Team Rynkeby - Dag 4, Kalkar - Genk (148 km)
För denna dag blir det lång text. Korta versionen är att det var en väldigt dålig dag väldigt mycket regn, många punkteringar, två olyckor och tappad motivation. Men dagen slutade relativt gott ändå.
Den långa versionen:
Lika bra som gårdagen var, lika dålig var denna dag. Himmel vilken lång dag…
Det var den kortaste (eller en av de kortaste) dagen på resan, men den tog längst tid. Det regnade exakt hela dagen, och i kombination med dålig asfalt (småstenar vänder vassa sidan upp i regnet) så fick vi över 30 punkteringar. Vi hade hittills haft fyra extrahjul i bilen, två fram och två bak, för att snabbt kunna byta vid punkteringar. Men de räckte inte länge. Så punkteringarna tog längre tid när vi behövde byta slangar på plats. Och vi som redan var himla frusna och blöta, frös ju ännu mer. Temperaturen lång kring 11 grader.
Första depån hade Susanne i serviceteamet lyckats snacka in oss i ett maskinsgarage, skönt att få vara under tak! Många var blå om läpparna och hade alldeles för lite på sig. Vissa hade kläder att ta på, men de flesta hade inte extra med sig i de fordon som följde med till depån. Några hängde på sig sopsäckar och annat de hittade.
Innan lunch hade vi en olycka. Henrik ställde sig upp för att trampa ifatt ett gäng längre fram och skoskyddet fastade i drevet. Han föll och gled långt på sidan. 2 cm från att fälla mig med sitt framhjul som kom glidande från min vänsta sida, men jag lyckades väja. Han satte sig upp och verkade okej och vi gick alla in i entré till en sporthall för att håll värmen i väntan på ambulansen. Vid närme check av honom visade sig att nyckelbenet vad knäckt. Attans. Helena följde med honom till sjukhuset och vi andra kunde så småningom köra vidare.
Lunchen kom till sist och vår fantastiska Susanne hade snackat in oss på en restaurang. Först hade tjejen på ställen varit sur och helt ointresserad av att hjälpa till och berättade att hon skulle till sin mamma på sjukhuset som precis fått en cancerdiagnos. Då berättade Susanne att vi cyklar för att samla in pengar till barncancerfonden, och tjejen vände helt. Vi blev inbjudna till deras bröllopslokal, trots att vi var helt dygnsura från topp till tå, och blev bjudna på kaffe och te. Vilket sammanträffande, undrar vad hon tänkte? Håller tummarna för att hennes mamma tillfrisknar!
Efter lunch var det mer regn, fler punkteringar och ja usch, ännu en olycka. Holmer körde på en liten kant med framhjulet och gled omkull. Sen körde Jocke och Wiwi över hans cykel. Jocke klarade sig helt. Holmer var rejält frusen och hade ont i höften och Wiwi också frusen och med väldigt ont i axeln. Holmer klarade sig med lårkaka och ont i knäet, men i Wiwis axel var det minst ett ledband som var av.
När läget var under kontroll så körde stora delar av klungan vidare till hotellet, för att inte frysa onödigt länge. Jag var kvar och körde med den lilla klungan tillbaka sen. De sista två milen tillbaka var de längsta två milen i mitt liv. Vi hade ingen mekbil (den var med andra klungan) och vi fick sju punkteringar, varav jag två av dem. Det var luriga cykelvägar med kanter mellan dem och gångbanan och vi var alla på vår vakt, trots att vi var blöta, frusna och trötta. Till sist var vi framme.
Vid båda olyckor så skötte sig alla exemplariskt, enligt de planer vi gjort upp. Ambulansen ringdes, servicebil ringdes för att hämta cyklarna. De skadade fick filtar från mekbilen (som alltid ligger bakom klungan), någon som kan språket följde med till sjukhuset. Trafiken varnades och resten av klungan stod på säkert plats en bit bort.
Innan middagen hann jag precis skölja av cykeln, och hänga upp kläderna (helt meningslöst, då mitt och Johannas hotellrum inte var färdigbyggt så fläkten var inte inkopplat och det var kallt och fuktigt) och duscha. Till middagen kom även Henrik, Holmer och Wiwi. De var tillbaka från sjukhuset och vid gott mod! Det var så himla skönt att se dem där! och Wiwi berättade att hon hade fått punktering på rullstolen på sjukhuset och vi alla gapskrattade!
Efter middagen och satt jag länge på hotellrummet och lyssnade på musik och skrev med Mia, samtidigt som jag bytte till nya däck (som skulle vara tåligare) på mina hjul. Det kom några tårar då och då och jag förstod inte hur jag på något sätt skulle få ihop mig själv, mina tankar och hitta motivation att sätta mig på cykeln ännu en regning dag (vilket väderprognosen lovade). Skulle vi få lika många punkteringar? Skulle det bli några olyckor? Skulle vi frysa lika mycket? Och hur skulle vi i laget hitta den fina känslan vi hade i förrgår efter denna dag? Och varför i hela världen gör vi detta frivilligt? Men det gick att samla ihop mig igen. Tack finaste bästaste Mia för samtalet. När jag la mig kändes det bra och jag var redo för en ny dag.
