Anything is possible

I torsdags kom några vänner ut som inte kunde komma på midsommarfesten. Hanna och Henke, Jocke och Sara med hunden Corda. Hanna har jag känt sen hon föddes ett år efter mig och hon känns nästan som en syster. Jocke har jag känt i över tio år, och han ringer jag alltid när jag behöver hjälp med nåt. :P

 

Kul att få en chans att bjuda ut dem! Vi hade tänkt bad och kubb. Men bara Hanna och Emi som badade ordentligt. Jag och Sara och Corda stod i strandkanten och mesade oss medan de andra hängde på bryggan.

 

Sen kom ju givetvis regnet lagom till vi skulle äta. Det var inte kallt ute och vi bestämde oss för att sitta ute ändå, på uteplatsen under tak. Det blev himla mysigt. Gott med grillat och härliga samtal, såväl före som under och efter maten. Rebecca och Micke var ju kvar och passade väldigt bra in i gänget. Senare flyttade vi in i vardagsrummet och Patrik provade även den öppna spisen. Varmt och mysigt blev det! =)

 

 

Tiden går så himla fort! Nu har vi redan haft en veckas semester, och det är bara en kvar. Men vi har haft några fantastiska dagar med Rebecca och Mikael som bott här med oss. Vi har hunnit med mycket, utan att det alls känts stressigt. Vi har solat och badat, tagit sovmorgnar och ätit gott. Vi har också cyklat MTB och racer och suttit på bryggan och ätit efterrätt!

 

Dessa bilder var från i onsdags kväll, då det var varmt och med en svag bris som höll de flesta myggen borta. God middag avslutades med jordgubbar och grädde, te och kolakakor på bryggan. Vilken kväll/natt alltså! Verkligen att minnas!

 

 

I tisdags eftermiddag/kväll hade vi finbesök av Malin, Jens och deras fina lilla virvelvind på 2 år. Vilken sommardag det var och vilken fin kväll det blev! Soligt och fint, men lite kyligt i vattnet. Men jag fick lite sällskap i vattnet och vi turades om att kasta Emis leksak. Skratt och bus och en liten virvelvind som inte ville upp och inte ville hem men fick stanna på middag.

 

Det blev även lite krocket, lite domino, lite barnböcker från 50-talet, lite mys i köket med finsällskap på pallen som hjälpte till och en massa dans till Copacabanana. Jag tror vi fått en ny Kuggebodafantast, som pussade mamma hejdå och tänkte stanna när det var dags att åka!

 

Ljuvliga sommarliv!

 

Det är bara så himla bra. Såna här dagar är det lätt att älska livet och naturen och varandra och allt och alla. =)

 

Nej, vi är inte alls några fotbollsfans. Men några av matcherna i Dam EM i fotboll spelades i Linköping, på den nya arenan 1,5 km från där jag bor. Patrik och jag fick ett ryck att en match borde vi ju gå på, sådär bara för att det finns en match så nära och bara för att det är så olikt oss (och på sommarn är det väl kul att göra andra saker än man brukar?)

 

Så för en vecka sen, en solig blåsig måndagkväll, cyklade vi bort och såg på ryssland-england. Vi försökte att inte skämma ut oss för mycket och smälta in lite. Det gick väl sämre med det, men det var rätt kul i alla fall. Match med spännande avslutning och trevligt att sitta och äta godis och hänga på nya arenan med varandra. =)

 

 

 

 

 

I fredags så blev mina andra planer inställda och jag passade på att ta en spontan, med efterlängtad, utflykt till Elna och hennes nya place. Emi, myggmedel, rejäla skor, middag och jordgubbar fick följa med.

 

Jag har inte geocachat på länge, men efter middagen bestämde vi oss för att besöka Mount Ättetorp som fått fina loggar.  Mount Ättetorp visade sig vara väldigt fint, med många stigar i närheten som lockar vilken skogsnörd som helst! Vi kom upp på toppen lagom till solen började gå ner, och vi satt där och pratade och njöt. Fin kväll!

 

 

Vilken dag!!

 

I sisa sekund fick vi ihop fyra par och det bestämdes att vi skulle dansa på Victoriadagen på Öland. De flesta av oss är från Tipsy Dance Club i Karlskrona, men jag tog med mig en danskompis jag lärt känna här Linköping också. Men vi hade nog inte riktigt insett att vi faktiskt skulle stå på uppe på scen bredvid Top Cats och precis framför kungafamiljen!

