Anything is possible

Denna vecka har jag blivit arg. Och förvånad. Svenskarnas parti var i Norrköping i tisdags och i Karlskrona igår och pratade om att vi är olika och att alla inte är välkomna. Detta händer inte!? Nazistmöte på våra torg!? Helt sjukt ju!

 

I Norrköping var det många som kom för att visa sitt motstånd. Några buade, några vände ryggen till och några skramlade och förde oljud. Men de flesta stod mest en bit bort och spanade. Liksom jag. Önskar jag gjort nåt mer aktivt.

 

Sen blev jag lite ledsen när man här på jobbet pratade om att man hört att nazisterna hade starkt fäste i Karlskrona, men jag vågade inte säga nåt för vad vet jag. Men det är fel! De är inte välkomna i Karlskrona heller! Den enda fördelen med att nazisterna synts en del i Karlskrona för många år sen, är att Karlskronaborna vet hur man tydligt visar att de inte är välkomna på ett sätt som inte skapar bråk. Många på plats (många många fler än i Norrköping), alla tillsammans, kärlek är viktigast och Karlskronaborna visade tydligt sitt buskap med ryggarna vända till. Heja Karlskrona!

 

 

 

...som en liten twist på förra inlägget så tänkte jag här bjuda på Karolinas iPhone-bilder från Kolmården. Så  roliga tycker jag! Alla djur envisades med att vända rumporna mot oss!

 

Härom helgen var Karolina på besök och vi passade på att spana in Kolmårdens djurpark. Jag har faktiskt inte varit där innan. Patrik, Käti och Martin följde med och det var riktigt trevligt. Inte så varmt, och mestadels uppehåll. Kan tänka mig att högsommarn är det trångt där. Vi klarade oss undan det mesta i form av köer och trängsel. Vet inte om jag gillar idén med djur på djurpark, men jag tror att om man ska vara djur i en djurpark är nog Kolmården ett av de bättre.. Hursomhelst är fascinerande att se djuren!

 

Vi missade delfinshower och alla ndra fancy shower, utom rovdjursshowen som råkade börja precis när vi gick förbi. Men det gör inget, lika bra att titta på djuren i lugn och ro. Dock var många långt bort och det var först när jag kom hem och tittade på bilderna som jag tagit med vårt braiga zoom-objektiv som man såg detaljer, såsom päls och kroppspråk osv. Bra med zoom. Skulle kanske ta med kikare nästa gång?

 

Idag skulle Rolf ha fyllt 65 år. Han skulle varit pensionär och vi skulle cyklat, sprungit och åkt skidor ihop. Och lagat god mat och skrattat.

 

I mitten av september är det 3 år sen han gick bort, bara sex veckor efter hans cancerbesked. Sjutton, vad tiden går fort. Och långsamt. Minnena känns så nära men samtidigt så långt bort. Jag har sagt så många ord, tänkt så många tankar, formulerat/suddat/ändrat så många blogginlägg tidigare, så nu är orden slut. Jag orkar inte riva upp allt igen, för att börja tänka för att kunna formulera nåt klokt. Jag fokuserar istället på att jag är glad för de åren han fanns i vår familj, all glädje han spridit och den sköna inställning till livet som han lämnat kvar hos oss. Och letar fram några favoritbilder jag har sparat i en mapp.

 

http://possibly.blogg.se/category/rolf.html

 

I lördags var vi nere i Jönköping och anordnade barncancertrampet, sista eventet ihop med Team Rynkeby Jönköping. Var inte så sugen när jag gick upp vi halv sex eller nåt, men väl där så försvann alla såna tankar. Fina fina laget, så roligt det var att träffa alla igen! Loppet var blött till en början men slutade i sol, och det var 82 tappra cyklister som tog sig runt antingen 40 km eller 20 km. Jag stod och hejade och pekade folk på rätt håll och berättade att det snart var depå. Fin-depå till och med, inne på Gårdsrosteriet!

Efter alla var i mål och vi plockat ner allt så satt vi länge på en resaturang och åt och snackade. Sjutton vad jag saknar det här gänget och vad det har ryckt i fingrarna att skicka med en ansökan till nästa år igen! Nu har sista dagen varit och hela 19 pers från vårt lag kommer att köra igen, varav 2 i det nystartade Team Rynkeby Älmhult och 3 i det nystartade Team Rynkeby Halland. Resten i Jönköping igen, men världens bästa Brian som lagkapten igen. Åååå. All lycka till med det kommande årets äventyr! Jag kommer att hälsa på någon gång på träning eller läger! Och hoppas vi kan ses och cykla ändå! <3

 

Har ni sett att det är en kille som tränar på racer utan hjälm? Hörde det igår! Vad arg jag blir!

