Anything is possible

Jag har tänkt lite på det här med att springa. Jag har svårt att få in löpningen i mitt liv på ett lika naturligt sätt som jag en gång hade. Det verkar som om all motivation gick åt till Berlin maraton i september, eftersom jag sprungit ytterst lite sen dess. Det var nog mer det mentala som tog helt slut, för att det var en så stor utmaning  att övertyga mig själv om att ett maraton inte var omöjligt!

 

När jag känner att motivationen är slut brukar jag tänka att det finns en anledning, och bara vänta ut det. Men nu orkade inte vänta längre. Så nu i februari  och har försökt bygga upp en grund igen och nu i mars ska jag träna på mer som "vanligt" när det gäller löpningen tänkte jag. Med skillnad att jag nu måste planera in passen. Tidigare har jag aldrig tänkt, löpningen har varit som en naturlig del av livet och liksom bara kommit av sig själv.

Först tänkte jag att jag saknade löpning som livstil, men det är inte riktigt det det är.Då känns det som man skulle planera, prata och träna löpning väldigt seriöst och ofta och med höga mål. Jag saknar det mer som en del av livet helt enkelt. En del av vardagen som kommer av sig själv.

 

Löpning som ett sätt att komma ut och få frisk luft.

Löpning som ett sätt att rasta Emi.

Löpning som ett sätt att utforska en ny stad.

Löpning som ett sätt att njuta och utforska skogen.

Löpning som ett sätt att samla tankarna.

Löpning som ett sätt att transportera sig från A till B.

Löpning som ett sätt att umgås och snacka (distanser).

Löpning som ett sätt att testa sina gränser och samla självförtroende (intervaller och tävlingar).

Löpning som ett sätt att känna sig odödlig (backintervaller i spöregn!)

 

Hursomhelst. Nu är det färdigmesat. Nu ska jag börja köra intervaller, hittar jag inte klubb här så ska jag göra det själv. I morse körde första backintervallerna sen typ juli eller nåt. Jag tänker att om jag pushar mig själv lite till att springa, och blir starkare, då kanske löpningen lättare blir en del av vardagen igen? Hoppas på det!