Anything is possible

Hon såldes idag, min fina lilla röda opel. Väldigt nöjd att jag köpte henne våren 2008, hon har verkligen använts precis som jag hade hoppats. Inte för vardagspendlande (då gäller cykel), men för att kunna komma ut till naturen, sommarstugan och vänner utom cykelavstånd. Denna bil har varit med om allt från att frakta massa packning och cyklar till att fasta på en stubbe!

 

Oj, vad Emi och jag har gillat att åka på äventyr! Emi har trivts väldigt väldigt bra i denna bil, det har varit en fast punkt när vi farit och flängt och flyttat kors och tvärs.

 

 

 

 

Hittade några bilder som jag tog en småregnig eftermiddag på promenad med Elna vid Ågelsjön. Här tror jag att jag kommer hänga mycket i framtiden. Så fint!

 

Emi och jag på en smådisig söndagmorgon i Simrishamn, för två veckor sen. Det var verkligen en härlig helg. Och så skönt att vara där hela helgen, istället för att fara och flänga och hinna med så mycket som möjligt. God middag ute, vandra massa, pizza och sen slappsöndag. Det är fint att hänga med mina älsklingar. Sånt lever man länge på!

Efter gårdagens plötsliga störtskur drog vi (som i jag och Patrik) ut på MTB med Elna och Jimmy till Lillsjön, i närheten av Åby där Elna bor. Fuktig härlig skogig doft och inte alls så kallt. Vi körde reflexbanan med lite stopp för taktiksnack, och sen gjorde vi massa teknikövningar. Grymt för mig och Patrik att få köra ett träningspass och få tips av så duktiga MTB-cyklister!

 

Rätt söta är de med, tycker ni inte? Ni vet MTB-cyklister klickar inte ur fötterna i onödan och så hänger de med granar och sådär.. även när de pussas! =)

Nu äntligen har jag hittat lite tid till att kolla på bilderna från vår helg på Österlen. Vi brukar ha tur med vädret, men i år hade vi inte så mycket tur. Uppehåll hade vi, men det var storm och inte så varmt. Men trevligt sällskap. I år var alla tio med! Det är så roligt att umgås med detta gäng, det känns som om det alltid händer så mycket när vi umgås! Det blev en väldrigt lång vandring, ca 23 km mätte någon. Vi fikade på världens längsta ljugarbänk, och åt lunch inomhus(!) istället för ute i stormen. Några skatter hittade vi med (geocahcing). Massa frisk luft, och ingen av oss blåste bort!

 

Nu har vi fått tag på en lägenhet i Norrköping! Äntligen! Efter många timmars surfande/mailande/ringande och många visningar (hur svårt ska det vara egentligen!?) så har vi fått ja på en lägenhet som vi var intresserade av. Och inte vilken som helst, utan min favorit i listan! Ni ska bara veta vilka tråkiga lägenheter det finns... Jämfört med flera vi tittat på är detta ett drömboende! =)

 

Den ligger i Beckershos precis i gränsen till Röda Stan. Röda Stan är ett trevligt område med faluröda egnahemsvillor från 1917-1918. (http://rödastan.se/). Lägenheten är en stor trea på 91 kvm, med fin ekparkett i nästan alla rum. Det är en gavellägenhet på andra våningen (av tre) i ett litet flerbostadshus med bara sex lägenheter. I den är det lite högre i tak än standard och den känns ljus och fin. Köket och badrummet är inte de nyaste, men de är helt okej och vi får plats. Plats finns även i de två stora sovrummen, varav ett säkert kommer bli ett hobby-arbets-gästrum. Det känns som en bra planlösning som rymmer en enkel vardag och plats för besökande nära och kära. Balkongen är i sydost och har mysig utsikt över villorna i Röda stan.

