Anything is possible

Dagens fråga:

Varför har man solglasögon på sig när man cyklar?
1. För att se bra ut?
X. För att skydda mot sol?
2. För att skydda mot grenar/ekollon/flygfän/grus/regn


Nu när jag klarat Lidingöloppet så var det dags att ta en premiärtur på nya cykeln! Det blev en runda till Hasslörondellen via E22:an och sen via Färmanstorp tillbaka. "Det är som att cykla" är visst ett ordspråk, men idag kändes det tveksamt. Att cykla racer är en HELT annan sak än att cykla tantcykel eller mountainbike!
Jag har gjort följande noteringar:

• Jag måste köpa ett par cykelbyxor. (min mountainbiksadel är som att sitta i en soffa jmf med den nya)
• Klä sig rätt är viktigt. (vindtätt men inte för varmt, rörligt men inte fladdrande)
• Det tar tid att lära sig växlar, bromsar, clips, osv...
• Det är vingligt att stå upp och cykla på en racer.
• Det är jättesvårt att cykla på cykelbanor fulla med fotgängare, cyklar, ungar, hundar, barnvagnar.
• Min mage krockar med mina lår när jag håller längst ner på styret. (Är sadeln, styret eller min mage fel?)
• Jag har mycket kvar att lära!
• Det är kul att cykla fort!

Länk till träningspasset på funbeat:
http://www.funbeat.se/training/show.aspx?TrainingID=16805667


Svar på dagens fråga: 2!
Alla ni som trodde solglasögon var till för att skydda mot sol har FEL! Man köper ju givetvis ett par glasögon där det ingår mörka, orange och transparanta glas. Sen väljer man färg efter väder och sport. Orange är bra när man åker längdskidor för att skydda mot ljus och för att se skillnader i snön bättre, transparenta är jättanbra när man cyklar i regn (kör man utan i regn ser man absolut ingenting) eller cyklar mountainbike i skuggiga skogar med grenar och flugor som gärna attakerar ögonen. De mörka används vid tex löpning, paddling och landsvägscykel när solen skiner. Men sen ser man ju ganska cool ut också...

Än har inte sommarn gett upp. Igår var en härlig dag och kameran fick följa med ut på lunchrundan och trots att de höll på att ta upp bryggorna från badplatsen så stod solstolarna kvar ute och nyponbuskarna blommade för fullt. De första fyra bilderna är tagna från lägenheten/balkongen. Tomatplantan når nästan taket, den kommer växa oss ur huset. Tror inte tomatplantor mår bra av att stå inne, eller vad det nu är. För den växer för fort och några grenar slokar hur vi än gör. Men min klematis mår fint, den har inte heller gett upp sommaren riktigt ännu!

Hustomte, byggarbetare, fotbollsspelare och marathonlöpare...God vän, far, sambo, bonusfar, bror. Förebild för så många! Älskad av alla. Saknar dig.

Personalen på advokatbyrån Horten kan numera kliva runt i spännande lokaler. Det är arkitektbyrån 3XN som står bakom utförandet av deras högkvarter. Jag är nog mest förtjust i trappan och fasaden.

Read more: http://feber.se/hem/art/223292/advokatbyrn_horten/#ixzz1Yi8w0B00

(och det är inte jag som klippt bilderna skevt, det är feber, så skyll inte på mig)

Fascinerande.

Idag för en månad sen var jag och Patrik, mamma och Rolf i Mora för att köra cykelvasan, 9 mil på mountainbike mellan Sälen och Mora. Rolf hade haft ont i magen till och från i sommar och mådde inte bra den dagen och valde att inte starta. Efter jag kommit i mål stod han och jag länge och hejade på alla som kom in på upploppet i väntan på mamma och Patrik. Så trevligt och så engagerad som han alltid är.

