Anything is possible

I lördags sprang jag lopp! Ett litet lokalt lopp här i Norrköping som var i samband med Augustifesten. Hade anmält mig i lag med några kollegor och vi samlades innan och efter. Himla trevligt! Eftersom fokus i år varit cykling så hade jag inte höga förväntningar. Spring med Ulrika nästan hela, vi sprang och småsnackade lite i början sen mest pepp. Gott med sällskap. Sista sista två kilometrarna satte jag fart och spurtade genom regn och slalom mellan löpare. Det var kul! Sprang i minimus-skorna, som inte var så sköna på gatsten och spårvagnsspår. Men det vägdes upp av massa publik (inklusive Patrik, Emi och Karolina!) och att kroppen annars kändes väldigt bra. Förvånansvärt bra. Gött. Kom in på 50 min, på plats 51 av 453 på damer 10km. Inte så mycket att skryta med och har defnitvt sprungit snabbare, men det alldeles lagom och precis vad jag behövde.

 

Det känns som att känslan i löpningen har kommit tillbaka. Den känslan som jag gillar och som jag gör att jag känner mig som mig själv och som gör att jag mår bra av att springa. När det flyter på av sig själv och man kan tänka på annat och njuta av livet. Den har varit borta sen i maj nån gång och när jag försökte hitta löpsteget efter Paris så tänkte jag att springa är en pina och jag vet inte hur man gör och jag lägger ner det här. Men har tvingat mig ut ändå och förra veckan började det kännas lite anorlunda. I lördags riktigt bra, och den där känslan var kvar idag när jag höll i ett litet pass i skogen med vännerna. Tacktacktacktack du är mycket välkommen tillbaka fina löparkänsla!