 

Vi var alla utspridda i olika städer och på olika dansläger så ingen träning blev det innan. Tur att lindy hop funkar så bra att "socialdansa" även som uppvisning. Det var riktigt kul att få hänga hela dagen bakom scenen, och se och höra folk umgås/träna/skratta/värma upp osv. Se hur allting går till. Vi fick även en loge bredvid Top Cats och mitt emot Tommy Körberg. Det var kul att bli proffssminkad samtidigt som man hör Robin Stjernberg värma upp i rummet intill och Top Cats sitta och jamma i ett annat rum. På plats under dagen och var ju också Darin, Mark Levengood, Emmelie de Forest, Zara Larsson, Malin Byström och Louise Hoffsten. Det var också kul att få vara backstage och under dagen få se alla dessa kända människor avslappnade. Förbereda sig, äta lite, umgås lite, spela lite och sen heja på varandra på genrepet. De visar sig vara  riktigt schyssta och härliga människor! Speciellt Mark Levengood, så duktig han är på att få alla att känna sig välkomna och bekväma på scenen.

 

Efter framträdet gick vi och alla som framträtt upp på scenen igen och sjöng "Ja må hon leva" för Victoria. Men helt plötsligt blev vi överraskade att av att hela kungafamiljen kom upp på scenen för att tacka och skaka hand med oss!!! Jag har alltså inte bara dansat och sjungt för kronprincessan på TV utan också skakat hand med Victoria, Daniel, Kung Carl Gustaf, Silvia, Carl Philip, Madeleine och Christopher! Det ni!

I schemat var det också en del där de delade ut Victoriastipendiet och i år var det 35:e gången. Som överraskning för Victoria hade de bjudit in alla som fått stipendiet. Så där var ännu fler kändisar. Medan vi skulle upp och dansa stod vi och väntade bredvid två fnittriga tjejer; Anja Persson och Carolina Klüft. Och där var även Foppa, Pernilla Wiberg, Charlotte Kalla, Susanna Kallur och massa andra.

I den klippta versionen på TV så syntes vi inte så mycket. SVT klippte klippte ju in massa annat också, helt företåeligt, som de grymma Top Cats, publikhavet och kungafamiljens fötter som ivrigt stampade takten. Coolt att få vara med hursomhelst!

 

 

Klicka på bilderna för att få se dem större. Kvaliteten är dålig på dessa då de är skärmdumpar från SVT play.

 

 

 

De lokala tidningarna i Blekinge har också uppmärksammat oss. Klicka på bilderna för att få se dem större. Klicka här för att läsa BLT- Sydöstrans nätartikel.

 

 

 

 

Tog en sen kvällsutflykt till Svartåfors med vovven igår. Varm och skön sommarkväll med grillande skrattande ungdomar och väldigt taggad och glad Emi. =)

 

...och inte vilken lista som helst!

 

Jag innehar nu Team Blekinges klubbrekord för damer för Medeldistans (Halv Ironman distans)!

 

 

I lördags körde jag Vansbro Triathlon. Andra gången där och andra gången på en riktig triathlontävling! Riktigt riktigt kul och väldigt härlig stämning, precis som förra året!

 

Korta versionen:
Det gick jättebra, och jag är verkligen jättenöjd! Alla grenar gick mycket bättre än jag väntade mig. Och jag slog förra årets tid med god marginal! Allt kändes jättebra, jag kände mig grymt stark! Publiken, arrangemanget och hela helgen och allt runt omkring var bara så bra det kunde bli, helt enkel!

Siming 00:38:56
Växel 1 00:04:05
Cykel 02:51:49
Växel 2 00:03:50
Löpning 01:46:31
Placering dam: 31  av 83
Placering totalt: 250 av 438

 

Långa versionen:
Jag fattar inte vad allt kom ifrån!? Hur kunde det gå så fort!? Vet inte vilket jag är mest förvånad över heller. Allihop? Löpningen kanske, eller simningen!?

Började med att komma upp från vattnet och se 38...38... VADÅ 38!? Dumma klocka, sluta jävlas med mig! Jag kan OMÖJLIGT ha simmat på 38 min. Jag simmade ju på 47 min förra året, och har verkligen inte tränat mer i år. Mycket mindre egentligen, men av de få pass jag haft har visserligen flera varit utomhus. Jag har också gjort lite nyttiga övningar i Ljung med NocOut. Jag var så nöjd när jag låg där i kaoset att jag inte fick panik. Jag struntade i att titta upp för jag blev stressad av allt folk, istället fokusade jag på att följa efter några fötter som såg ut som om de visste vad de gjorde. Jag tänkte på simövningarna som vi gjort i Ljung och när någon slog mig på benen och fötterna så tänkte jag på alla tramsiga NocOutare och skratt som det blev när vi gjort slå-varandra-på-fötterna-övningen.

Växlingen kändes bra fram tills jag skulle få på skorna och hela världen snurrade. Men jag satte mig på ändan och skrattade och då gick bra. Patrik, Rebecca och Micke stod och hejjade och vi hann skratta lite ihop innan jag drog vidare.

