Anything is possible

I lördags körde jag Vansbro Triathlon. Andra gången där och andra gången på en riktig triathlontävling! Riktigt riktigt kul och väldigt härlig stämning, precis som förra året!

 

Korta versionen:
Det gick jättebra, och jag är verkligen jättenöjd! Alla grenar gick mycket bättre än jag väntade mig. Och jag slog förra årets tid med god marginal! Allt kändes jättebra, jag kände mig grymt stark! Publiken, arrangemanget och hela helgen och allt runt omkring var bara så bra det kunde bli, helt enkel!

Siming 00:38:56
Växel 1 00:04:05
Cykel 02:51:49
Växel 2 00:03:50
Löpning 01:46:31
Placering dam: 31  av 83
Placering totalt: 250 av 438

 

Långa versionen:
Jag fattar inte vad allt kom ifrån!? Hur kunde det gå så fort!? Vet inte vilket jag är mest förvånad över heller. Allihop? Löpningen kanske, eller simningen!?

Började med att komma upp från vattnet och se 38...38... VADÅ 38!? Dumma klocka, sluta jävlas med mig! Jag kan OMÖJLIGT ha simmat på 38 min. Jag simmade ju på 47 min förra året, och har verkligen inte tränat mer i år. Mycket mindre egentligen, men av de få pass jag haft har visserligen flera varit utomhus. Jag har också gjort lite nyttiga övningar i Ljung med NocOut. Jag var så nöjd när jag låg där i kaoset att jag inte fick panik. Jag struntade i att titta upp för jag blev stressad av allt folk, istället fokusade jag på att följa efter några fötter som såg ut som om de visste vad de gjorde. Jag tänkte på simövningarna som vi gjort i Ljung och när någon slog mig på benen och fötterna så tänkte jag på alla tramsiga NocOutare och skratt som det blev när vi gjort slå-varandra-på-fötterna-övningen.

Växlingen kändes bra fram tills jag skulle få på skorna och hela världen snurrade. Men jag satte mig på ändan och skrattade och då gick bra. Patrik, Rebecca och Micke stod och hejjade och vi hann skratta lite ihop innan jag drog vidare.

Cyklingen kändes grymt bra! Absolut roligaste delen av loppet! Jag trampade och hejade och trampade och hejade. Vinkade och hade mig och adenalinet sprutade varje gång jag kom in i Vansbro och vände. Första varvet bara flög förbi och jag fick tvinga mig att försöka få i mat och dryck (istället för att bra trampa på). Tråkigt, men jag börjar lära mig att göra det utan att tappa för mycket. Rädd för värmen och vätskebrist på löpningen, så tryckte i mig massa i förebyggande syfte. Andra varvet fortfarande kul, försökte känna igen och memorera vilken ordning och var mina vänner var nånstans. Några var före och några efter mig. Fin bana. Bra tryck i benen. Tredje varvet var tyngre, många hade gått vidare till löpningen och det var tråkigare med färre folk. Började få ont i fötterna och lossade på cykelskorna, och det kändes genast bättre (men tyngre pga sämre kontakt). Kändes som det blåste upp mer för varje varv också? Sista milen var tung, men tappade inte för mycket. Mycket nöjd med året 2.51 jämfört med förra årets 2.59.

Växlingen till löpningen gick fint, tog mig tid till att ta flytta chip utanför strumpor och ta på keps och smörja förebyggande triatlondräkt-skav och gå på toa. Lätt värt det.

Första 4 km på löpningen kändes kasst. Jag mådde illa, kändes långsamt (men det var det ju inte), och kände att jag helt glömt bort hur man springer och sjutton var varmt det är och det här kommer ju aldrig gå! Men jag vet att det är hemskt första 4 km och sen släpper det. Och det gjorde det. Efter många klunkar vatten, många hejarop och vattenspridare som privatpersoner stod och sprutade med så började jag känna igen mig själv. Sen försvann jag in i mitt vanliga löpande. Efter 8 km så kunde jag börja småprata med löpare som höll jämnt tempo. Ställde in tempot på 5:20-tempo, kollade då och då så inte snittet hamnade under försökte annars låta bli att kolla klockan. Tänk inte, bara fortsätt. Fortsätt. Ett steg i taget. Spring lätt. Drick lite på varje vätskeställe. Spring igenom varje dusch. Ett steg i taget. Heja på alla. Uppskatta funktionärer och publik. Var glad. Njut av att få vara utomhus....osv. Noterade ändå tiden på första och andra varvet och konstaterade att om jag var på sista vändingen på 12  över så skulle jag satsa på att komma under 5h 30 min på totala. Kom dit exakt 5h 12 min. Attans, bara att köra. Provade öka lite. Kändes inte bra. Provade att öka bara lite lite. Okej det funkar. Ett steg till. Nu. kör. vi. Andas. Steg. Steg. MÅÅÅÅÅÅL!!? Hade missat att målet var på ett tidigare ställe än förra året och kom in med god marginal! Det fattade jag dock inte riktigt utan sprang rätt i i Clas som försökte stoppa mig och ge mig en medalj.. ;) Jag hade helt tappat bort tid och distans på själva löpningen, men såg efterår att jag sprang halvmaran på 1h 46 min, vilket är hela 8 min snabbare än jag sprang i Göteborg! Hur sjutton gick det till? Jag som tänkte att jag omöjligt skulle kunna slå förra årets tid på löpningen som var 1h 53 min.

 

Totalt kom jag in på 5h 25 min. Är så fantastiskt himla nöjd! Slog förra årets tid med 24 min!

Visst är det helt otroligt att man kan göra en sån här sak? Och wow vad bra kroppen kändes! Tycker att alltid nåt känns mindre bra nuförtiden, både på träning och tävling. Men inte idag, idag klaffade allt! Det gick att trycka på utan några egentliga dippar. Jag var väl lite virrig när jag kom in i mål, men hämtade mig fort och bytte om och stoppade i mig en klase bananer och en hamburgare sen kändes det hur bra som helst.

Hur kunde jag över huvudtaget tveka om jag skulle ha roligt där i år!? Vilken fantastiskt rolig tävling Vansbro Triathlon är!! Fin bana, fin stämning, fina fina privatpersoner som hejar och sprutar vattenspridare. Sen var där ju HUR många som helst som hejade på mig, såväl bland publiken som bland tävlande. Team Blekinge, NocOut. Patrik! <3. Och allt runt om kring med camping, skvallrande, hängande runt omkring med vännerna från Karlskrona/Team Blekinge, med Rebecca och Micke och med Patrik och Emi är ju så himla trevligt. Träffade även på härliga inspirerande människor på campingen. Fint liv. Det är lyx det!