Orsaken till att man kör omkull på cykel är ofta halka på grund av is, löst grus eller löv. Men det kan också vara en sten på vägen, en grop i vägbanan eller något fel på cykeln som gör att man faller omkull. Och det kan hända vem som helst, när som helst. Därför ska du aldrig cykla utan hjälm. I samma ögonblick som ditt oskyddade huvud slår i marken är det för sent: du kan ha fått en hjärnskada som förändrar ditt liv för alltid. En hjälm minskar risken för en allvarlig skada vid en olycka med mer än hälften. (källa: trafikverket)

 

 

 

 

 

I lördags sprang jag lopp! Ett litet lokalt lopp här i Norrköping som var i samband med Augustifesten. Hade anmält mig i lag med några kollegor och vi samlades innan och efter. Himla trevligt! Eftersom fokus i år varit cykling så hade jag inte höga förväntningar. Spring med Ulrika nästan hela, vi sprang och småsnackade lite i början sen mest pepp. Gott med sällskap. Sista sista två kilometrarna satte jag fart och spurtade genom regn och slalom mellan löpare. Det var kul! Sprang i minimus-skorna, som inte var så sköna på gatsten och spårvagnsspår. Men det vägdes upp av massa publik (inklusive Patrik, Emi och Karolina!) och att kroppen annars kändes väldigt bra. Förvånansvärt bra. Gött. Kom in på 50 min, på plats 51 av 453 på damer 10km. Inte så mycket att skryta med och har defnitvt sprungit snabbare, men det alldeles lagom och precis vad jag behövde.

 

Det känns som att känslan i löpningen har kommit tillbaka. Den känslan som jag gillar och som jag gör att jag känner mig som mig själv och som gör att jag mår bra av att springa. När det flyter på av sig själv och man kan tänka på annat och njuta av livet. Den har varit borta sen i maj nån gång och när jag försökte hitta löpsteget efter Paris så tänkte jag att springa är en pina och jag vet inte hur man gör och jag lägger ner det här. Men har tvingat mig ut ändå och förra veckan började det kännas lite anorlunda. I lördags riktigt bra, och den där känslan var kvar idag när jag höll i ett litet pass i skogen med vännerna. Tacktacktacktack du är mycket välkommen tillbaka fina löparkänsla!

 

 

Jo, det är en Karla som peppar för shim sham och hänga med finaste Jenny efter dansen. Jag hade nog inte förstått att jag saknar dansen och Jenny så mycket förrän nu när jag anmälde mig till kvällskursen i shim sham som min vän Jenny från Linköping skulle hålla här i Norrköping! Jag dansade runt hela eftermiddagen samtidigt som jag sjöng och bakade och fixade hemma! Kul!

 

Shim sham är en gammal jazzrutin utvecklad från en steprutin som lindy hopens grundare Frankie Manning brukade köra. Den är känd över hela världen, och ser i princip lika dan. Även om de flesta kör en personlig styling på den. Det körs alltid till en av två låtar, så när de kommer på ett dansgolv så börjar alla köra shim sham oavsett var i världen man är. Det är coolt. =)

 

Det var riktigt kul i onsdags, men många som kom på kursen och gå stämning. Många hade liksom jag kört den innan och var mest där för att repetera och umgås. Funkade super det med!

 

Världens största dansläger i lindy hop finns i Herräng, Norrtälje, vilket lockar tusentals dansare från hela världen under fem veckor varje sommar. Några som var med i 30-40-talets New York när dansen var som störst finns kvar i livet och de brukar komma till Herräng och vara med och spexa, bli intervjuade och till viss del undervisa. Mest coolt är väl att Frankie Manning i egen hög person alltid vad där varje sommar medan han levde. Gick tyvärr bort 2009, men han son och flera av hans vänner är där forfarande varje sommar.

 

Första klippet nedan visar Frankie Manning och hans son Chazz Young, vilka spexar på en kvällsshow på Herräng. Det andra klippet visar våra dansande vänner i Malmö som kör shim sham (inklusive ett snyggt lyft i spännande vinkel)!