Cyklingen kändes grymt bra! Absolut roligaste delen av loppet! Jag trampade och hejade och trampade och hejade. Vinkade och hade mig och adenalinet sprutade varje gång jag kom in i Vansbro och vände. Första varvet bara flög förbi och jag fick tvinga mig att försöka få i mat och dryck (istället för att bra trampa på). Tråkigt, men jag börjar lära mig att göra det utan att tappa för mycket. Rädd för värmen och vätskebrist på löpningen, så tryckte i mig massa i förebyggande syfte. Andra varvet fortfarande kul, försökte känna igen och memorera vilken ordning och var mina vänner var nånstans. Några var före och några efter mig. Fin bana. Bra tryck i benen. Tredje varvet var tyngre, många hade gått vidare till löpningen och det var tråkigare med färre folk. Började få ont i fötterna och lossade på cykelskorna, och det kändes genast bättre (men tyngre pga sämre kontakt). Kändes som det blåste upp mer för varje varv också? Sista milen var tung, men tappade inte för mycket. Mycket nöjd med året 2.51 jämfört med förra årets 2.59.

Växlingen till löpningen gick fint, tog mig tid till att ta flytta chip utanför strumpor och ta på keps och smörja förebyggande triatlondräkt-skav och gå på toa. Lätt värt det.

Första 4 km på löpningen kändes kasst. Jag mådde illa, kändes långsamt (men det var det ju inte), och kände att jag helt glömt bort hur man springer och sjutton var varmt det är och det här kommer ju aldrig gå! Men jag vet att det är hemskt första 4 km och sen släpper det. Och det gjorde det. Efter många klunkar vatten, många hejarop och vattenspridare som privatpersoner stod och sprutade med så började jag känna igen mig själv. Sen försvann jag in i mitt vanliga löpande. Efter 8 km så kunde jag börja småprata med löpare som höll jämnt tempo. Ställde in tempot på 5:20-tempo, kollade då och då så inte snittet hamnade under försökte annars låta bli att kolla klockan. Tänk inte, bara fortsätt. Fortsätt. Ett steg i taget. Spring lätt. Drick lite på varje vätskeställe. Spring igenom varje dusch. Ett steg i taget. Heja på alla. Uppskatta funktionärer och publik. Var glad. Njut av att få vara utomhus....osv. Noterade ändå tiden på första och andra varvet och konstaterade att om jag var på sista vändingen på 12  över så skulle jag satsa på att komma under 5h 30 min på totala. Kom dit exakt 5h 12 min. Attans, bara att köra. Provade öka lite. Kändes inte bra. Provade att öka bara lite lite. Okej det funkar. Ett steg till. Nu. kör. vi. Andas. Steg. Steg. MÅÅÅÅÅÅL!!? Hade missat att målet var på ett tidigare ställe än förra året och kom in med god marginal! Det fattade jag dock inte riktigt utan sprang rätt i i Clas som försökte stoppa mig och ge mig en medalj.. ;) Jag hade helt tappat bort tid och distans på själva löpningen, men såg efterår att jag sprang halvmaran på 1h 46 min, vilket är hela 8 min snabbare än jag sprang i Göteborg! Hur sjutton gick det till? Jag som tänkte att jag omöjligt skulle kunna slå förra årets tid på löpningen som var 1h 53 min.

 

Totalt kom jag in på 5h 25 min. Är så fantastiskt himla nöjd! Slog förra årets tid med 24 min!

Visst är det helt otroligt att man kan göra en sån här sak? Och wow vad bra kroppen kändes! Tycker att alltid nåt känns mindre bra nuförtiden, både på träning och tävling. Men inte idag, idag klaffade allt! Det gick att trycka på utan några egentliga dippar. Jag var väl lite virrig när jag kom in i mål, men hämtade mig fort och bytte om och stoppade i mig en klase bananer och en hamburgare sen kändes det hur bra som helst.

Hur kunde jag över huvudtaget tveka om jag skulle ha roligt där i år!? Vilken fantastiskt rolig tävling Vansbro Triathlon är!! Fin bana, fin stämning, fina fina privatpersoner som hejar och sprutar vattenspridare. Sen var där ju HUR många som helst som hejade på mig, såväl bland publiken som bland tävlande. Team Blekinge, NocOut. Patrik! <3. Och allt runt om kring med camping, skvallrande, hängande runt omkring med vännerna från Karlskrona/Team Blekinge, med Rebecca och Micke och med Patrik och Emi är ju så himla trevligt. Träffade även på härliga inspirerande människor på campingen. Fint liv. Det är lyx det!

