Anything is possible

Måndag 25/1. Beräknad dag var 26/1.

 

Dagen började lugnt och flöt på bra, men sen låg han inte helt rätt och det blev därför kejsarsnitt. Inte som vi tänkt oss, men det känns bra ändå. Alla kändes väldigt trevliga, proffsiga och trygga och allt slutade ju bra med en nöjd liten familj. =)

 

Kände nåt var på gång tidigt på morgonen, men lite ändå. Gick en timmes runda med vovven, gick långsamt med flera stopp. Då kom det igång mer med tätare värkar och vi insåg det var dags. Pratade med Lisa som skulle passa Emi tills mamma och Adi kom upp för att bo i lägenheten med Emi. Åt lite. Duschade. Sen åkte vi in. Var då öppen 2-3 cm. Fortsatte in i badkaret och jobbade på själva och det var inga konstigheter att andas igenom värkarna. Vi pratade lite om att jag tänkt lustgas och kvaddlar om det behövdes, inte epidural. Och att jag ville flytta runt i olika ställningar för att hjälpa förloppet och för att jag får ont i ryggen av att ligga på rygg. Så när det började kännas mer så var det lika bra att komma in i att andas lustgas medan man kunde fokuser och prova lite olika ställningar. Det kändes bra och vi fortsatte ett tag till, andades genom värkarna och umgicks på vilan mellan dem och jag försökte få i mig lite dricka och så. Men det gick inte framåt. Inte alls. Stannat på 6 cm öppen och vattnet hade inte gått.

 

Det började bli kväll och de tyckte att nåt behövde hända och de satte in värkstimulerande dropp. Det började göra ont. Jag fick kvaddlar i ryggslutet där det kändes mest ont, som hjälpte bra i ryggslutet men efter ett tag blev det väldigt ont även fram och inuti. Vattnet gick och värkarna blev starkare. Det började göra ont även i vilan mellan värkarna och det var svårt att hitta nån bra ställning. Störde mig på alla slangar och började känna mig illamående i slutet av varje värk, vilket "snodde" vilan av mig. Jag spydde upp det jag försökte få i mig. Det började göra mer och mer ont. Sen började hjärtslagen gå ner under värkarna, men det var jag som tur väl var omedveten om. Men det kom en läkare och kollade läget och de tog laktatprov på bebisen och satte in skalpelektrod. Jag blev tillsagd att hålla mig till ryggläge och jag började känna mig riktigt väck. Jag började bli rädd för att tappa fattningen totalt (om jag inte gjorde det?). De pratade med mig så gott det gick och vi kom överens om att ge epidural ändå, men det gick inte för bebisen började bli stressad och jag kunde inte byta ställning. Kroppen ville börja krysta, och de kollade men jag var fortfarande bara öppen 6 cm. Proven visade att bebisen började bli för stressad, tonen blev en annan i rummet och jag hade väldigt ont. De bestämde sig för att ge mig bricanyl för att lugna ner värkarna så jag och bebisen kunde hämta oss.

 

Efter bricanyl fick jag även epidural. Sen kopplade de loss mig från alla slangar. Jag kände mig som en helt ny människa. Eller som en människa över huvudtaget, vilket var mycket trevligt. Jag kunde röra på mig, gå och kissa, äta lite, umgås, andas igenom värkarna utan lustgas. Så skönt. Vi lyssnade på musik och kramades. Bebisen hämtade sig och hjärtslagen blev stabila. Vi skojade om vilken dag bebisen skulle komma, om den skulle vara i god tid som sin pappa, eller i sista stund som sin mamma. Bestämde mig för att denna stunden och känslan ska jag minnas, inte timmarna innan. Det kändes bra, men det gick inte framåt.

 

Klockan blev kring 22 och det var skiftbyte. De pratade om värkstimulerande igen och jag kände hur jag blev rädd för tanken att hamna i samma sits som timmarna innan. Läkare kom in och kollade mig och bebisen. De diskuterade hur det kunde komma sig att bebisen inte vridit på huvudet mer och kommit längre ner. De gjorde ultraljud och de kom fram till att bebisen måste ligga i så kallat "hög rakställning". Den låg på fel sätt för att kunna vrida sig ner, samtidigt som den låg för långt ner för att kuna ändra ställning. De förklarade lugnt och tydligt att det helt enkelt inte går att avsluta det som planerat och vi behöver göra kejsarsnitt och att det inte var nån mening att vänta. Vi fick tjusiga kläder och rullade sen mig genom mörka sjukhuskorridorer.

 

Det var god stämning i operationssalen, trevligt folk. Den trevliga tjejen som la epiduralen la även denna bedövning. Trevlig trygg och proffsig personal överallt och jag kände mig bara förväntansfull över att äntligen få träffa vår lilla bebis. Jag var bedövad nedanför brösten, skönt att inte ha ont. Jag och Patrik satt på vår sida skynket och det kändes bra. Efter en stund hördes ett skrik och Patrik följde med ut när de skulle tvätta bebisen, klippa navelsträngen, suga ut lite fostervatten och kolla honom. Bebisen mådde bra och Patrik kom tillbaka med den sötaste lilla bebisen nånsin som nu tystnat och bara låg och spanade på oss. Berättade att det var en kille. Det kändes så himla självklart och alldeles alldeles fantastiskt! Vi hängde där länge, alldeles för länge, så som jag längtade att få ha honom på mitt bröst! Sen till sist var jag färdigsydd och vår lilla son fick ligga på mitt bröst när vi rullade tillbaka till förlossningen.

 

Han föddes 23:13 och strax efter midnatt var vi tillbaka på rummet. Första timmen fick vara själva med vårt lilla mirakel. Han var vaken och låg på min mage/bröstkorg och vi tittade, klappade och myste. Försökte låta bli att hjälpa honom för mycket eftersom han ändå var vaken och på god väg. (Forskning har ju visat att det gynnar amningen väldigt mycket om bebisar under första timmen får gå igenom ett antal utvecklingssteg för att själva hitta till bröstet och amningen). Så vi tittade, log, småpratade och njöt av varje steg han gjorde som följde det vi lärt oss. Till sist hittade han rätt och tog ett stort och bra tag direkt. Å vad vi njöt. Sen fick vi fika och vi försökte vila/sova/amma oss igenom till morgonen. Men det är svårt att sova när man är så himla glad!