Då visste ingen att han hade cancer. Det har gått så himla fort och nu är Rolf sängliggandes hela tiden. Han har fått en specialsäng och massa bra vårdpersonal och vårdas nu från hemmet. Mamma jobbar hemifrån och i hemmet är det alltid folk. Släktingar till Rolf, vänner som gör mamma sällskap och sen vårdpersonal. Det hela är så absurt, ofattbart och orättvisst. På dagarna skjuter jag undan tankar och känslor och försöker få mitt liv att hålla ihop. På kvällen när jag ska lägga mig kommer allt över mig och jag drar mig verklgien för att lägga mig för jag vet att jag kommer ligga och tänka. Varje morgon när jag vaknar kommer det över mig igen och jag förbannar varje morgon för att jag aldrig kan få vakna till en känsla av att det är bra och rättvist.

MEN jag har världens bästa mamma och vi har världens bästa vänner. Tänk vad alla är starka och kloka och hjälpsamma. Det är ju bra. Och världens bästa vovve som kommer och lägger huvudet i knäet så fort hon hör att jag börjar snyfta.

Gissa vad jag köpte i fredags!? Jag ger er fyra bilder till hjälp:

Wow. Mindre än två veckor kvar till Lidingöloppet, sen ska jag bekanta mig närmre med min nya leksak.
(Svar på vad bilderna föreställer: http://jibo.jetshop.se/specialized-allez-elite-2011-p-795-c-172.aspx)




..och jag håller mig till planen och köpte dessa:

Planen var att denna höst tänker inte investera i massa nya kläder och sånt där krafs. Nya skor, ny väska och sen ska jag låtsas att jag är hur modern och cool som helst. Ni får gärna spela med.

Igår fotade jag till en skoluppgift. Och precis vid ett fult område nära där jag bor fanns denna trappa. Hur kan jag ha missat den i så många år? Det är något med bilden som tilltalar mig... kanske lite en känsla från filmen "The Secret Garden"?






Sol, fota och sen plugga på balkongen med Karolina. Sen löpning. Det var precis vad jag behövde. Passade även på att skörda det som var kvar i mina balkonglådor.

På Team Blekinge var det igårkväll intervaller i form av 7x2min uppför lång backe. Kände av benen lite från långpasset i lördags så tog inte ut mig helt och det kändes som ett klokt beslut. Backen kändes okej (trodde aldrig den hemska backen på 4:an skulle kunna kännas okej) och jag hämtade mig fort när vi joggade nerför. Åkte därifrån och kände mig start som en oxe.

Fysiskt. Inte psykiskt. Psykiskt höll jag inte ihop nog för att kunna göra klart skoluppgiften igårkväll. Pallade inte. Och var för trött för att göra något annat och sen när jag la mig kunde jag inte sova. Suck. Nu ska jag göra uppgiften, sen ta på massa regnkläder och gå ut med vovven.

Cancern håller på att ta en av mina bästa vänner ifrån mig.

Mammas sambo Rolf är 62 år gammal, jag har känt honom i 10 år. Han har lärt mig köra bil (den jag övningskörde mest med), han har lärt mig springa som den marathonlöpare han är, har har lärt mig att vara envis. Han är världens bästa förebild, då han alltid levt sunt och hållt igång på jobb och på fritiden och ätit bra mat. Han är min självfrände när det gäller träning och vi är jämnstarka på skidor och cykel. Han är urstark mentalt och fysiskt, seg och envis och jag är ung och försöker alltid för att vinna över honom. Han har en jättestor bekantskapsgrets och bryr sig så mycket om sina nära och kära. Han har världens bästa barnbarn (Malin och Albin som ni sett här på bloggen flera gånger). Han är en jätteduktig kock och han och jag brukar slänga ut alla andra ur köket och laga massa god mat när det är fest. Vi har alltid kommit jättebra överens i alla sammanhang.

I somras köpte han en ny mountainbike och han skulle slå mig på cykelvasan 13:e augusti i år (där jag vann med 3 sek förra året). Han hade ont i magen och var trött och startade inte. Han har haft ont i magen en del i sommar. Men nu för kanske 3 veckor sen fick vi reda på att han har en tumör på tjocktarmen. En annan operation gjordes för 1½ vecka sen och tumören gick inte att operera bort men operationen gick ändå som planerat och han mådde bra dagarna efter. Men sen fick han en propp i benet och nu har kroppen svårt att hämta sig. Han är trött och svag och han måste bli bättre för att man ska kunna på börja en cellgiftsbehandling.

