Anything is possible

Nu har det gått två veckor och jag kan inte riktigt smälta det ännu, att min kära vän Maria och hennes Olle är gifta. Det känns så självklart men ändå inte! Har nästan upplevt bröllopet igen nu när jag gått igenom och redigerat lite bilder. Så himla roligt och fint allt var! Magisk miljö på Borgholms slott!

 

Några bilder:

 

Denna helgen hade vi tänkt att ta en hemmahelg med mys och fix, men sommarstugan kallade. Den sa den behövde lite kärlek, så vi hamnade här. Kom fram rätt sent, men så här års är det ju fortfarande ljust och himla vackert. Tog en promenad bort till simbryggorna och sen gick vi ner till vår brygga för att spana in hur renoveringen går. Så kul att det är på gång!

 

Hittade en gammal bild, från när vi satt på läktaren och väntade i väntan på mitt första Göteborgsvarv. Tillsammans med mamma och Rolf, såklart. Jag jätteglad för löpning redan då! =)

 

I helgen var vi i Göteborg en hel helg. Främst för att springa Göteborgsvarvet men också för att umgås. Vi bodde på samma hotell som mamma och Lars. Var ute med dem på fredag kväll i ett kallt och regnigt Göteborg och åt på Tranquilo (väldigt god mat och dryck; shrimptacos, godaste guacamolen ever, osv). Lördag kväll hängde vi på Bee Bar och Kök med min fina vän Mattias som flyttat till Göteborg från Karlskrona och såg på hela Eurovisionfinalen. Mattias kan för övrigt allt om Eurovision. Ett riktigt trevligt ställe med mycket kärlek och härlig stämning (sång, kramar, isfacklor, hurrande och hejande). Bra ställe att hänga på, speciellt nu när Måns vann!  Söndag tog jag och Patrik en sväng till Liseberg där vi åkte Helix (två gånger!), strosade runt lite och åt lunch, innan vi hoppade på bussen hemåt.

 

Vad som är häftigt är att jag nu har sprungit mitt tioende Göteborgsvarv! Det är ju faktiskt riktigt många! Jag har bara missat två gånger, sen jag blev tillräckligt gammal för att få springa (från året man fyller 17). Jag tror faktiskt att detta var det roligaste varvet också? Det roligaste på många år i alla fall.

 

Det roligaste var nog 2008, när jag sprang med Anki, en rutinerad löpare från Team Blekinge. Jag lärde mig hur man zickzackar genom folkmassor och vi turades om att dra. Det var på den tiden jag alltid spurtade sista kilometrarna oavsett, och det var ett år jag var stark. Jag kom in på 1:44:25, en tid som jag sen aldrig lyckats slå i Göteborg (PB på distansen är dock från Jämjöhalvan, men där är betydligt färre folkmassor och broar).

 

Men hursomhelst hade jag riktigt roligt i lördags. Har ju mycket distansträning i benen sen träning inför maran, och god kondis även tack vare cyklingen. Men noll tempoträning, så möjligheten att köra för nytt PB fanns inte (kom jag fram till att ha tänkt och räknat fram och tillbaka. Så jag bestämde mig för 5:10-5:20 tempo och så körde jag på det hela rundan. Nån kilometer var jag under 5 min, men kände att det var inte realistiskt, så fortsatte enligt plan. Det var så himla roligt!

 

Jag kan banan nu, vet var vätskekontrollerna är, hur backarna ser ut, vilka bitar som har farliga trottoarkanter, var de olika banden brukar stå och är som vanligt nyfiken på att se hur det går med ombyggnationerna i hamnen. Det var bra väder, strålande sol men inte alltför varmt. Kroppen höll ihop fint (inte ens känningar i knäna), bara lite skoskav men det är ju inte hela världen. Det var som vanligt mängder av fantastisk publik som hejade/sjöng/grillade/picknickade/showade/gudvetvad/osv, det kändes som om de var på bättre humör än vanligt? Jag gjorde give-me-fives med barnen i publiken, hejade på de som såg ut att behöva det och njöt. Sprang in på 1:49:01 (fjärde bästa tid). Det kändes hur bra som helst efter och hängde på läktaren med min finaste älskling och åt chips och hejade på folk.

