Anything is possible

Det blev ännu en dag med regn. Men idag var vi betydligt bättre förberedda! Verkligen!

 

Regn och dåliga vägar sliter som sjutton på cyklarna och medan vi tog sovmorgon var Adam och Micke (som från och med nu blev mek-kille i första hand, istället för lastbilschaffis i första hand) var uppe och hjälpte till att justera växlar och byta nästan alla bromsbelägg. Mekbilen var laddad med fler fixade reservhjul och gott om extra slangar. Micke hoppade in i reservbilen, vilken gjorde att en kunde köra en och kunde laga punkteringar under tiden som den andra körde. Och två kunde hoppa ut och hjälpa oss vid behov. Mekbilen laddades också med extra energi och extra filar och extra kläder.

 

Jag hade i sista stund slängt ner min Team Rynkeby vintercykeljacka, tänkte någon frusen stackare kanske ville låna i nån depå. Men den drog jag nöjt på mig under regnjackan, medan resten av laget körde med sopsäckar över och/eller under tusen lager kläder. Våra goa MC-Janne kom på idéen att dra hotellets duschmössor över hjälmarna. Fånigt, men genialiskt, och vi nappade på den de flesta av oss. En alternativ kortare rutt hittades också att ta hem efter lunch. Vi tog det säkra före det osäkra och bestämde oss för att köra på ett led så fort det fanns nån kant i närheten. Vi kör nästan alltid på två led, då ett led är tråkigt eftersom man inte har sällskap, jobbigt för man får ta mycket mer vind, jobbigt om man är trött för ingen bredvid kan peppa och opraktiskt i trafiken då klungan blir väldigt lång. Serviceteamet satt säkert och klurade på allt möjligt annat som vi cyklister inte behöver tänka på, men som gjorde vår dag bra, även denna dag. (T.ex. fick vi äta varm soppa inomhus till lunch!)

 

Cyklingen gick mycket bättre än gårdagen, trots lika tråkigt väder. Det var lite spänt på förmiddagen, det var nog fler som kände som jag efter gårdagens utmaningar. Vi cyklade in i Belgien och trots regnet så närmade vi oss Mur de Huy. En ökänd riktigt brant backe och det märktes i klungan att grabbarna laddade. Vi hade jämfört med de andra lagen väldigt lite tävling i vårt lag, men när det gäller denna backen då var det på liv och död för vissa. Kan inte hjälpas att jag blev mer nyfiken ju närmre vi kom. Skulle det överhuvudtaget vara möjligt för mig att cykla hela vägen upp? Skulle det vara värt det att ta ut sig totalt för att lyckas? Ja, kondisen och styrkan var det inga fel på. Min kropp kändes super, så jag tänkte köra så länge det går. Och det gick. Hela vägen upp kom jag utan en fot i backen! Första tjej och som femma i vårt lag totalt (tror jag?). Inte för att det var en tävling. Men ändå. ;) Jäkligt nöjd!

 

Det bästa ändå att mitt i backen stod ett svenskt par och hejade jättemycket på oss (visade sig vara Angeliques föräldrar) och sen stämningen väl på topp. Vårt härliga, glada, mysiga, kramiga, avslappnade tjattriga lag var tillbaka! Tillsammans är vi starka! Vi ska till Paris oavsett väder!

Efter lunch var det en nerkortad rutt på cirka 7 mil kvar. Det fortsatte givetvis att regna, men vägarna var bättre och vi fick färre punkteringar och stämningen i laget åter på topp. Eftermiddagens cykling kändes riktigt bra faktiskt och vi cyklade genom några riktigt vackra landskap. Det belv vackrare och vackrare och backigare och backigare.

 

På kvällen kom vi fram till en fantastiskt mysig och vacker liten stad, Dinant, som vi rullade igenom innan vi åkte uppför ännu en lång backe till en gammalt kloster som nu var hotell. Vilket ställe alltså! Måste tillbaka till Dinant och detta kloster-hotell nån gång!