Anything is possible

Woho! Jag och Mia ska på löpar-arkitektur--tjej-helg igen! Vi har anmält oss till Prag marathon den 3:e maj, bokat flyg och hotell! Ska bli så himla roligt!

Söndag kväll, med 4½ timme i bil och Burger King som uppladdning gav jag mig ut och sprang 14 km. Inget jag hade fått för mig om det inte vore för staffetten som går nu från Helsingborg till Uppsala, med mål att komma fram till Musikhjälpens bur där och ge insamlingen extra uppmärksamhet. Alla som vill får ställa upp och springa med den. I söndags gick den Linköping-Norrköping med mina vänner som hade en gemensam löpdag med olika sträckor, fika och följebil.

Det blev en annan typ av löpning för mig. Jag var väl inte så sugen när jag började, men det blev riktigt skönt sen när jag kom igång. Jag hämtade stafettpinnen hos Maja och Martin, som verkade nöjda med dagens löpning. Sprang sedan Finspångsvägen nordväster ut en bit, sen in via Knivberga och bort till Svärtinge. Det blev 14 km, och bara första och sista kilometern var bland bebyggelse. Resten var åkrar och hagar och några enstaka gårdar/hus. Pannlampan dog efter 5 km så det blev mycket mörker. Jag som aldrig brukar ha musik i öronen var mycket nöjd över att ha det denna gång. Då blir det inte att man funderar på vad som prasslar i diket. Och sikten var helt okej ändå, mycket bättre än jag trodde! När det är så mörkt så hjälper faktiskt både Norrköpings och Svärtinges ljus till att lysa upp molnen ovanför tillräckligt för att man ska se de vita sträcken på vägen. Så det var helt okej, förutom när jag mötte en bil, då ser man absolut ingenting på en stund. Men kom bara tre bilar på den sträckan, så det funkade.

 

Jag sprang först väldigt lugnt och ofokuserat, men sen med lite bättre fart och känsla. Det var härligt med vinden i ryggen, doft av hästar och jord i näsan och musik i öronen! Efter en stund kom jag på att jag kan sjunga med i musiken hur högt jag vill utan att någon hör, eftersom jag var mitt ute mellan två stora åkrar. Så det gjorde jag en tills jag blev för andfådd för att både springa och sjunga. Men då var jag framme vid den mörka allén som ledde in till Svärtinge och ljuset igen. Sen gick det bara uppför nästan hela sista kilometern! Puh!

Svettig, flåsig, nöjd och nästan uppe på toppen av Svärtinge! Lämnade över pinnen till trevlig Tjalve-löpare och blev hämtad av Patrik. Vilket bra kvällspass det blev ändå!

 

Man kan spana in löparna och pinnen i facebookgruppen HBGMMH 14 - stafetten. Man kan också följa pinnen på en karta (via GPS!) på hemsidan:
http://www.helsingborgmarathon.se/musikhjalpen/stafetten/

 

I helgen har vi varit i Åhus. I lördags vid lunch tog vi en promenad ner till havet. Jag tycker om hav och havsluft, det är så härligt! Det var nästan vindstilla och nästan lite lite sol. Nästan. Vi behöver sol! Finste vovven var himla nöjd över sand och dofter. =)

 

 

 

I lördags tidigti tidigt (speciellt med tanke på att vi var ute och buggade till sent på natten) gick jag och Patrik upp och hoppade på tåget till Stockholm (sov nog hela resan). Men det var lätt, vi skulle ju fira min fina vän Frida som bor i Mora men bestämt sig för att fira sin 30-årsdag med en långhelg i Stockholm. Hon fyllde den med kultur, vänner, familj och god mat. Smart tjej det där. =)

 

I lördags var det Moderna museet på schemat, och den stora fina röda ballonghunden (Balloon Dog av Jeff Koons) var den som blev det stora samtalsämnet. Och vi fick INTE röra den, den vaktades av flera vakter. Men oj, man blir så himla sugen att känna lite på den!

 

Efter gemensam lunch blev Frida kidnappad till nån hästaffär och jag och Patrik passade på att ta ett varv i stan. Sen blev det lyxfika, spa, make-over av Frida, ett försök av mig att fota henne, tapas och presentöppning. Det var verkligen en superdag, kändes nästans om att fylla år själv. Det var riktigt roligt att umgås med Frida och hennes familj och vänner. Vilket härligt gäng! Många skratt!

 

Då Emi var på weekend i Katrineholm hos Lisa så passade jag och Patrik på att sova över på hotell med bonuspoäng han samlat i jobbet. (Tänk det finns nåt gott i alla fall med att han alltid är iväg och far.) Sen tog vi sovmorgon, åt lugn frukost och gick en runda innan vi åkte hem. Skönt.

 

Patriks syster Rebecca har flyttat in hos oss och ska bo här fram till jul. Hon går tredje året på floristprogrammet och har fått praktikplats på häftiga Stilfloristerna i Linköping. Båda syskonen Hentzel älskar lussekatter, och när man bor själv får man göra lussakatter när man vill. Även före första advent och i mitten av november. Så det så! =)

 

Jag har fortfarande så himla imponerad (och avundsjuk) på Micke och Mia som kom in under 1.40 på Jämjöhalvan!

