Där jag blev jag och ingen annan!
Igår hittade jag en artikel i Blekinge Läns Tidning, som jag brukar gå in och läsa på nätet då och då, som handlade om min högstadieskola. Och den var positiv! Med all rätt!
Jag valde att byta skola dit i sjuan, trots att jag inte kände någon och kunde valt att gå kvar i Nättrabyskolan som alla andra. Nättrabyskolans högstadie har fyra parallellklasser och alla är svenskar, alla ser likadana ut och alla spelar fotboll och/eller innebandy. Jag kände inte att jag platsade där. Men det som egentligen fick mig att komma på idéen att byta var att min tre år äldre kompis gick på Sunna och de verkade ha så himla roligt. Och så fanns engelska sektionen, där vissa ämnen lästes på engelska. Det tyckte jag verkade spännande.
Sunnadalskolan har tidigare fått mycket negativ uppmärksamhet och den framstod som väldigt stökig och bråkig. Det är en skola utan (eller få) parallellklasser, och istället alla åldrar på samma skola. Det är en skola mellan två stora bostadsområden med mycket bostäder och med många invandrare. Det är en skola med elever från över 40 länder! Jag (som ändå är halvamerikan) kände mig väldigt svensk. I min klass var det många från Bosnien och Kroatien, men också från Irak, Albanien, Polen, Singapore, Sri Lanka, osv. Visst var det stökigt ibland och inte alltid så himla lätt (men är det i någon skola lätt?), men det mesta blev till nåt vi kunde skratta åt. Vissa pluggade jättehårt, vilket verkligen inspirerade och för vissa var andra saker i livet viktigare. Man insåg att olika saker tar olika lång tid. Tålamod.
Ett tydligt exempel är det här med vår klassresa i nian. Alla andra skolor i stan hade sålt frallor och allt möjligt för att kunna åka utomlands till nåt häftigt ställe. Att samla ihop vår klass var fullt tillräckligt, och samla in pengar till klassresa var det inte tal om. Men våra klassföreståndare tyckte att det hör till att göra nåt ihop, så de arrangerade en kombinerad skolutflykt och klassutflykt till den lilla ön Garpen utan för Bergkvara (för 25 kr var om jag minns rätt). En ö som innehåller en fyr, några sovsalar, lite klippor, lite gräs, massa fåglar och inget annat. Vi fick lära oss göra upp eld och andra friluftsrelaterade grejer, sen grillade vi och badade i iskallt vatten. Vi fick välja att sova i tält eller i sovsal. Det var häftigt att åka båt ut och många såg ett utedass för första gången, och deras miner vad god underhållning. =) Liten utflykt blev ett stort äventyr. På en ö kunde inte heller några elever dra iväg nånstans. Smarta kreativa underbara lärare!
Något av det bästa på Sunna är ändå profilerna, som utvecklades medan jag gick där. Antingen är man med i Idrottsprofil (utöver vanliga skolidrotten) eller Teaterprofil där alla klasser från årskurs 6 till 9 ingår (i grupper efter tema istället för årskurs) och man lägger 2,5 timme i veckan på detta. Antingen någon av inriktningarna inom idrott, oftast i den stora fina inomhusarenan för friidrott som ligger intill, eller så får eleverna hela själva sätta upp en teaterpjäs med historisk prägel (skriva manus, sy kläder, skriva musik, spela in musik, dansa, belysning, ljud, PR, osv) med stöd från professionella regissörer. Både idrott och att själva få sätta upp en teater, som får så mycket uppmärksamhet i Karlskrona, är guld för självförtroendet och vi-känslan på skolan. Första året de körde profilerna så kunde man vara med i båda. Det var jag, och jag älskade det! Jag hade huvudrollen Linnea som kom från en fattig familj, men som förälskade sig sjömannen från en helt annan klass. Spännande!
För mig blev Sunna väldigt viktigt. Jag började våga tro på mig själv. Jag insåg att alla är olika och att jag är bra som jag är. Och jag började träna. Medan idrottsarenan byggdes så var det mest nån bollsport inne i gamla hallen alternativt springa motionsspåret för de som inte ville spela. Så jag började springa. Men när inomhusarenan för friidrott var klar så började jag prova allt jag kunde hitta och oj vad kul det var! 60m, höjdhopp och volleyboll blev nya favoriter. Idrotten blev väldigt viktig i mitt liv, det är den fortfarande. Det är en grund att stå på och nåt jag alltid kan återvända till för att samla tankarna och hitta mig själv. Tur det. Undrar vem jag hade hittat annars?
Kommentarer
Trackback
