Anything is possible

Men hej. Senaste tiden mest bilder här. Säger tusen ord. Men rätt många ord saknas också. Det blir lite ytligt. Mitt liv känns som om det har flytit på så bra sen jag flyttade till Linköping för lite mer än ett år sen. Jobba, gå på upptäcksfärder med vovven, hänga med nya vänner, träning träning träning så mycket som det bara går utan att något annat får lida. Hitta rutiner i vardagen, hitta på äventyr eller mys på helgerna.Tiden har gått så himla fort! Inser det nu när Linköping, studenterna, körbärsträden skapar samma känsla i staden som det var när jag just flyttade hit. Fast nu känner jag Linköping på ett helt annat sätt. Fortfarande spännande, men mer vardag.

Jag har tränat tränat tränat sen jag flyttade hit, inte nödvändigtvis så mycket mer än tidigare, men på ett annat sätt än tidigare. Mer effektivt, mer på vardagar, mindre på helgerna och större procent av min fritid. Större procent av de jag umgås med som tränar mycket. Mycket prat om träning. Och jag har bara velat träna mer, om jag bara haft tid. Det är ju så himla kul! Men idag är en konstig dag. Idag känner jag att jag bara vill spy på allt vad träning heter. Jusg idag känner jag mig less på all denna träningsmani som bombaderar min vardag! (facebook, mail, instagram, fikarummet, osv) Kan inte komma när jag kände så sist! Men jag tror det är en del av före-race-nervositet. Fast jag känner mig inte så nervös, jag vet att jag kommer runt och jag vet att det inte finns en chans för ett nytt personbästa så då behöver jag inte fundera på det.

Försöker ta det lite lugnt med träningen denna veckan, för att känna mig pigg på lördag. Jag känner mig alltid tjock, långsam, trött, otränad, hopplös veckan före ett lopp. Fast jag brukar ändå njuta av att ha en vilovecka med gott samvete. Fast denna veckan så känner jag mig mest trött och rastlös och dålig för att jag inte tränat bättre för Göteborgsvarvet i år än vad jag har gjort. Men hursomhelst så brukar det alltid vända kvällen innan för att timmarna innan bli supertaggad!. Denna helg ser jag mest fram emot att träffa familj/vänner/träningskompisar och att min lillebror ska springa sitt första varv. Kanske kanske så kan vi hålla ihop under loppet!?