Med vind i ryggen, musik i öronen och hästdoft i näsan
Söndag kväll, med 4½ timme i bil och Burger King som uppladdning gav jag mig ut och sprang 14 km. Inget jag hade fått för mig om det inte vore för staffetten som går nu från Helsingborg till Uppsala, med mål att komma fram till Musikhjälpens bur där och ge insamlingen extra uppmärksamhet. Alla som vill får ställa upp och springa med den. I söndags gick den Linköping-Norrköping med mina vänner som hade en gemensam löpdag med olika sträckor, fika och följebil.
Det blev en annan typ av löpning för mig. Jag var väl inte så sugen när jag började, men det blev riktigt skönt sen när jag kom igång. Jag hämtade stafettpinnen hos Maja och Martin, som verkade nöjda med dagens löpning. Sprang sedan Finspångsvägen nordväster ut en bit, sen in via Knivberga och bort till Svärtinge. Det blev 14 km, och bara första och sista kilometern var bland bebyggelse. Resten var åkrar och hagar och några enstaka gårdar/hus. Pannlampan dog efter 5 km så det blev mycket mörker. Jag som aldrig brukar ha musik i öronen var mycket nöjd över att ha det denna gång. Då blir det inte att man funderar på vad som prasslar i diket. Och sikten var helt okej ändå, mycket bättre än jag trodde! När det är så mörkt så hjälper faktiskt både Norrköpings och Svärtinges ljus till att lysa upp molnen ovanför tillräckligt för att man ska se de vita sträcken på vägen. Så det var helt okej, förutom när jag mötte en bil, då ser man absolut ingenting på en stund. Men kom bara tre bilar på den sträckan, så det funkade.
Det blev en annan typ av löpning för mig. Jag var väl inte så sugen när jag började, men det blev riktigt skönt sen när jag kom igång. Jag hämtade stafettpinnen hos Maja och Martin, som verkade nöjda med dagens löpning. Sprang sedan Finspångsvägen nordväster ut en bit, sen in via Knivberga och bort till Svärtinge. Det blev 14 km, och bara första och sista kilometern var bland bebyggelse. Resten var åkrar och hagar och några enstaka gårdar/hus. Pannlampan dog efter 5 km så det blev mycket mörker. Jag som aldrig brukar ha musik i öronen var mycket nöjd över att ha det denna gång. Då blir det inte att man funderar på vad som prasslar i diket. Och sikten var helt okej ändå, mycket bättre än jag trodde! När det är så mörkt så hjälper faktiskt både Norrköpings och Svärtinges ljus till att lysa upp molnen ovanför tillräckligt för att man ska se de vita sträcken på vägen. Så det var helt okej, förutom när jag mötte en bil, då ser man absolut ingenting på en stund. Men kom bara tre bilar på den sträckan, så det funkade.
Jag sprang först väldigt lugnt och ofokuserat, men sen med lite bättre fart och känsla. Det var härligt med vinden i ryggen, doft av hästar och jord i näsan och musik i öronen! Efter en stund kom jag på att jag kan sjunga med i musiken hur högt jag vill utan att någon hör, eftersom jag var mitt ute mellan två stora åkrar. Så det gjorde jag en tills jag blev för andfådd för att både springa och sjunga. Men då var jag framme vid den mörka allén som ledde in till Svärtinge och ljuset igen. Sen gick det bara uppför nästan hela sista kilometern! Puh!
Svettig, flåsig, nöjd och nästan uppe på toppen av Svärtinge! Lämnade över pinnen till trevlig Tjalve-löpare och blev hämtad av Patrik. Vilket bra kvällspass det blev ändå!
Man kan spana in löparna och pinnen i facebookgruppen HBGMMH 14 - stafetten. Man kan också följa pinnen på en karta (via GPS!) på hemsidan:
http://www.helsingborgmarathon.se/musikhjalpen/stafetten/
http://www.helsingborgmarathon.se/musikhjalpen/stafetten/
Överlämning av stafettpinne (Martin och jag). Pinnen och en himla massa mörker.
Kommentarer
Trackback
