Anything is possible

Om tre dygn har jag precis hoppat av tåget i Lund för att ta mig till barnsjukhuset och påbörja vår cykling till därifrån. Och jag längtar verkligen efter att få cykla med detta gäng hela vägen till Paris!

 

Vårt lag är så fantastiskt! Jag har verkligen längtat till träffarna och lägren, ju mer jag lärt känna folk ju mer har jag längtat! Tänk att det kan bli så bra med massa folk som är så olika och som inte känner varandra från början. Vi har verkligen alla möjliga olika persolnligheter, åldrar, yrken, stilar och allt!

 

Först och främst har vi ju helt klart världens bästa lagkapten Brian. Trots att han gick in i detta projekt under en tuff period i livet, så har han gjort ett grymt bra jobb med att skapa en skön jargong där alla pratar med varandra och skrattar mycket. Vi diskuterar varje cykeltur, vad som varit bra och dåligt, direkt efter - och sen har vi roligt! Han tar sin uppgift på allvar, samtidigt som han sprider tacksamhet (över projektet, oss, livet, barnen osv) och glädje kring sig. Han är grym som företagare och lagkapten men ny i cykelvärlden, men liksom allt annat i laget så låter han lagmedlemmarna göra det som de är bra på. Så när vi cyklar lämnar han över ansvaret helt, och cyklar då mest runt med ett fånigt smalj ändå upp till öronen. Oavsett väder och övriga cykelförhållnanden. Förstår inte att han inte får kramp i mungiporna efter att ha cyklat smajlandes i typ 19 mil. :P

 

Den jag kommit närmast är helt klart Johanna som jag brukar samåka med och som jag kommer dela rum med på hela resan. Underbara härliga Johanna, bäst på att berätta. Kan göra minsta lilla grej till hysteriskt rolig, och jag kommer ofta hem med kramp i magen för att skrattat så mycket under bilresan. Johannas familj har en restaurang där hon jobbar med sin otroligt engagerade pappa som har stenkoll på allt vi gör och hjälper till en massa. Johanna är löpare och triatlet och är en av de få jag känner som gjort en Ironman på Hawaii. Sjukt det där. ;) Johannas äventyr (cyklingen och andra!) kan man följa på: http://johannasterlinge.se/

 

Micke, en av mina bästa vänner, som halkade in i serviceteamet nu i våras när vi saknade nån med lastbilskörkort. Han är så glad och omtänksam, har en skön humor, riktigt bra känsla för fotografering och har den där förmågan att se alla. Att få en att känna sig lyssnad på och värdefull. När han inte kör lastbil eller hjälper till i serviceteamet brukar han cykla med oss. Kul! Han är också grymt envis och har gått från i princip noll till att ha blivit en riktigt bra löpare på bara några månader! Under 45 min på milen! Himla massa grattis igen, grymma du!

 

Ole bor i Linköping, precis som Johanna och Micke, så också en av dem jag känner mer. I skrift fåordig och kan verka rätt butter, men i verkligheten är vår glade dansk, som småretas, skrattas och gärna kramas. Rutinerad och har koll på så väl rutter som cykel. Stark som en hel oxe, bara trampar och trampar. Växlar aldrig ner och blir aldrig trött eller andfådd. Odödlig skulle jag tro.

 

I laget har vi även Wicke, som är vår äldsta lagmedlem. Fyllde 60 på vårt träningsläger i Varberg! Första mötet som jag var med på i Jönköping så undrade jag hur vi nånsin skulle kunna hitta nåt gemensamt i detta mer än cyklingen. Som vi dessutom gick in i med helt olika bakgrunder och idéer (han har cyklat många herrans år och har det i ryggmärgen, och jag med nytänk), men oj vad skön han är. Jag gillar verkligen denna resliga, härliga, glada kille! Han har verkligen bidragit till att skapa det sköna gäng som vi har blivit!

 

Den som hörs mest (men samtidigt minst) är Helena. Hon är på nåt sätt alltid överallt på en och samma gång. Skuttar, kramas, skrattar, gnäller, sjunger, gapar, pratar, tjatar och gud vet vad. Men när vi cyklar hör man mest blablalba, nästan omöjligt att urskilja vad hon faktiskt säger med sin gälla röst när fartvinden blåser i öronen. Hennes härliga energi smittar helt klart av sig!

 

Den som hörs mest när vi cyklar är helt klart Holmer. Han pratar konstant. Alltså verkligen konstant. Oavsett väder, tempo, lutning och så. När man roterar runt i klungan så hör man när han närmar sig, han har alltid nåt att berätta om. Så tröttnar man på landskapet eller orden tar slut eller bara vill fokusera på nåt annat än backen man är i är det bara att lyssna på honom! Han och några grabbar till ska också alltid tävla om allt, och sen vi började införa att någon gång under träningspassen ha en sträcka med fri fart så har det gått hur bra som helst. Skönt grabbarna får rusa av sig. Efter en sån sträcka så pratar Holmer i fri fart också, sjukt hur många ord han får in varje minut!

 

http://blogg.hallandsposten.se/pavagtillparis/

 

Sen har vi ju en himla massa andra också! Långa, korta, tysta, högljudda, blyga, oblyga, erfarna cyklister, hyffsat nya cyklister, mammiga, omtänksamma, mer ensamvargar, översociala, och så vidare. Skulle så gärna skriva om alla mina nya sköna vänner, men det skulle ju ta en evighet. Vissa har också fått roliga smeknamn, några från saker som har hänt eller från nåt som någon sagt under träningarna, och vissa från en namnlek som Camilla (lärare, så klart) hittade på på nåt läger där man skulle säga ett namn med en sak efter som började på samma bokstav. Så vi har fina smeknamn som Pelle Pedal, Matte Mattematik, Mange Metall, Helena Helgalen, Mia Maräng, Tomas the Train, Tomas Tvivlaren... och Blondinbella såklart, som Wickie kallar Holmer. =)