 

 

 

 

Årets cyklar och kläder från Team Rynkeby i år har massa fjärilar på sig. Varför fjärilar, frågade nån, och sen har jag funderat lite på det. Försökte ta reda på om fjärilen är en symbol får något, så jag har letat runt lite och hittat lite olika förklaringar.

 

Fjärilen verkar oftast symbolisera själen, livet, förändring eller glädje och lycka. Det känns helt rätt tycker jag. Vi cyklar för att uppmärksamma och samla in pengar till barncancerfonden. Men majoriteten av oss cyklar också för någon i sin närhet som har kämpat mot cancer. 

 

Vi cyklar för att livet är något vackert vi inte kan ta för givet. För att minnas de vackra själar som inte klarade kampen. För att glädjas för dem som blev friska. För att vi är friska. För att vi kan cykla. I ett lag som mest är fullt av skratt. Men tillsammans tar vi även oss igenom såväl tårar som regn.Vårt lag är fantastiskt. Öppna, ärliga, härliga människor. 

 

 

Det är långt ifrån alltid som jag cyklar fort eller har nåt direkt mål med cyklingen. Oftast njuter jag mest av att det är ett så bra sätt att ta sig runt på. Sån härlig frihetskänsla! Man kommer långt utan större ansträning och det är lätt att ta sig även korta avstånd eller hela vägen fram till dörren. Och enkelt att kombinera nytta med nöje. Numera stör det mig inte det minsta att gå in i affärer, restauranger eller hälsa på folk i cykelkläder, så det gör det ju ännu enklare. I söndags var ett bra exempel på det. Patrik har ju kommit igång att cykla en del nu, så det var planen att få cykla ihop. Och jag hade massa folk jag inte hunnit träffa, så vi tog helt enkel en fika-cykeltur, med mer stopp än cykling.

 

Vi började i Johannishus och cyklade in till stan, där åt vi lång frukost i skuggan på uteserveringen med fina Tanja. Oj vad det var roligt att få umgås med henne igen! När hon gick till jobbet på restaurangen cyklade vi ut till pappa på Bergåsa. Där var det fullt hus med gäster som vanligt och det fanns gott om fika och annat gott, och ett fint nybyggt kök att spana in. Vi satt ute under parasollet och snackade länge, tills vi blev badsugna och drog ner till Studentviken. Vattnet svalkade knappt och vi plaskade runt länge och njöt. Åt varsin bar på en klipphäll medan vi soltorkade. Därifrån kunde vi se byggnaden där Patrik och Martin m.fl. jobbar, och vi bestämde oss för att cykla upp och spana in deras nya lokaler och säga hej till Martin. Så tjusigt och bekvämt. AC, havsutsikt, bra utrustning och flott terass (tvärt emot mitt bastu-rum med fikarum utan fönster...). Så avundsjuk, vilket ställe att jobba på!

 

Sen cyklade vi ut till Nättraby och spanade in Garys och Yuglias husrenovering (de umgicks vi med flera timmar kvällen innan, men vänner får man inte nog av). I Nättraby blev det även en falafelrulle, ett kort stopp hos Mange och ett kort stopp hos Malin, Jens och Sigrid. De bor i ett fantastiskt fint gammalt hus, som är trevligt renoverat och med en skön trädgård. Där finns ett fint växthus, stor varanda och inte minst Sigrids lekhus (som även har en glasskiosk!). Mer nyfikna och uppskattande vänner får man leta efter. Vi pratade mycket cykling och både 3-åriga Sigrid och mamma Malin var helt uppslukade när vi började gå igenom vad som fanns i min lilla cykelväska och i mina fickor bak på cykeltröjan. Jag har börjat vänja mig vid att bara ha lite grejer med mig och det gäller att prioritera (bikini, pengar, mobil, solkräm, innerslang, däckavtagare, miniverktyg).

 

Råkade visst berätta för Sigrid att jag brukar ha lite godis i cykeltröjan som jag äter när jag blir trött, men att det tog slut igår när jag cyklade för då blev jag trött. Så nu går hon runt hemma och säger att hon vill ha en cykeltröja att ha godis i, och så säger hon att hon är trött och vill ha godis för att Karla äter godis när hon är trött.. Ups.

