Anything is possible

I lördags deltog jag i min första triathlon på Olympisk distans (1,5 km simning, 40 km cykling, 10 km löpning). En liten inofficiell tävling jag anmälde mig sent till, bara som en kul grej för att ha nåt att göra efter cyklingen till Paris.

 

Supernöjd med dagen, bra lopp, kul att träffa folk man känner och kroppen skötte sig bättre än väntat! Jag fick min första pallplats. Dock tack vara lågt antal deltagare, men jag är nöjd ändå!

 

 

 

Det var bara 11 deltagare i olympisk distans, varav 3 damer. Men i så kallat "grusklassen" var det över 30 pers som körde ett kort prova-på-triathlon (200m simning, 15 km cykling , 2 km löpning). Många som aldrig kört triathlon innan. Bra tillfälle att prova då det var en kort och snäll bana och en genomgång med extra mycket tips och råd innan start. Det har även varit gemensamma träningar på några söndagar innan loppet. Loppet har väldigt hög säkerhet med säkert lika många funktionärer som deltagare, så det känns ju också bra som nybörjare. Det kändes som att stora delar av Holmsjö var där och var funktionärer, tävlade eller hejade. Efter loppet var det en fest med pastabuffé, musik och dans. Men den missade vi tyvärr i år. Den hade tydligen betydligt fler anmälda än loppet. Det var min vän Krister från Team Blekinge som tipsade om loppet och varit med och anordnat det, han bor ju där nånstans. Kul att träffa honom igen och spana in hans trakter! Mysigt och familjärt. Nästa år vore det kul att dra dit med ett gäng vänner och då även vara med på festen efter!

Simningen (1,5 km på 31 min, dvs strax över 20 min/km)

Det var 23 grader i vattnet och jag körde utan våtdräkt (de flesta körde med för flythjälpen). Simningen var nästan två varv och det gick förvånansvärt bra med tanke på att jag inte simtränat sen förra sommaren. Har inte simmat i pool i år (kan inte minnas att jag gjorde det i höst heller?) och längsta träningspasset i öppet vatten var på 15 minuter... Så med tanke på det är jag mycket nöjd med simningen. Jag försökte komma ihåg basic teknik, inte stressa upp mig och hitta nåt att ta sikte på. Jag kom upp ur vattnet med nån enstaka framför och Mollie, Carro, Johan och en till precis bakom. Det kändes bra förutom att jag fick ont i nacken, men det får jag ju alltid när jag simmar. Det regnade under delar av simningen, men det spelar ju ingen roll förutom att asfalten blev våt inför cyklingen.

Cyklingen (40 km på 1 h 15 min, dvs nästan 32 km/h)
Banan kändes bra. Lite trafik, såg mest asfalt med skog vid sidan, långa raksträckor och rätt många sega backar. Några väldigt snäva svängar som jag fegade och körde långsamt i, annars bara att trycka på. Jag tror jag kom ut trea totalt efter växlingen. I början såg jag någon framför mig och efter nån mil körde Carro ifatt mig. Henne hade jag inom synhåll nästan hela cyklingen. På slutet av cyklingen kom Micke och blåste förbi, jag hade ingen kraft att ens hålla honom inom synhåll. Trodde jag skulle ha mer tryck i benen efter Paris-cyklingen (jämfört med Carro som mest springer), men jag har väl cyklat långt och långsamt snarare än snabbt. De sega backarna trodde jag aldrig skulle ta slut och det kändes som om banan gick betydligt mer uppför än nerför. Jag försökte trycka i mig dricka och energi, men gick sådär. Nöjde mig med dricka sen. Ont i nacken hängde kvar lite grann men tänkte inte på det så mycket. Men nöjd med cyklingen ändå. Det är kul att cykla numera. =)

 

Löpningen (10 km på strax under 54 min, dvs 5:25 min/km)
Löpningen var jag mest orolig för, då jag sprungit alldeles för lite i sommar. Har knappt sprungit alls sen Göteborgsvarvet i maj. Bara några få pass på 3-9 km i lugn tempo (ca 6 min/km). Men det gick bättre än väntat. Första kilometern är alltid stapplig och första uppför första klipphällen fick jag gå, men sen hittade jag ett lugnt tempo och fokuserade på att hålla det och inte tänka på hur långt det var utan bara försöka springa lätt och jämnt. Otroligt vacker löpning, fina grusvägar genom fina skogar och förbi mysiga gårdar! Och i mina älskade tävlingsskor. Åh, precis vad jag behövde för att hitta min löpmotivation igen! Jag hittade KÄNSLAN, känslan i löpningen som jag inte haft sen Göteborg. Nu minns jag varför jag gillar att springa! När det var 500 meter hörde jag nåt och när jag vände mig såg jag Mollie komma närmre och närmre. Då blev det fart på benen och jag hittade lite sista energi för att spurta in i mål utan att bli omsprungen! De där benen leverade trots allt! Nacken kändes rätt ont under löpningen... men inte mer än att det gick att ignorera enkelt med med mitt återfunna löpar-jag!

 

Jag sprang i duggregn in på 2:a plats bland damerna (av 3 tävlande), efter Carro såklart och strax före Mollie. Tror jag kom in som 5:a totalt? Nog enda gången jag kommer hamna på en pallplats, så man får ju vara glad för det!

Jag passar på att skicka en varm tanke till triatleten Patrik Ideström från Emmaboda som drunknade på förra årets lopp. (All säkerhet hade varit enligt reglerna och det var en oturlig olycka.) Extra tanke till hans nära och kära, som många av dem var med på ett eller annat sätt i lördags. En fin minnesstund hölls efter loppet och "Patriks pris" delades ut. Han hade velat att loppet skulle fortsätta, och jag skulle tro att han var med oss i lördags också.