Jag är så ledsen och arg att jag inte vet vad jag ska göra. Jag brukar alltid springa ifrån alla problem, men jag kan inte denna gången. Det finns INGET jag kan göra. Och springa det gör jag, och tänker på Rolf som lärt mig springa. Jag sprang 30km för första gången i lördags och det kändes så bra i kroppen, och det bådar gott inför Lidingöloppet som är om 3 veckor. Men jag kan inte glädjas över det tillsammans med Rolf. Rolf och jag och mamma är anmälda till Vättern nästa sommar, och nu i veckan tänkte jag köpa cykel. Rolf och jag skulle göra klassikern ihop när han gick i pension. Nu köper jag cykel utan att ha honom med mig och titta och välja och prova.

DETTA ÄR INTE OKEJ NÅGONSTANS. Snälla väck mig ur denna mardröm!



...men Johannishus är så vackert och mysigt. Och igår var vi där mamma, hennes väninna, jag, min bror och Patrik. Bror var hemma från Malmö. Rolf älskar Johannishus och brukar alltid vara där på varenda stund som finns över och jobba med huset (byta tak, måla, tapetsera, renovera badrum, osvosv), ta hand om sitt trädgårdsland, klippa gräset, plocka blåbär eller svamp, tvätta bilen, cykla mountainbike eller vad som helst. Han brukar alltid vara på strålande humör när man möter honom där ute. Nu var vi där utan honom och det kändes så tomt. Klippte gräs, slog med lie, fikade, grät, installerade en LP-spelare och umgicks. Gick i skogen med Patrik och vovven. Emi har inte varit lös i skogen där sen hon opererades i mars (dels för att hon inte skulle överanstränga sig så att inflammationen flammar upp igen och dels för att hon hittar på bus numera när hon så sällan kan vara lös). Men Emi skötte sig hur bra som helst, och vi hittade Rolfs trattkantarellställe. Sen beundrade vi hans solrosor. Igår var det sommar och vackert och idag rinner dropparna såväl som på fönstret som på mina kinder.










Denna bilden är så blandade känslor. Taget i fina vackra mysigt Johannishus som jag älskar. Jag älskar också musik, gärna gammal LP-musik och jag älskar att fota. Och jag har målat naglarna i ett försök att bli glad. Men den representerar en märklig dag. Stel i benen från mitt första 30kmlöppass (helt sjukt långt som jag aldrig trodde jag skulle klara) och att få umgås med mina nära och kära på en vacker sensommardag skulle annars ha gjort mig oändligt glad. Men det var först igår jag insåg hur illa det var med Rolf. Snälla snälla snälla bli frisk...

Om man vill minska risken för cancer och hjärtsjukdomar och leva  några år längre ska man cykla så man blir andfådd då och då! Och man behöver inte cykla så långt för att det ska räknas! (enligt en artikel)

"En undersökning av danska cyklister visar att hälsoeffekterna är störst för dem som anstränger sig mer under cykelturen, jämfört med dem som cyklar långsamt och länge. Doktor Peter Schnohr i Köpenhamn har lett studien som presenteras vid den pågående hjärtkongressen i Paris, och han förklarar varför man ska cykla så snabbt att man blir lite andfådd."

"Hjärtläkare brukar rekommendera 30 minuters måttlig fysisk aktivitet varje dag för att hålla sig frisk, men Peter Schnohr säger att det snarare är intensiteten i träningen som är avgörande, inte tiden."

Slutsats! Cykla till skolan eller jobbet räcker bara man blir anfådd!?

Läs artikeln här:

Jack and Jilltävling innebär att man dansar med lottad partner (och oftast får man inte dansa med sin vanliga partner). Här är ett härligt klipp som Pontus länkade till på facebook, och jag måste få dela det vidare. Härligt slidande som killen gör på fötterna men också bara ett sånt härligt roligt busigt men också väldigt avslappnat och med en skön attityd trots att det är en ganska snabb låt. Gillar att! :D