 

För att vara typ 48 000 startande med fanclub, hittade jag förvånansvärt många jag kände från såväl Norrköping, Linköping och Karlskrona. Lars och mamma kom också runt och var nöjda och glada, liksom Karin från Team Blekinge som mamma gjorde sällskap med.

Fast detta kändes mer positivt än de tidigare! ;)

 

Var ute en snabb sväng i Kuggeboda i söndags. Kalla vindar men väldigt vackert. Ingen redigering eller filter behövs. ;)

 

Fint med långhelg. Vi kom till Borgholm vid lunch, där mötte vi mamma, Lars, Ida och Jesper. Mamma och Lars var medlockade för "semester", men också hundvaktande när vi andra skulle på bröllop.

 

Borgholm bjöd på fantastiskt fint väder torsdag och fredag, och vi åt lunch i solen båda dagarna i t-shirt/linne (så länge man hittade lä gick det bra). Strosade på stan, sprang en runda, lagade mat på pensionatet, rekade på slottet och hur vi skulle ta oss hem mitt i natten. Sen gick vi på bröllop såklart. Ett helt fantastiskt bröllop. Men det får ett eget inlägg.

 

Igårkväll cyklade jag själv. Benen ville inte trampa fort, så jag tog upptäcksfärd istället. Otroligt vacker kväll!

 

Idag är det regn och jag är trött. Har nog inte hämtat mig från långhelgens äventyr (Borgholm, bröllop, Karlskrona, Kuggeboda).

 

Men i torsdags innan vi åkte studsade jag upp supertidigt och cyklade nästan en och en halv timme i ett somrigt vackert morgonljus. Det var så vackert!

 

Igår kom ett nytt brev! Med annan handstil än förra brevet och stämplat på annan ort.... Hrm!

 

Jag och Mia var i Prag för att springa maraton. Det var kul första halvan av loppet, men inte andra. Till sist kom jag i mål på 4:05:59, vilket innebär att jag slog min tid i Berlin med över en minut. Jättenöjd att jag kom i mål! Mest nöjd är jag över att mina knän inte gjorde ont, att jag inte hade ont nån annanstans heller efter (förutom trötta lår) och väldigt nöjd över att helgen med Mia i Prag var alldeles fantastisk för övrigt!

 

Jag och Mia sprang vårt första maraton i Berlin, sepember 2013. Då kom jag kom in på 4:07. Vi sprang ihop nästan hela rundan och efter loppet tänkte jag "check, nu har jag provat detta, aldrig igen". Men tiden går och man glömmer, så jag blev övertalad till att hänga med på ännu en. Mest lockade långhelg med Mia!

 

Prag maraton blev det! När jag anmälde mig var målet 3:45. Men jag lyckades inte träna enligt planen (då knäna  inte ville träna så ofta som jag). Planen reviderades till under 4 timmar, alltså 5:37-tempo i snitt. Tanken var att om det kändes bra tänkte jag låta det gå lite fortare i början, för trött kommer jag bli ändå och det är skönt att ha lite marginal till sista delen. Jag hade vätskebälte med resorb, så planen var att inte behöva ens stanna till första halvan av loppet och ge sig på vatten/sportdryck först andra halvan av loppet. Tyvärr hamnade Mia i startgruppen före mig, så det hade varit kul att komma ifatt henne och göra sällskap.

 

Förutom att jag inte såg till Mia så höll planen bra väldigt länge. Hittade en trevlig David från Falkenberg som jag sprang med första två milen. Det var soligt, på gränsen till för varmt, men det kändes ändå lätt. Vi snittade på 5:24 och kilometrarna flöt på. Prag är fanastiskt vackert, fin bana och bra publik. Det var lagom mycket folk och lätt att ta nåt i vätskekontrollerna i farten. Hejade på hans fru och på Mia på två ställen där banan vände och vi mötte dem. Hittade en bra pace och började drömma om 3:50, och tänkte att vi har goda mariginaler till att klara 4:00.