 

"Under året så har jag satt upp lite olika mål. Ett av målen var t.ex. att jag skulle springa milen på under 45 min, vilket jag slog redan på blodomloppet i våras och filade på tiden på Karlskronas Stadsfest. Ett annat av mina drömmål för året, som jag dock aldrig trodde att jag skulle uppnå, var under 1:40 på en halvmara. Men det är väl alltid bra att ha mål att jaga, hur högt satta de än är?!" (läs fortsättning här: http://mikael.hiltons.se/?p=502)

 

"Jämjöhalvan! Idag fick det bära eller brista, öppnade hårt och hoppades att det skulle hålla :) Det höll.
Jämjöhalvan är en varvbana, 4 varv skulle vi springa. Varv 1 och två kändes lätta.
Stannade och drack varje gång vi passerade vätskekontrollen. Vatten. Gick genom kontrollen.
Sista vavet var tungt, tappade på varje km. Försökt räkna och det verkade gå. Micke som jag hade sällkap med från start till mål sa att "du får gärna öka mot mål om du vill". Det går inte, jag gick på rött! När vi kommer in på mål orådet och ser att vi har 20 s på oss att klara det. Det var på håret. Men oj vad nöjd jag är. Lyckan :)
Som pricken över i'et kom jag på en tredjeplats! Nöjd tjej!" (kopierad från funbeat.se, hoppas det var okej Mia!)

 

 

...pinsamt suddiga mobilbilder från Karlskrona. Men det var en så trevlig helg förra helgen att jag vill dela med mig av stämningen. Inte bara Jämjöhalvan, utan även fredagens konsert med Sophie Zelmanis, lördagens eftermiddagspromenad stan, överraskningsfest för Patrik med en härlig blandning av Norrköping-vänner och Karlskrona-vänner (+Micke från Linköping), utgång till coverband på Fox & Anchor, söndags-morgons-mys på golvet med älsklingarna, 2½ h-långpromenad i sol med Norrköping-vänner runt Saltö, Dragsö, Trossö med avslutning på Marinmuseum för lunch. Sen kladdkake-rester hos morsan sen festen, så klart, innan vi åkte norrut. =)

 

Patrik bjuder på bilder från Japan, han var ju där med jobbet härom veckan. Hade hoppats att jag skulle få någon bildtext till, men det har jag inte fått (ännu).

 

Vi sprang Jämjöhalvan i lördags!

 

Jag sprang halvmaraton och kom in på 1.53.03, vilket ger ett snitt-tempo på 5:24 min/km. Är mycket nöjd med tanke på att jag varit förkyld till och från hela hösten! Velade fram till samma morgon om jag skulle starta eller inte. Men hade ju dragit dit typ 10 pers (varav 8 från Östergötland) så lika bra att göra dem sällskap. Jag kände mig pigg på morgonen, så tänkte jag startar och så får jag se om det håller.

Tänkte hänga på Lars, mammas pojkvän, som sa han skulle springa i 5.45-tempo (men drog iväg i 5-tempo!?). Vi höll ett jämnt tempo hela vägen. Jag släppte honom vid 11 km, men hade honom inom synhåll hela tiden och kom ifatt vid 18 km. Vid 19,5 km kom Birger och sprang om oss, och trots att det inte kändes som om det fanns nåt mer att ge så var jag tvungen att rota bland de sista krafterna för att se till att komma om och hålla honom på avstånd. Annars hade jag fått höra den för all framtid...

Det var tungt att springa. Flåset har jag (från årets cykling antar jag), och pulsen/andningen kändes aldrig hög egentligen. Men låren, höfterna och vaderna var väldigt väldigt trötta och det fanns inget att trycka ifrån med. Jag försökte hitta ett tempo som var hanterbart, och bara mala och tänka på annat. Alla hejarop från vänner, Team Blekinge-medlemmar, funktionärer och publik gör ju så mycket! Och det är kul med varvbana, då får man lite kolla på hur det går i täten och så!

Mina fina vänner Mia och Micke från Nocout som jag brukar springa med kom in på 1.39.59, under 1.40 som jag och Mia längtat så länge efter! Mia och jag har/hade båda vårt pers på halvmaran från Jämjöhalvan 2012 (1:41, resp 1:42). Åååå, vad jag önskar jag varit frisk i höst och kunnat springa med dem! Gaaaah! Hoppas jag får vara frisk nu så jag kan träna upp mig igen.

Även mina andra vänner som jag släpat dit verkade nöjda. Jonas sprang sin första halvmara (tack vare Eva och Catarina som inte lät honom bryta efter 15km för de tyckte han såg för pigg ut), Martin sprang en extra kilometer på milen och var ändå nöjd med tiden, Gabriella sprang milen på fina 47 min, Patrik persade på 5 km (imponerande med tanke på årets 7 träningspass), Hanna kom i mål med energi över på 5 km och lovade springa milen nästa år, Maja kom runt milen och såg helt oberörd ut. Cyklisten Danne som numera även springer persade med fina 36 min på milen! Och mammas Lars kom runt nöjd med nån minut efter mig in i mål.