 

Sen cyklade vi tillbaka till Johannishus, mamma och Emi. Fortfarande varmt ute trots att det hunnit bli kväll. Sån otroligt fin dag det blev. Välsigt varmt, mycket kalla dryckor och härligt att bada länge. Frihetskänsla att cykla runt. Men framförallt så härligt att få träffa så många jag tycker om!

 

Men denna helg kändes det också lite jobbigt att åka hem, för jag inser hur många underbara härliga människor som jag känner i Karlskrona som jag träffat alldeles för sällan! <3

Helgen som var blev en typ av långhelg, då jag tog ledigt torsdag eftermiddagen och åkte ner redan då (för att kunna fota stadsloppet). Fredag fm jobbade jag hemifrån, på altanen. Skulle kunna vänja mig vid det, men har tyvärr inte den sortens jobb där det funkar så bra. På sommarn brukar mamma och Lars bo i Johannishus och vi passade på att sova där vi med. Lugnt och rofyllt, och ofta nåt nytt projekt på gång. Årets nyheter var det lilla växthuset och robotgräsklipparen, den senare har fått mycket uppmärksamhet helt klart då de har försökt få den att förstå var den ska klippa och hur den ska hitta "hem" och så. Emis min när den kommer emot henne när hon ligger och chillar är också underhållande!

 

I fredags tog vi en cykeltur till Äggaboden i Edestad för lunch, himla trevligt där. En jättemysig gårdsbutik med allt möjligt, nästan allt lokalproducerat och ekologiskt (ägg, mjöl, müssli, potatis, grönsaker, godis, viltkött, korv på Blekingehjort). Gårdsbutiken sitter ihop med en café och restaurangdel med massa gott hemmalagat.

 

Lördagen så var det triatlontävlingen som jag skrev om häromdagen och på söndag så fikade vi och cyklade vi.

 

Alla kvällarna så hängde vi inne i Karlskrona på Skärgårdsfesten och jag kände mig som tonåring igen. Vi bara drev runt och snackade med massa vänner som man mötte. Det är en tillräckligt liten stad för att man ska träffa på de flesta man känner en sån här helg. Sköna varma kvällar, trevlig musik och kul att träffa massa vänner man inte sätt på länge! Vovven hängde med mamma i Johannishus på kvällarna och var mycket nöjd med det.

 

I lördags deltog jag i min första triathlon på Olympisk distans (1,5 km simning, 40 km cykling, 10 km löpning). En liten inofficiell tävling jag anmälde mig sent till, bara som en kul grej för att ha nåt att göra efter cyklingen till Paris.

 

Supernöjd med dagen, bra lopp, kul att träffa folk man känner och kroppen skötte sig bättre än väntat! Jag fick min första pallplats. Dock tack vara lågt antal deltagare, men jag är nöjd ändå!

 

 

 

Det var bara 11 deltagare i olympisk distans, varav 3 damer. Men i så kallat "grusklassen" var det över 30 pers som körde ett kort prova-på-triathlon (200m simning, 15 km cykling , 2 km löpning). Många som aldrig kört triathlon innan. Bra tillfälle att prova då det var en kort och snäll bana och en genomgång med extra mycket tips och råd innan start. Det har även varit gemensamma träningar på några söndagar innan loppet. Loppet har väldigt hög säkerhet med säkert lika många funktionärer som deltagare, så det känns ju också bra som nybörjare. Det kändes som att stora delar av Holmsjö var där och var funktionärer, tävlade eller hejade. Efter loppet var det en fest med pastabuffé, musik och dans. Men den missade vi tyvärr i år. Den hade tydligen betydligt fler anmälda än loppet. Det var min vän Krister från Team Blekinge som tipsade om loppet och varit med och anordnat det, han bor ju där nånstans. Kul att träffa honom igen och spana in hans trakter! Mysigt och familjärt. Nästa år vore det kul att dra dit med ett gäng vänner och då även vara med på festen efter!