 

Jag försöker att tänka positivt, att tänka att det finns en mening med mycket av det som händer i världen. Men med cancer, nej, fy, det är bara elakt. Flera bland mina nära och kära tagits ifrån oss av cancern, jag borde vara för ung för att känna nån alls med cancer. Eller ingen borde känna någon med cancer. Ingen borde få cancer.

 

Idag lyssnade jag på Kristian Gidlunds sommarprogram. Bra men sorgligt.

 

Han har även en blogg. Jag sökte på den och hittade. Men läste inte. Såg direkt att jag inte skulle kunna läsa den utan att bryta ihop.

 

Sommarprogrammet gick bättre. Han är ärlig och rätt metaforisk. Han lyfter fram vad som är viktigt här i livet. Och så spelar han bra musik.

 

 

Håll familj och vänner nära.

Jobba inte för mycket.

Håll inte känslorna inom er. Prata.

Bråka aldrig om pengar.

Våga säga nej. Våga säga ja.

Våga vara lyckliga! Tillåta sig att vara lycklig.

Tårarna kommer förena nära och kära.

Minns vad vad vi gjort, minns våra drömmar, minnas. Men gå vidare.

 

Jag är dålig på att prata, men skriver istället. Jag försöker se till att det finns tid till fritid, vänner, nära och kära. Jag bråkar aldrig, det är inte sånt jag gör. Jag försöker att gå vidare, försöker leva och försöker våga vara lycklig. Jag tror jag är ganska lycklig. Jag minns, jag har massa fina minnen. Men oj vad jag saknar.

Från inget tryck i varken ben eller däck till tryck i båda ben och däck. Från känsla att vara meningslös, värdelös, världssämst, till känslan att det är meningsfullt, skönt och härligt att trycka på i cyklingen.

 

Förra veckans klubbmästerskap i triatlon var ett bakslag för cyklingen. Blött, regnigt, tungt och fy och blä. Och punka på vägen till start och pyspunka under loppet. Men av nån anledning (hallå, hur dum får man va!!??) så fattade inte jag att jag hade så lite luft i däcken som jag hade och jag kände bara hur jag tappade allt. Ben. Huvud. Fart. Motivation.

 

Vansbro triatlon är på lördag. Jag vet att förra året längtade jag verkligen under simningen till jag skulle få säta mig på cykeln, och börja loppet på riktigt! Och själva cyklingen var så kul! Det vill jag känna i år med! Så idag har jag köpt nya innerslangar till min dubbelpunkterade cykel, bytt dem, pumpat hårt och bestämt cykeldejt med världens bästa vän från gymnasiet (Maria G)som jag träffar alltför sällan trots att vi numera bor i samma stad. Hon cyklar på hybrid och vi cyklar bredvid varandra och skvallrar. Jag valde vägar jag känner väl, och kul att få visa var vi brukar träna triatlon. På hemvägen så vaknade tävlings-Maria. Hon har sånt j*kla tävlingshuvud att det är galet synd hon inte tränar/tävlar seriöst. Fast kanske lite bra för omvärlden. :P Hursomhelst så satte vi fart sista milen in till Linköping. Jag låg före och tog vinden och tryckte på.

 

Kvällens runda var riktigt kul! Fint väder, hårda däck och gott sällskap! Nuså. Pepp, pepp! =)

 

 

 

Ja, nu närmar sig Vansbro triatlon med stormsteg coh det är svårt att prioritera vad man ska träna för nåt. Allt? Fokusera på någon av grenarna, eller på växlingen? Ja, vilket som antar jag, kan inte göra så mycket som förändrar läget just nu. Det är väl isf den mentala biten, den är också viktig. Så satsar på det. =)

 

Förra veckan klubbmästerskap var i regn och kyla och med punka och jag kände väldigt otaggad och meningslös. Den känslan ska jobbas bort. Får leta upp det positiva och jobba bort det negativa. Egentligen så gick ju simningen rätt bra, både på tisdagen OW-simning vid Bergs slussar och den på onsdagens triatlon. Det gick som vanligt liksom. Man blir inte snabbare av att inte träna, så bara att acceptera, försöka hitta lite teknik och bara att mala på. Försöka att inte tänka så mycket. Köra i mitt vanliga lugna tempo för att ha koll på andning och inte stressa upp mig. Inte värt det. Den kör vi på lördag med.

 

I tisdags var jag för första gången med på ett organiserat OW-pass (OW står för Open Water, och innebär att man simmar utomhus). Det var väldigt kul att simma med sällskap! Svårt att ta ut riktning dock när man crawlar, men bra när man hittar några fötter att följa efter. Förutsatt att de tillhör nån som är hyffsat duktig, eller helst bra, på att ta ut riktning. ;) Härligt gäng hursomhelst!