 

Från vår nya bostad är det strax över två kilometer till jobbet och centrum, och något närmre till tågstationen. 250 meter till närmsta spårvagnshållplats, om man vill åka in till stan (eller vidare). I området verkar det vara väldigt lugnt, med väldigt lite trafik och stök. Det är ca en kilometer till Himmelstalund, med motionsspår och stora öppna ytor för rastning av såväl människor som hundar. Ungefär lika långt, fast åt andra hållet, ligger en gör-det-själv-hall (bilvård), så då vet vi var vi hittar Patrik! Det blir bra det här, det känner jag alldeles säkert!

 

1 december får vi nyckeln. =)

 

I brist på bilder, och i ett försöka att visa att det är en lugn och mysig gata, så får ni en bild från www.hitta.se/karta.

 

 

Nu är det påskrivet! 

 

 

Det ska också bli himla kul att få lära känna Norrköping! Norrköping verkar en mysig stad, fint med Motala ström, mycket kultur och närhet till skog och hav (Kolmårdsskogarna, Vrinnevi, Bråviken osv.). Tanken är att jag flyttar dit i december eller januari. Och Patrik flyttar nog dit senare i vår, beror på jobbet och så. Det ska bli så härligt att få bosätta sig ordentligt. Veta att vi kommer vara kvar och inte behöver flytta på sig.

  

Norrköping stad är sveriges tionde största tätort och Norrköpings kommun har ungefär lika många invånare som Linköping (ca 140 000). Men såväl som stad och omgivning har en helt annan karaktär än Linköping. Norrköping är en gammal industri-, handels- och sjöfartsstad. Nu med universitet och företag i gamla vackra tegelbyggnader mitt i centrum. Centrum känns med "stad" än Linköping, med mycket restauranger, caféer och trevliga butiker. Spårvagn och 6-våningshus i centrum står i kontrast till Norrköpings fantastiska oimgivning med mass skog, sjöar, backar. Helt annant än Linköpings platta åkerlandskap. Havet är närvarande i Norrköping i form av Bråviken, samt en skärgård som bara är en halvtimme bort! Kom och hälsa på så ska jag visa mitt nya hem!

 

..eller ja, när vi har hittat nånstans att bo så kan ni komma och hälsa på! Har lagt mycket tid på att leta de senaste två veckorna och ringt/jagat/googlat och annonserat. Men nu börjar det rassla till! Nu sitter vi helt plötsligt med ett par erbjudanden! De är väldigt olika och de är bra och dåliga på olika sätt. Det är svårt att veta, tycker jag, vad man ska välja. Ska man prioritera läget och i så fall läge till vad (jobbet, stationen, gymmet, naturen, favorithaken)? eller prioritera ett bra kontrakt? en bra lanlösning? en fin utsikt? ett bra pris? Eller ska man helt enkelt strunta i förnuftet och gå på magkänslan? Ska titta på två i verkligheten på söndag, hoppas nån av dem känns helt rätt!

 

 

 

 

 

 

Finfina färger och glad hund! Den glada mysiga finaste hunden med de roliga minerna. =)

 

 

Detta är en film på en kvart om Team Rynkeby och cykelturen från Sverige till Paris. Den innehåller fina vyer och fina människor. Den är inspirerande, sorglig, glad -  allt på en och samma gång!

 

 

 

Äpplet faller inte långt från trädet, sa min fina vän Hanna någon gång om mig och min mamma minns jag. Jag skrattar åt det ganska ofta. Jag har aldrig tänkt på mig själv så lik min mamma, men det är vi nog oftare än jag tidigare trodde.

 

I lördags kväll var vi på middag hos mamma och min marathon-prestationblev firad. Jag fick önska, och det blev en marokansk rätt med kyckling, couscous, nötter och russin som mamma brukade laga förr i tiden. Sen plockade mamma fram sin medalj från den gången hon sprang Berlin maraton. Vi kom på att det var exakt 10 år sen hon sprang! När hon sprang 2003 så fyllde loppet 30 år, nu när jag sprang 2013 fyllde det 40 år. Medaljerna har inte ändrats så mycket under dessa år.

 

 

Den första bilden är utsikten från parkeringsplatsen i  närheten av där hon bor. Karlskrona i ett nötskal, så mycket fin utsikt överallt så de inte bryr sig om att man "slösar" utsikt på parkeringsplatser.

