Anything is possible

 

 

Totalt blev det 1200 km på 7 dagar + en kväll. Någon dag förlängde vi och någon dag kortade vi av, men det slutade som planerat. 1200 km borde betyda cirka 50 timmar på cykelsadeln (exkl. pauser och punkteringar osv). Det är rätt mycket.

 

Vi har haft världens bästa lag. Vår lagkapten Brian är en enorm förebild och inspiration, han är så full av kärlek och bra idéer. Samtidigt som han kan sätta ner foten och sätta gränser. Jag tror att detta starkt bidragit till att vi har tagit oss igenom denna resa med god stämning trots att det varit det sämsta vädret Team Rynkeby har haft på 13 år. Vi har haft ett fantastiskt serviceteam som har gjort allt möjligt för oss. De har förberett, planerat, slitit sena kvällar och verkligen ansträngt sig för att vår cykling ska bli så bra som möjligt. Jag har känt mig som ett proffs!

 

Jag trodde min kropp skulle klaga mer på att cykla så mycket, men nej. Jag är så jäkla förvånad och imponerad av min kropp, men också mitt psyke. Jag har aldrig tänkt på mig själv som svag, men inte heller som en stark tävlingsmänniska med pannben. Brukar nog se mig själv mest som nån som älskar att vara ute och som är ganska bra på att njuta av omgivningarna som ett sätt att distrahera när det blir jobbigt. Och som nån som vill testa vad som går att göra. Men mina nya vänner i laget behandlar mig som en stark, stabil och duktig cyklist och jag börjar inse att jag kanske börjar bli en cyklist. Detta är tredje säsongen på cykel, med nu över 400 mil på cykeln i år. Och först nu inser jag att jag kan lita på mig själv på cykeln. Det är nog den största insikten på denna resa. Jag kan lita på att jag vet vad jag gör när jag cyklar, på att kroppen orkar och på att jag har pannben nog att cykla långt. Jag är ju faktiskt stark. Jag har cyklat varenda meter till Paris själv. Jag har inte blivit puttad, jag har mått bra, jag har inte ont nånstans, jag har haft energi nog att vara farthållare några halvdagar, peppa andra och bidra till att hålla humöret uppe i klungan. Det känns häftigt. Riktigt häftigt.

 

Det som också känns riktigt häftigt är att Team Rynkeby projektet drar in sjukt mycket pengar till barncancerfonden. Och ju mer vi syns och hörs i positiva sammanhang desto lättare blir det nästa år att dra in ännu mer pengar. Det känns också riktigt häftigt att kämpa och slita, även om det bara är en kort tid i jämförelse, för de som kämpar mot cancer. Men jag känner också att jag denna vecka också har trampat för alla dem som har förlorat någon nära i cancer. Kämpa, kämpa, kämpa!

 

 

 

Såhär låter det i mitt huvud så fort jag ser bilder från cyklingen: http://youtu.be/NDtBnTMpltM