Simningen (1,5 km på 31 min, dvs strax över 20 min/km)

Det var 23 grader i vattnet och jag körde utan våtdräkt (de flesta körde med för flythjälpen). Simningen var nästan två varv och det gick förvånansvärt bra med tanke på att jag inte simtränat sen förra sommaren. Har inte simmat i pool i år (kan inte minnas att jag gjorde det i höst heller?) och längsta träningspasset i öppet vatten var på 15 minuter... Så med tanke på det är jag mycket nöjd med simningen. Jag försökte komma ihåg basic teknik, inte stressa upp mig och hitta nåt att ta sikte på. Jag kom upp ur vattnet med nån enstaka framför och Mollie, Carro, Johan och en till precis bakom. Det kändes bra förutom att jag fick ont i nacken, men det får jag ju alltid när jag simmar. Det regnade under delar av simningen, men det spelar ju ingen roll förutom att asfalten blev våt inför cyklingen.

Cyklingen (40 km på 1 h 15 min, dvs nästan 32 km/h)
Banan kändes bra. Lite trafik, såg mest asfalt med skog vid sidan, långa raksträckor och rätt många sega backar. Några väldigt snäva svängar som jag fegade och körde långsamt i, annars bara att trycka på. Jag tror jag kom ut trea totalt efter växlingen. I början såg jag någon framför mig och efter nån mil körde Carro ifatt mig. Henne hade jag inom synhåll nästan hela cyklingen. På slutet av cyklingen kom Micke och blåste förbi, jag hade ingen kraft att ens hålla honom inom synhåll. Trodde jag skulle ha mer tryck i benen efter Paris-cyklingen (jämfört med Carro som mest springer), men jag har väl cyklat långt och långsamt snarare än snabbt. De sega backarna trodde jag aldrig skulle ta slut och det kändes som om banan gick betydligt mer uppför än nerför. Jag försökte trycka i mig dricka och energi, men gick sådär. Nöjde mig med dricka sen. Ont i nacken hängde kvar lite grann men tänkte inte på det så mycket. Men nöjd med cyklingen ändå. Det är kul att cykla numera. =)

 

Löpningen (10 km på strax under 54 min, dvs 5:25 min/km)
Löpningen var jag mest orolig för, då jag sprungit alldeles för lite i sommar. Har knappt sprungit alls sen Göteborgsvarvet i maj. Bara några få pass på 3-9 km i lugn tempo (ca 6 min/km). Men det gick bättre än väntat. Första kilometern är alltid stapplig och första uppför första klipphällen fick jag gå, men sen hittade jag ett lugnt tempo och fokuserade på att hålla det och inte tänka på hur långt det var utan bara försöka springa lätt och jämnt. Otroligt vacker löpning, fina grusvägar genom fina skogar och förbi mysiga gårdar! Och i mina älskade tävlingsskor. Åh, precis vad jag behövde för att hitta min löpmotivation igen! Jag hittade KÄNSLAN, känslan i löpningen som jag inte haft sen Göteborg. Nu minns jag varför jag gillar att springa! När det var 500 meter hörde jag nåt och när jag vände mig såg jag Mollie komma närmre och närmre. Då blev det fart på benen och jag hittade lite sista energi för att spurta in i mål utan att bli omsprungen! De där benen leverade trots allt! Nacken kändes rätt ont under löpningen... men inte mer än att det gick att ignorera enkelt med med mitt återfunna löpar-jag!

 

Jag sprang i duggregn in på 2:a plats bland damerna (av 3 tävlande), efter Carro såklart och strax före Mollie. Tror jag kom in som 5:a totalt? Nog enda gången jag kommer hamna på en pallplats, så man får ju vara glad för det!

Jag passar på att skicka en varm tanke till triatleten Patrik Ideström från Emmaboda som drunknade på förra årets lopp. (All säkerhet hade varit enligt reglerna och det var en oturlig olycka.) Extra tanke till hans nära och kära, som många av dem var med på ett eller annat sätt i lördags. En fin minnesstund hölls efter loppet och "Patriks pris" delades ut. Han hade velat att loppet skulle fortsätta, och jag skulle tro att han var med oss i lördags också.

 

 

 

 

Igår eftermiddag rymde jag från jobbet efter lunch och åkte ner till Karlskrona med Micke. På kvällen var det Karlskrona stadslopp och Micke och Mia sprang. Micke på 44:18 och Mia på 47:nåt. Grattis! FINA tider!!

 

Jag var fotade och visade vägen för de som inte såg den. Härlig kväll. Hann ta ett dopp innan start, lyx. =) Fin bana men nog inte så snabb (alla underlag och snäva svängar). Ca 500 pers som sprang 10 km eller 5 km.