Bra arrangemang, bra löparväder, bra vänner och bra dag helt klart! (och bra bilder, som Martin Adawi och nån till tagit!)

 

 

Sista inlägget från sista morgonen i Istanbul. Jag tog en promenad medan mamma packade. Såhär ser Istanbul ut en söndagmorgon vid halv nio. Förutom första bilden som är från frukosten innan.

 

Gissa om jag blev förvånad i morse när jag vaknade till det här!? Det ligger kvar fortfarande och börjar bli rätt mycket faktiskt nu vid lunch!

 

 

Vi åkte ju till Istanbul mamma och jag, främst för att se Blå moskén och Hagia Sophia. Men de var finare utanpå och inte så blå och inte så breathtaking inuti som jag trodde de skulle vara. Men vi bestämde oss för att besöka en mindre moské som inte var så turistig, och valde då en som var känt för sitt fina Iznik kakel. Den syns bakom turistbåtarna på näst sista bilden i gårdagens inlägg.

 

Vilken succé! Vi har ju lärt oss hur det funkar nu. Man tar av sig skor och ser till att man är ordentligt påklädd och vid rätt tid på dygnet, då går det alldeles utmärkt att smyga in. Så vi smög in som om vi inte gjort annat. Och tappade nästan andan. Vi satt länge på en bänk och sög in intryck. Vilken fantastisk byggnad! Vilken otroligt vacker inredning! Vilken känsla och upplevelse! Så glad vi hittade dit!

 

Ja, det finns faktiskt bilder kvar att visa. Lördagen, vår andra och sista dag i Istanbul tog vi en båttur på Bosboren. Egentligen väldigt olikt oss att sitta still och på nåt turistigt sätt. Men det var inte så västerländskt turistig, för ingen guidade och inga västerlänska turister. Den bara åkte en tvåtimmarstur. Vi föll för grupptrycket, och det innebär att dricka äppelte och äta popcorn. Märklig blandning kanske, men helt ok sysselsättning medan man färdades mellan två delar av Istanbul och två olika världsdelar. Man satt på långa bänkar längs kanterna där uppe eller längs långa bord där nere, så man hamnade bredvid alla möjliga mer eller mindre snackiga.

 

Bland annat så satt vi bredvid två fnittriga snackiga kvinnor från Iran som var "på rymmen" från slöjor och allvar. De ville gärna berätta om sina tankar, men det var svårt på näst intill obefintlig engelska. De berättade att där hemma var alla kvinnor allvrliga, gömda bakom slöjor och mestadels hemma och att det var kul att vara på semester. Fast vissa män kom fram till dem och ogillade att de visade håret. De var helt fascinerade av mammas tunna ljusa hår och ville gärna känna. De hade ingen aning om var "Sweden" låg, så jag tog upp en karta på telefonen och visade dem. Mycket intressant konversation utan att egentligen ha ett gemensamt språk, men med blandade språk ochj kroppsspråk så funkar det. Typ. Vill man så går det.

 

Innan vi lämnade Österlen i söndags så tog vi en kort promenad vid Baskemölla också. Jag har inte varit där sen jag var väldigt lite, så nyfiken på hur det såg ut och om jag skulle känna igen mig. Det gjorde jag väl inte direkt, men det var himla fint!

 

Patrik och jag kände inte att vi vandrat färdigt, när de andra åkt hem. Så vi tog en sväng till. Här Stenshuvud. Fortfarande dimma. Fortfarande härlig luft. Men svårt att fånga både Patrik, mig och Emi på samma bild. Speciellt när det är massa spännande dofter i luften..

 

 

Flera år i rad har vi vandrat på Österlen med mammas väninna sen himla massa år tillbaka, och hennes familj. Denna familj känns som släkt, vi har alltid umgåtts. Vi har rest en hel del ihop och brukar fira lilljulafton, nationaldag och lite sånt ihop. Himla trevligt. Flera gånger när vi var mindre var vi nere på Österlen ihop, t.ex. Baskemölla och Kivik. Nu brukar vi vandra ihop, och varje år har vi blivit fler och fler som kan och vill följa med. I år var vi 11 pers! Alla "barn" följde med, och nu har det börjat komma lite respektive också. Himla roligt när vi kan få ihop hela gänget och dra ut på äventyr!

 

Vi brukar alltid gå längs kusten, men förra året höll vi på att blåsa bort så i år var planen att utforska inlandet. Vi gick en runda vid Christinehofs ekopark och avslutade med god ekologisk soppa på Christinehods slott.

 

Kvällen innan blev det såklart middag ute, som vanligt. Fast vi bytte restaurang och provade Aportekarns Trädgård. Himla goda lyxiga pizzor och god öl. Nån sorts spännande ljus-synth-bar på innergården (i samband med att det var Österlen Lyser). Som vanligt bodde vi på Aurora Bed & Breakfast. God frukost, och kan köpa till mackor och kaffe att ta med på vandringen. Och de har ett hundrum, för självklart är Emi med på våra äventyr! =)