 

Vi var ute i helgen och höstfixade. Brorsan stod för musiken, Emi för spanandet, jag för fika och inomhusfix. Patrik passade på att fixa med min nya bil och mamma och Lars med utemöblerna. Vi kollade även så det funkade med avstängning av avtten och så bar vi in värdesaker och mat in till stan. Lite ruggigt sådär, men härlig luft och härlig stämning.

 

Fick se Mias bilder från Berlin, kul att se vad vi fotat samma och vad vi fotat olika. Ganska lika bilder blev det ändå, förutom att hennes innehåller bilder på mig. Några som är tanga medan jag fotar, som jag inte ens märkte. =) Förutom att bilderna bjuder på hur det ser utom bakom min kamera så bjuder de också på mer av den fina härliga känslan vi hade i Berlin; sol, glädje, nyfikenhet, spännande historia och arkitektur!

 

En fantastisk lördag i ett fantastiskt Berlin med en fantastisk Mia!

 

Under denna resan hade vi en heldag avsattt för turistande.Vi försökte komma på vad som vad viktigast att se/göra och några bonusar. Vi såg att skippar vi nån enstaka grej så slipper vi åka tunnelbana och får röra oss till fots ovan jord, och så blev det. Karta och kompass och inringade punkter att se. Men inga tider och inga måsten. Vi höll oss i östra Berlin dock, mer tid fanns inte. Västra Berlin får vi ta en annan gång.

 

Mia läste karta och jag läste vägskyltar och högläsning av pappas mail (som jag skrivit ut, innehållandes blandad info om olika platser). Vi hamnade lite fel i början, eftersom hela gatorna i vårt område var upprivna och gatuskyltarna låg slängda på marken lite här och där (massiv ombyggnation av tunnelbanesystem). Men sen avvek vi spontant från vår rutt flera gånger när vi såg nåt spännande; det stora trekantiga vattenkonstverket (utan vatten) i parken, nån mysig gränd, intressant affär, trevligt fik eller cool arkitektur. Himla roligt, vi vände oss på en femöring båda två efter samma saker! Vi stannade och fikade och åt flera gånger (där är vi också lika!). Vi spanade rätt mycket på arkitektur och hann med en hel del historia; Förintelsemonumentet, en bit Berlinmur, en utställning om Berlin och nazisternas frammarch 1933, Checkpoint Charlie osv.

 

Förintelsemonumentet gjorde verkligen intryck. 2271 stora klossar, från 70 cm höga till 4,5 meter höga, som fått ta en stor yta i ansspråk mitt i centrala Berlin. Tanken bakom är att hedra alla de som dödades under andra världskriget och tanken var också att när man gick igenom skulle man kunna känna en känsla av kyla, hårdhet och det här med att man inte har någon aning om vad som dyker upp bakom nästa hörn. Det sistnämnda fick Mia erfara när en ung grabb nästan sprang rätt in i henne bakom ett hörn! En intressant tanke är också att om det varit en sten för varje människa som blev dödad, så hade denna yta varit lika stor som Jönköping. Tänkvärt. Tänkvärt är också alla de små diskreta hintarna i staden om var muren varit, se till exempel bilden på de två raderna med gatusten i asfalten? Och kolla bilden på hur förstört Brandenburger Tor var innan, Berlin har fått vara med om mycket tråkigt.

 

Eftermiddagen och kvällen spenderade vi kring Hackescher Markt, ett väldigt trevligt område med uteserveringar, marknader och inspirerande butiker. Vi åt chips som gjordes framför näsan på oss, som förrätt, och sen god italiensk pizza och pasta. Där var vi även inne i tre butiker, och var sen helt utmattade (lika på den fronten med, maraton går bra, men shopping är lite väl ansträngande). Sen tillbaka hänga på vårt stora hotellrum och sova tidigt...

 

Intrycket från Berlin är verkligen positivt! Inte så mycket höga hus, spännande arkitektur, väldigt mycket parker och träd. Det kändes välkomnande och kulturellt och schyssta människor. Att solen sken hela dagen kan väl också ha påverkat intrycke tav staden. =)

 

Slutsatsen från att umgås så mycket med Mia är att vi är bra mycket mer lika än jag trodde! Det är alltid spännande att resa med människor som man inte känner så väl. Tränings-Mia känner jag väldigt väldigt väl, men Mia som sällskap utan för träning och på resa kände jag inte alls, men nu gör jag, och hon är precis lika underbar!

 

 

Jag åkte ner med Maria Kromnow i fredags morse och kom hem måndag lunch. Vi hämta nummerlapp i fredags och turistade och pratade taktik på lördagen. Loppet var söndag morgon.

Målsättningen var först och främst att komma i mål och ha roligt! Vi ville må bra och känna att detta kan vi tänka oss att göra igen! Vi skulle peppa varandra och andra och ha himla roligt!

 

Vår taktik kring tempo och det mentala var att springa första tre milen ihop, att se det som tre olika 10-kilometare. 10 kilometer kan vi ju springa utan problem. Tanken var att ta det lugnt första kilometrarna pga dålig uppvärmning i trängseln. Sen var tanken att försöka springa i 5.30-tempo, men gå i vätskekontrollena och inte zickzacka när det blev trångt utan låta det gå långsamt. Sista milen skulle vi dela upp på 4-kilometare, och ta det som det kommer. Vi hade även kollat in var banan gick och lite saker efter banan som vi särskilt skulle försöka se (känna igen området vi bodde i, runda Fernsehturn, kolla in shoppinggatan, osv).

 

Taktiken kring drickandet var att ta med vätskebälten, Mia med vatten och jag med resorb. Spara sportdrycken till andra halvan av loppet för att skona magen. Dricka lite men ofta (varannan kilometer), också för att skona magen. Ha med dextrosol som extra energi, snällare än sportdryck och gel.

Vår plan höll hela vägen! Det är grymt att springa med Mia! Vi är världens bästa team! Vi sprang jämnt och stabilt och sprang om hundratals, men utan att stressa upp och och behöva zickzacka. Vi pekade och tjoade och höll koll på varandra och tog oss om andra med enkel men effektiv kommunikation. Vi hejade på alla svenskar och på varandra, vi jublade åt banden som spelade och vi berömde varandra varje snygg kilometertid eller viktig kilometerskylt (10km, 20km, 30km, osv). Vi kommenterade hur fint och grönt och trevligt Berlin är och hjälptes åt att trycka bort negativa tankar. Vi stannade bara och fyllde på vätskebältet tre gånger (tror det var kring 12km, 25km och 35km), och det utan stress. Vi la mindre tid än väntat på dricka. Inga toabesök behövdes, så där sparade vi en hel del med. Allt enligt plan, eller bättre.

Vi sprang ihop till 34 km, där fick Mia ett glädjeryck och satte av. Men jag kom ifatt henne i nån kilometer senare i nästa vätskekontroll och sen sprang vi ihop igen till 40 km där hon fick nästa glädjeryck och åter igen satte av, och mina lår bara skrek om jag försökte öka.

Men wow vilken fantastisk syn och känsla att vända upp sista svängen och se Brandenbor Tor och målgången och sidorna massa publik och hejande!

Kom i mål och fick min medalj, snacks och letade upp överdragskläderna och hittade Mia!  Vi skrattade och grät några glädjetårar och kramades och ja, vilken grej alltså! Vi konstaterade att hon slog mig med 30 sek! Då var jag inte så långt bakom som jag trodde.Vi konstaterade också att vi mådde över förväntan! Trötta lår, knän och fötter, men trött-ont och inte skade-ont. Helt fantastiskt, vad häftig kroppen är som kan klara en sån här grej!

Svårt att fatta att jag faktiskt har sprungit en mara! Så otroligt glad och nöjd och stolt!

 

 

Statistik finns på Berlin maratons hemsida: Karla och Mia