metall, Helena Helgalen, Mia Maräng, Tomas the Train, Tomas Tvivlaren... och Blondinbella såklart, som Wickie kallar Holmer. =)

 

 

 

Igår körde jag Halvvättern men ungefär hälften av det härliga gänget i Team Rynkeby Jönköping, kan vi varit 178 pers? Rullsnitt kring 27-28 km/h. Stannade på två depåer utan stress (5 mil och 10 mil) + ett extrastopp i diket (7 mil?), vilket resulterade i 25,6 km/h i snitt totalt. En lagkompis som körde hårt på tjejvättern dagen innan var sliten och bröt. Men inga olyckor, inget cykelstrul, inga punkteringar och god stämning.

 

Jag var farthållare fram till 10 mil, och vinden märktes när jag bara roterade bland 6 främsta. Men benen var utvilade och pigga och kom aldrig upp i mjölksyra eller ansträngd nivå. Försökte äta och dricka mycket under rundan och det funkade fint. Lite trångt och läskigt ibland när vi körde om en hel del rätt ovana cyklister, speciellt om det var en smal väg och det kom fordon samtidigt. Annars rullade jag bara på och njöt av att få cykla med så fint sällskap. =)

 

Tack Michael Svensson och Sören Boström för trevlig träff, som resulterade i dessa fina bilder och denna fina artikel om oss i Folkbladet! =)

 

(klicka på denna för att se framsidan större)

 

I helgen var det träningsläger med Team Rynkeby Jönköping i Ljungbyhed. Nu kommer mitt kanske längsta blogginlägg nånsin, men ni behöver inte läsa. Det står bara att cyklingen går bra, hur vi cyklar i klunga och att jag har haft en fantastisk helg! =)

 

Det var tredje och sista träningslägret innan Paris-resan (men vi har några få träningspass då alla samlas kvar). Vi var på en f.d. militärförläggning som nu är ett vandrarhem med väldigt mycket av originalinredningen kvar. Där var även Malmö- och Helsingborgslaget, så det var väldigt mycket gula cyklister och gula cyklar. De som var nere tidigt på fredagen körde ihop, annars cyklade lagen var för sig. Men vi åt frukost och middag ihop och hade lite olika kvällsaktiviteter. Det var kul att träffa dem och prata om klungkörning och team building och så! 

 

Lördagen började med att jag vaknade upp med lite ont i halsen, men kroppen och huvudet kändes bra så körde på. Kroppen och benen skötte sig fint och var starka. Men jag gjorde inga dumma ruscher, höll mig lugn på partierna med fri fart och bara rullade med. Vi cyklade 20 mil, med ett bra snitt på över 28 km/h. Det kom några regnskurar och var allmänt grått och trist väder, men det var ingen som klagade. Kul att träffas och få cykla ihop igen! Förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika dukades upp av vårt fantastiska service team. Vilket gäng, de möter alla oväntade saker som dyker upp under dagen med stor kreativitet och ett smajl! Jag är så imponerad!

 

Bästa födelsedagen! I söndags fyllde jag även år! Innan vi cyklade iväg sjöng alla för mig, och jag hann få många kramar under dagen! Det bästa var ändå att vi innan bestigningen av Hallandsåsen råkade träffade på lillebror som tränade med Ride of Hope inför England-cyklingen. Fick en snabb kram och grattis. <3

 

De senaste dagarna har bjudit på regn, grått, regn, grått, osv...Förutom fredag kväll och lördag kväll. Vad fint jag har det i Norrköping ändå. Senaste veckan har varit ett bra exempel på det. Jag tränar olika saker, träffar gama och nya vänner och utforskar olika platser.

 

Onsdag tränade jag med Mia efter två vilodagar. Gooooott att få köra intensiv cirkelträning i gymmet och sen strech-hänga och bastu-hänga. Lycka när Mia kommer från Linköping och umgås och tränar med mig! Åh vad jag saknar våra tisdagsträningar!

Torsdag cyklade jag ut till Krokek och mötte Julia där (micn favoritkollega från jobbet) och vi pratade cykelteori och övade på grunderna i klungkörning. Härlig luft när vi rullade ner till färjan i Säter och tillbaka. Sen tryckte jag på och smakade på mjölksyra de 2 milen hem. Gött. Mina ben var sugna på det.

 

Fredag sprang jag och Christian en solig härlig runda i Vrinnevi efter jobbet och jag fortsatte sen själv längs strömmen för att få till ett lite längre pass. Lugnt och snackigt och varmt och skönt.

 

Lördag regnig men mysig heldag med finaste Patrik och Linda och Erik från jobbet, med besök på loppis och slott. Kvällen cykling med Team Rynkeby som körde en Teamstafett från Malmö till Stockholm, jag Ole och Johan cyklade Linköping-Norrköping. Mini-Rynke (ett gosedjur) agerade stafettpinne och han fick hålla i sig ordentligt i styret, så fort som vi körde! Men han hängde med hela vägen in till Grand i Norrköping där Team Rynkebys Stockholmslag jublade in oss och tog över Mini-Rynke och cyklingen mot Stockholm. 31 km/h i snitt körde vi och benen ville cykla mer, fin känsla det där! Ännu bättre när man kommer hem till en kväll med blåbärspaj och sällskapsspel med Jonas och Madde.

 

Söndagsförmiddag med mys och fix med min älskade finaste Patrik. Åh vad jag saknar att bara vardagshänga med dig, darling! Sen promenad och fika vid Kanalmagasinet i Mem med Jonas, Madde, Patrik, Micke och några andra nya människor (blivande vänner!?). Bland annat Gabriella och jag, som fann varandra direkt och bokade in ett löppass redan ikväll. Intervallpass i duggregn blev det. Vi kändes rätt jämna, det kan nog bli bra det här!

 

Sånt här fint försöker jag tänka på på när jag sitter själv hemma i lägenheten på söndagkvällarna.  Vår lägenhet som känns ofantligt stor och tom när Patrik och alla vänner har åkt. Men himmel vad bra jag har det egentligen! <3