Men sen. Sen började jag känna att det inte flöt så lätt, så släppte David vid 22 km för att spara på krafterna. Framsida lår började göra mer och mer trött-ont. Det kändes ändå helt okej fram till 30 km, då jag fortfarande låg lite före schemat. Men sista milen var bara en enda pina. Varje steg gjorde så ont så ont. Jag övervägde att helt enkelt strunta i att fortsätta så många gånger och funderade vilket som var sämst, att bryta eller att gå resten. Båda alternativ kändes som stora förluster. Jag kände mig omväxland uppgiven, besviken och arg. Gick lite, sprang lite, gick lite, sprang lite. Det var så frustrerande att ha låg puls men ändå inte kunna springa! Jag såg hur alla mina mål bara försvann längre och längre bort (drömmålet på 3:50, sikta-på-målet på 4:00, persa på under 4:07). Försökte hitta alla pannbensknep jag hade, men inget höll mer än några tiotals meter. Och jag svor att jag aldrig aldrig aldrig ska springa en mara igen. När det är 3 km kvar på en halvmara brukar jag känna att jag redan är i mål och typ njuta sista biten. Nu kändes 3 km kvar som oändligt långt.

 

Trots allt plockade jag ihop det sista jag hade av mig själv och lyckades springa hela sista 500 metrarna för att i slå tiden i Berlin vilket jag gjorde med en minut till godo! Kom in på 4:05:59. Kom in i mål och var nästan arg för att detta var en så himla korkad grej att utsätta sig för. Men det kom en massa trevliga funktionärer och kollade hur jag mådde, grattade mig och tackade för att just jag kom och sprang deras lopp i deras stad. Blev förvånad och lite glad över hur himla trevliga de var. Tog mig ut från målfållan och hittade Mia som var frusen och allmänt slut på flera sätt och vis. Hon hade kommit in på 4:01, vilket är helt otroligt med tanke på at hon varit sjuk de senaste veckorna. Vi stapplade hem i slowmotion medan vi var tacksamma för att vi bodde så nära (vi hade närmre till hotellet än väskinlämningen!).

Efter lite energi, vila och snack så var huvudet ifatt igen och vi dushade och gjorde oss i ordning. Vi gick långsamt upp till målområdet igen för att gravera våra medaljer. Där var det soligt och feststämning, och känslan av nöjdhet började infinna sig på riktigt. Komiskt nog var det hockey VM i Prag samma helg, och utanför målområdet visades Sverige-Österrike på storbildskärm. Vi satt i solen på en uteservering länge, hade himla trevligt och tittade på folk. En komisk blandning av onyktra svenskar iklädda hockeytröjor och pappershjälmar, stela löpare i silvermantel (thermofoil) och uppklädda turister med kameror. Det tog inte ens tre timmar efter mål innan Mia började planera nästa mara, medan jag är fortfarande helt övertygad om att en halvmara är en fullt tillräcklig distans.

Största skillnaden efter detta maraton jämfört med Berlin är att jag är är sugen på att springa! Efter Berlin var jag så himla glad och stolt att jag tog mig runt, men helt omotiverad att springa på flera månader efter. Nu efter Prag är jag såklart glad, men också tacksam och supertaggad! Tacksam över att mina knän mår bra (så mycket som de strulat sista åren så är det riktigt häftigt) och över att inte ha ont nånstans (bara träningsvärk i framsida lår några dagar). Supertaggad på att springa kommande lopp (som har mer rimliga distanser)!   Coming up är Göteborgsvarvet 23 maj, Vårruset 28 maj, Vansbro triatlon 27 juni och Norrköpings stadslopp 15 aug! Tjoho så kul!

 

För övrigt var det ett väldigt trevligt välorganiserat lopp, trevlig bana, lagom mycket folk, trevliga människor och en fantastiskt trevlig stad med vacker arkitektur och god prisvärd mat! Kan verkligen rekommenderas!

 

Före: