Anything is possible

 

Jag åkte ner med Maria Kromnow i fredags morse och kom hem måndag lunch. Vi hämta nummerlapp i fredags och turistade och pratade taktik på lördagen. Loppet var söndag morgon.

Målsättningen var först och främst att komma i mål och ha roligt! Vi ville må bra och känna att detta kan vi tänka oss att göra igen! Vi skulle peppa varandra och andra och ha himla roligt!

 

Vår taktik kring tempo och det mentala var att springa första tre milen ihop, att se det som tre olika 10-kilometare. 10 kilometer kan vi ju springa utan problem. Tanken var att ta det lugnt första kilometrarna pga dålig uppvärmning i trängseln. Sen var tanken att försöka springa i 5.30-tempo, men gå i vätskekontrollena och inte zickzacka när det blev trångt utan låta det gå långsamt. Sista milen skulle vi dela upp på 4-kilometare, och ta det som det kommer. Vi hade även kollat in var banan gick och lite saker efter banan som vi särskilt skulle försöka se (känna igen området vi bodde i, runda Fernsehturn, kolla in shoppinggatan, osv).

 

Taktiken kring drickandet var att ta med vätskebälten, Mia med vatten och jag med resorb. Spara sportdrycken till andra halvan av loppet för att skona magen. Dricka lite men ofta (varannan kilometer), också för att skona magen. Ha med dextrosol som extra energi, snällare än sportdryck och gel.

Vår plan höll hela vägen! Det är grymt att springa med Mia! Vi är världens bästa team! Vi sprang jämnt och stabilt och sprang om hundratals, men utan att stressa upp och och behöva zickzacka. Vi pekade och tjoade och höll koll på varandra och tog oss om andra med enkel men effektiv kommunikation. Vi hejade på alla svenskar och på varandra, vi jublade åt banden som spelade och vi berömde varandra varje snygg kilometertid eller viktig kilometerskylt (10km, 20km, 30km, osv). Vi kommenterade hur fint och grönt och trevligt Berlin är och hjälptes åt att trycka bort negativa tankar. Vi stannade bara och fyllde på vätskebältet tre gånger (tror det var kring 12km, 25km och 35km), och det utan stress. Vi la mindre tid än väntat på dricka. Inga toabesök behövdes, så där sparade vi en hel del med. Allt enligt plan, eller bättre.

Vi sprang ihop till 34 km, där fick Mia ett glädjeryck och satte av. Men jag kom ifatt henne i nån kilometer senare i nästa vätskekontroll och sen sprang vi ihop igen till 40 km där hon fick nästa glädjeryck och åter igen satte av, och mina lår bara skrek om jag försökte öka.

Men wow vilken fantastisk syn och känsla att vända upp sista svängen och se Brandenbor Tor och målgången och sidorna massa publik och hejande!

Kom i mål och fick min medalj, snacks och letade upp överdragskläderna och hittade Mia!  Vi skrattade och grät några glädjetårar och kramades och ja, vilken grej alltså! Vi konstaterade att hon slog mig med 30 sek! Då var jag inte så långt bakom som jag trodde.Vi konstaterade också att vi mådde över förväntan! Trötta lår, knän och fötter, men trött-ont och inte skade-ont. Helt fantastiskt, vad häftig kroppen är som kan klara en sån här grej!

Svårt att fatta att jag faktiskt har sprungit en mara! Så otroligt glad och nöjd och stolt!

 

 

Statistik finns på Berlin maratons hemsida: Karla och Mia

 

 

 

Underbar cykelmorgon!

 

Nu har jag bestämt mig för att inte anmäla mig till Cykelvasan och inte till Vätternrundan 2014. Vansbro triatlon velar jag kring... Det känns tomt och konstigt det känns att ha så få lopp att se fram emot nästa år. Det är ju så kul på tävlingar, så härlig stämning och underbar energikick!

 

Jag har tvingat mig att prioritera. Jag har kommit med Team Rynkeby och vi ska lägga 7-8 dagar på att cykla till Paris. Det är ju riktigt kul, verkligen ett spännande äventyr att se fram emot!  Varenda timme och varenda peng som jag brukar lägga på andra träningar och tävlingar kommer att behövas i detta projekt. Semesterdagarna är begränsade, så de få som blir kvar efter Team Rynkeby (och kanske några dagar i Paris efter) vill jag använda till att vara i Kuggeboda med Emi och Patrik. 

 

Men Göteborgsvarvet är jag anmäld till i alla fall! Ser fram emot att åka dit och umgås med mamma, bror, Mia Kromnow och andra träningsvänner! Det ska verkligen bli kul!

 

 

 

 

Idag fick jag mail:

 

 

Jaaaaa! Helt fantastiskt roligt! Det känns galet, spännande, häftigt, tufft och så himla RÄTT och BRA! Ett fantastisk äventyr, där man kommer få minnen och vänner för livet, samtidigt som man gör det med ett gott syfte!

 

Team Rynkeby startade 2002 och cyklar till förmån för barn med cancer i juli varje år. Vi kommer cykla 180 mil på 8 dagar, från olika delar av Danmark, Sverige och Finland till Paris. Jag kommer cykla med laget i Jönköping, som inte är helt färdigt än, men är på god väg. Det finns även lag i Stockholm, Malmö, Täby, Växjö, osv. Det är ett proffsigt arrangemang, där man själv står för alla utgifter och vi kommer ha med oss serviceteam, transporter till vår packning och så vidare. Vi kommer innan dess träna mycket ihop och hitta på en massa aktiviteter. Genom sponsorer och events så kommer vi tillsammans att kämpa för att samla ihop så mycket pengar som möjligt. I år var 21 lag med (1000 cyklister och 210 pers i serviceteam), och de de fick ihop över 8 miljoner!! Pengarna går till Barncancerfonden och Børnecancerfonden, där de används till barn med cancer och deras familjer (forskning, upplysning och patientstöd).

 

Indirekt kommer alla mina nära och kära som drabbats av cancer följa med på detta äventyr, framförallt min älskade styvpappa Rolf. Han hade hängt på, utan att tveka, det vet jag helt klart!

 

Nu finns det en ny katergori på min blogg, "Team Rynkeby", för att jag såväl som andra läsare enkelt ska kunna hitta alla inlägg som handlar om detta. Det kommer säkert bli en del. Kategorierna finns att klicka på i högerspalten.

 

Här är ett klipp som handlar om Team Rynkeby:

 

 

 

Såhär såg (en del av) min ansökan ut:

Jag vill cykla med Team Rynkeby för att hedra närstående som har gått bort i cancer. Jag vill också göra det för att hjälpa andra drabbade genom att synas, höras och bidra till barncancerfonden.

 

En av de närstående var min styvpappa Rolf. Han var min vän, min tränare och min stora förebild. Han kom in i vår familj när jag var 13 år och vi klickade direkt. Rolf lärde mig springa, laga mat och köra bil. Efteråt har jag insett hur mycket mer jag lärde mig av honom. Som att vara omtänksam, lyssna, och att det viktigaste är att lyckas tillsammans. Rolf och jag var jämna i allt och vi tränade mycket ihop. Genom åren växte det stora målet att vi skulle genomföra En Svensk Klassiker tillsammans när han gick i pension.

 

2011 var vi i Mora med hela familjen för Cykelvasan, men Rolf hade ont i magen valde att inte starta. Några dagar senare fick vi reda på att han hade tjocktarmscancer. Den starka friska Rolf jag kände tynade bort och efter sex veckor så gick han bort. Det blev ett hårt slag i familjen och för många andra vänner. Hur kunde en så jordnära, stark och hälsosam 62-åring gå bort så plötsligt?

 

Jag försökte fortsätta träna själv, och träningen blev ett sätt att hantera sorgen. Jag bestämde mig för att göra klassikern själv. Nu efter två år börjar jag inse att han inte kommer överge mig, utan han kommer alltid finnas inom mig och ge mig styrka att göra det jag vill och tror på. Det kommer också påminna mig om att det är viktigt att ta hand om varandra och ta tillvara på livet.

 

Det blev En Svensk Klassiker. Har även genomfört två Vansbro Triathlon, två Vätternrundor och ytterliggare tre cykelvasor. Varje vår brukar jag sätta ihop lag till Spinn of Hope. Nu vill jag ta det ett stort kliv längre. Jag är stark, envis, motiverad. Jag är van vid att sätta upp mål och hålla dem. Jag tycker det är roligt och har stor vana att prata med/inför folk. Jag hoppas att ni ser att jag skulle kunna bidra i ett lag för Team Rynkeby!

I helgen var jag på Hjälmö, av alla ställen! Fantastiskt ställe och fantastiskt sällskap!

 

I väntan på att jag ska sortera bilder och hitta ett ställe med internet snabbt nog att ladda upp dem så kan jag ju visa var jag var så länge. Stockholm ligger precis till vänster om vänstra bilden.

 

Högra bilden visar mitt löppass i lördags. Jag smet iväg en stund innan middagen och sprang i vackra, soliga, barriga, mossiga skogar i varmr sensommaljus. Spanade in de kanske 2 km grusväg som fanns på ön och sen sprang jag på alla stigar jag kunde hitta, fram och tillbaka. Mötte inga människor, men några får. Hoppade över några träd och duckade för lite grenar, så det blev ett rätt varierat pass ändå. Som bilden visar så är ön inte så stor, för här var jag ute och sprang en timme och tyckte sen jag kunde ön rätt bra! =)

 

 

 

Hade pratat med Elna och hon undrade om jag vill med och cykla mountanbike igår! Självklart! Jag bjöd med Anki och vi flexade ut tidigt och samåkte från Linköping, det gick nog lite fort. Vi lyckades till och med få med oss själva, cyklar med tillbehör och lite mat i farten! Elna la ut inbjudan till lugn cykling i Kolmårdsskogarna i facebookgruppen "MTB Norrköping", och helt plöstligt 13 pers! Varav 5 tjejer! Jättekul! 

 

Det blev en fantastisk fin tur genom barrskogar, bokskogar, förbi klippor och sjöar. Vacker gul sensommarsol och skön varm kväll. Mötte många joggare, klättrare, hundpromenerare.. Vi var en väldigt jämn grupp, och det var en väldigt ojämnt terräng. Rundan passade mig väldigt bra, hög puls på flera ställen och samling/återhämtningssnack då och då. Lite utmaning med stenar och rötter, men inga stup eller läskiga partier. Men tillräcklig utmaning för att jag ska spänna hela kroppen och bli rejält trött..

 

I slutet av rundan cyklade vi förbi slalombacken, Yxbacken och försökte cykla upp. En i gänget cyklade hela vägen, vi andra fick gå en bit på mitten där det var som brantast. Där uppe mötte vi några downhillcyklister och vacker utsikt över Kolmårdsskogarna och Bråviken!

 

Tack Elna för att du bjuder med mig på sånt här och inspirerar så många!

 

Åh, nu vet jag... Nu vet jag vad jag skulle jag verkligen vilja göra någon gång! 

 

Jag skulle vilja cykla med Ride of Hope till London eller med Team Rynkeby till Paris från Sverige, för att samla pengar till barncancerfonden!

 

 

Jag behöver ett konkret mål! Vet inte vad. Tvekar lite kring träningen - ska jag anmäla mig till nån ny galen utmaning? Eller köra de "gamla vanliga" loppen? De ger inte så mycket kick om man inte slår nytt rekord, mest en trevlig grej man gör med vännerna och familjen. Inte så dumt det, vänner och familj är trevligt! Om jag vill satsa på nya galna utmaningar eller nya rekord krävs det träning. Hur träningssugen är jag egentligen? Vad ska jag satsa på i höst och i vinter? Det beror ju på vad jag ska göra nästa år...

 

Jag har bestämt mig för att INTE köra Vätternrundan. Jag har anmält mig till Göteborgsvarvet. Sen vet jag inte. Skulle kanske kunna tänka mig åka längdskidor, Öppet Spår, om det blir en bra vinter och det känns kul. Just nu känns träningen inför den mest mörk och kall. Kanske Cykelvasan ännu en gång till om nån tjatar på mig. Vansbro triatlon, en halv ironman, är ju ett väldigt trevligt lopp. Har jag inget bättre för mig skulle jag gärna köra den igen, men det blir nog lite väl mycket om jag har massa annat inplanerat.

 

Jag funderar på om jag kanske skulle anmäla mig till multisportstävlingen Åre Extreme Challenge, passa på nu när bästa Mia söker lagkompis? Eller så kanske jag skulle ta att göra en Ironman, medan man är ung och dum och hyffsat vältränad (har ju ändå tränat regelbundet i väldigt många år nu)? Fast båda verkar ju sjukt jobbiga och jag har ju andra saker i livet jag vill göra också. Det som gör att jag tvekar är tid, motivation och pengar. Om jag gav mig in på det är jag övertygad att jag skulle klara det, även om det verkligen skulle testa pannbenet! Men de är riktigt tuffa utmaningar båda två. Är man cool eller mest knäpp om man gör såna lopp?

 

Åre Extreme Challenge skulle kräva massa massa backlöpning samt massa tråkig prehab för att få knäna hålla för löpning uppför och nerför Åreskutan. Den skulle också kräva massa MTB-träning på stig, då det verkar vara riktigt teknisk körning. Om jag ska köra lag med Mia, får jag träna på som sjutton för att inte sinka henne. Den tävlingen skulle börja med kajak, så då borde man träna lite det också. Den skulle kosta en del i anmälning, inte så mycket i ny utrustning, men ganska mycket i tid och pengar för resa dit och boende där.

 

Ironman (Kalmar) skulle kräva galet mycket träning... Simning, cykling, löpning. Den mest tidskrävande, men också det kanske viktigaste delen, är cyklingen. Att vara stark på cyklingen tjänar man väldigt mycket på. Är jag motiverad nog att träna så mycket cykling? Har jag tid? Vad skulle behöva offras för att hitta tid och motivation? Gå ner i arbetstid? Ge Patrik och Emi (ännu) mindre uppmärksamhet? Lägga dansen på hyllan? Löpningen är på nåt sätt en del av min vardag, det är motivation för mig. Men träna inför en mara/Ironman kräver distanser som är onödigt/obekvämt långa tycker min hjärna. Det kräver också massa tråkig prehab för att hålla sig skadefri. Vi får se hur den delen känns efter mitt första maraton som jag ska springa i Berlin sista helgen i september (spännande!!). Simningen är jag hyffsat bekväm med och skulle nog inte satsa på några större förbättringar utan vara nlöjd med att ta mig runt. Skulle nog bara träna lite på att simma i stökigt vatten med vågor och andra simmare. Ironman är väldigt väldigt dyr att anmäla sig till. Utrustning för löpning och simning har jag.. men frågan är hur det ser ut med cyklingen, kan man man köra den på landsvägsracer och mina ganska enkla tillbehör? Skulle det innebära att jag skulle behöva investera i massa nytt matrial, då får det vara.

 

Hoppas båda loppen ovan blir fulla snart så jag slipper fundera på det...

 

Man kanske skulle tagga ner lite? Leva mer i nuet och njuta mer av livet varje dag. Vara nöjd med att bara vara? Låta framtiden komma när det kommer och bli som den blir? Kanske  ta en spontan cykelsemester eller annan utflykt om vädret lockar och bara chilla. Äta glass och bada, eller vad man nu brukar göra. Men jag är rätt bra på att njuta av livet ändå, även om jag har huvudet fullt av mål och drömmar!

 

 

Inte för att vi ser så glada ut, men kul att se lite bilder ändå från under loppet! Fokuserade ju!

 

Först är det jag, sen Adrian, Patrik, Gunilla, Lars, Mia och Elna!

 

För min del var årets cykelvasa inte så mycket att skryta med... men det var kul ändå!

 

Lite besviken är jag ju, tänkte att typ samma träningsmängd som förra året tillsammans med ny cykel och ingen "Herräng-flu" (förkylning man alltid får på danslägret i Herräng) skulle göra att jag plockade minst 10 minuter i bara farten. Men icke. Skulle kunna skylla på att det var blött i marken efter allt regn? Men icke, alla andra jag kände körde bra som sjutton!

Cyklingen kändes rätt bra och det var roligt. Speciellt utför, nu när jag har en cykel jag litar på och lärt mig lite mer om att köra off-road. Började bra och tänkte att jag höll ett ganska bra snitt, men sen bara sjönk de mer och mer. Kunde inte riktigt fokusera på att trycka på. Satt och tänkte på annat. Att jag hade ont i foten och ont i huvudet/nacken? Konstigt egentligen, tycker inte jag brukar få det. Men det var inte så farligt så det borde störa om jag vore i rätt "mode".

 

Aaja. Jag har haft fokus på mycket annat i år, främst Vansbro Triathlon. Men jag har svårt att sätta fngret på vad som saknas? Backträning? Cykling generellt? Pannben? Ja, vad vet jag.. får väl träna mer (eller strunta i att köra) nästa år. Vi får väl se.

 

Men det var himla kul i Mora, skönt att komma upp en dag tidigare än vi brukar, kul att hänga med familjen och kul att träffa Frida igen (som bor i Mora och passade Emi).

 

Vi hade också sån himla tur som fick sol hela dagen!

 

Mina resultat på cykelvasan

2010:             1:02               2:08               3:45               4:41               4h 43min

2011:             1:00               2:19               3:32               3:59               4h 22min

2012:             0:57               2:25               3:40               4:07               4h 29min

2013:             0:58               2:22               3:39               4:07               4h 28min

(Mångsbodarna, Evertsberg, Hökberg, Eldris, Mål) Banan förlängdes 2012, den blev ca 5 km längre!

 

Min tid i år innebar en 32:a placering av 98 i min klass.

 

Resten av gänget gick det väldigt bra för! Patrik slog förra årets tid med nästan en timme och kom in på 5.37! Han slog sitt personbästa med över en haltimme! Kul! Nöjdare patrik får man leta efter! Brorsan, slog förra årets tid med över en timme (två punkteringar förra året) och kom in på 4:08! Galet bra!  Mamma körde stabilt som vanligt och kom in på  6.07, en tid hon hållt sig kring de senaste cykelvasorna. Lars körde vasaloppet på cykel för första gången (har dock imponerande 14 vasalopp på skidor i bagaget!). Han körde på odämpad hybrid och hade lite punkteringsstrul, men passade på att göra en galet imponerande spurt på upploppet och flög in på 5.30! Det var roligt att vi i år samlades allihopa på en förutbestämd gräsyta och hejade in alla, en efter en! Det är ju detta som gör träningen och tävlandet så roligt! Att få träna och tävla med nära och kära, och få skratta, peppa, gnälla, tjoa och fira tillsammans!

 

Mina fina vänner Mia och Elna är så himla imponerande! De plockade några minuter var på sina personbästa och kom in på 3.45 respektive 3.52, vilket innebar 7:e resp 13:e klass av 187 i sin klass!

 

Så helt klart en himla massa bra resultat bland vänner och familj. Grattis till alla! Grattis till oss! Tack till Cykelvasan för att det är ett så bra och trevligt och välorganiserat arrangemang! Tack till vädergudarna som tog en paus i det eviga regnandet just under de timmar som cykelvasan pågick, och gav oss sol istället!

 

 

 

 

 

 

Fler bilder och mer läsning från tidigare år med cykelvasan finns på blogginläggen nedan:

...och inte vilken lista som helst!

 

Jag innehar nu Team Blekinges klubbrekord för damer för Medeldistans (Halv Ironman distans)!

 

 

I lördags körde jag Vansbro Triathlon. Andra gången där och andra gången på en riktig triathlontävling! Riktigt riktigt kul och väldigt härlig stämning, precis som förra året!

 

Korta versionen:
Det gick jättebra, och jag är verkligen jättenöjd! Alla grenar gick mycket bättre än jag väntade mig. Och jag slog förra årets tid med god marginal! Allt kändes jättebra, jag kände mig grymt stark! Publiken, arrangemanget och hela helgen och allt runt omkring var bara så bra det kunde bli, helt enkel!

Siming 00:38:56
Växel 1 00:04:05
Cykel 02:51:49
Växel 2 00:03:50
Löpning 01:46:31
Placering dam: 31  av 83
Placering totalt: 250 av 438

 

Långa versionen:
Jag fattar inte vad allt kom ifrån!? Hur kunde det gå så fort!? Vet inte vilket jag är mest förvånad över heller. Allihop? Löpningen kanske, eller simningen!?

Började med att komma upp från vattnet och se 38...38... VADÅ 38!? Dumma klocka, sluta jävlas med mig! Jag kan OMÖJLIGT ha simmat på 38 min. Jag simmade ju på 47 min förra året, och har verkligen inte tränat mer i år. Mycket mindre egentligen, men av de få pass jag haft har visserligen flera varit utomhus. Jag har också gjort lite nyttiga övningar i Ljung med NocOut. Jag var så nöjd när jag låg där i kaoset att jag inte fick panik. Jag struntade i att titta upp för jag blev stressad av allt folk, istället fokusade jag på att följa efter några fötter som såg ut som om de visste vad de gjorde. Jag tänkte på simövningarna som vi gjort i Ljung och när någon slog mig på benen och fötterna så tänkte jag på alla tramsiga NocOutare och skratt som det blev när vi gjort slå-varandra-på-fötterna-övningen.

Växlingen kändes bra fram tills jag skulle få på skorna och hela världen snurrade. Men jag satte mig på ändan och skrattade och då gick bra. Patrik, Rebecca och Micke stod och hejjade och vi hann skratta lite ihop innan jag drog vidare.

Cyklingen kändes grymt bra! Absolut roligaste delen av loppet! Jag trampade och hejade och trampade och hejade. Vinkade och hade mig och adenalinet sprutade varje gång jag kom in i Vansbro och vände. Första varvet bara flög förbi och jag fick tvinga mig att försöka få i mat och dryck (istället för att bra trampa på). Tråkigt, men jag börjar lära mig att göra det utan att tappa för mycket. Rädd för värmen och vätskebrist på löpningen, så tryckte i mig massa i förebyggande syfte. Andra varvet fortfarande kul, försökte känna igen och memorera vilken ordning och var mina vänner var nånstans. Några var före och några efter mig. Fin bana. Bra tryck i benen. Tredje varvet var tyngre, många hade gått vidare till löpningen och det var tråkigare med färre folk. Började få ont i fötterna och lossade på cykelskorna, och det kändes genast bättre (men tyngre pga sämre kontakt). Kändes som det blåste upp mer för varje varv också? Sista milen var tung, men tappade inte för mycket. Mycket nöjd med året 2.51 jämfört med förra årets 2.59.

Växlingen till löpningen gick fint, tog mig tid till att ta flytta chip utanför strumpor och ta på keps och smörja förebyggande triatlondräkt-skav och gå på toa. Lätt värt det.

Första 4 km på löpningen kändes kasst. Jag mådde illa, kändes långsamt (men det var det ju inte), och kände att jag helt glömt bort hur man springer och sjutton var varmt det är och det här kommer ju aldrig gå! Men jag vet att det är hemskt första 4 km och sen släpper det. Och det gjorde det. Efter många klunkar vatten, många hejarop och vattenspridare som privatpersoner stod och sprutade med så började jag känna igen mig själv. Sen försvann jag in i mitt vanliga löpande. Efter 8 km så kunde jag börja småprata med löpare som höll jämnt tempo. Ställde in tempot på 5:20-tempo, kollade då och då så inte snittet hamnade under försökte annars låta bli att kolla klockan. Tänk inte, bara fortsätt. Fortsätt. Ett steg i taget. Spring lätt. Drick lite på varje vätskeställe. Spring igenom varje dusch. Ett steg i taget. Heja på alla. Uppskatta funktionärer och publik. Var glad. Njut av att få vara utomhus....osv. Noterade ändå tiden på första och andra varvet och konstaterade att om jag var på sista vändingen på 12  över så skulle jag satsa på att komma under 5h 30 min på totala. Kom dit exakt 5h 12 min. Attans, bara att köra. Provade öka lite. Kändes inte bra. Provade att öka bara lite lite. Okej det funkar. Ett steg till. Nu. kör. vi. Andas. Steg. Steg. MÅÅÅÅÅÅL!!? Hade missat att målet var på ett tidigare ställe än förra året och kom in med god marginal! Det fattade jag dock inte riktigt utan sprang rätt i i Clas som försökte stoppa mig och ge mig en medalj.. ;) Jag hade helt tappat bort tid och distans på själva löpningen, men såg efterår att jag sprang halvmaran på 1h 46 min, vilket är hela 8 min snabbare än jag sprang i Göteborg! Hur sjutton gick det till? Jag som tänkte att jag omöjligt skulle kunna slå förra årets tid på löpningen som var 1h 53 min.

 

Totalt kom jag in på 5h 25 min. Är så fantastiskt himla nöjd! Slog förra årets tid med 24 min!

Visst är det helt otroligt att man kan göra en sån här sak? Och wow vad bra kroppen kändes! Tycker att alltid nåt känns mindre bra nuförtiden, både på träning och tävling. Men inte idag, idag klaffade allt! Det gick att trycka på utan några egentliga dippar. Jag var väl lite virrig när jag kom in i mål, men hämtade mig fort och bytte om och stoppade i mig en klase bananer och en hamburgare sen kändes det hur bra som helst.

Hur kunde jag över huvudtaget tveka om jag skulle ha roligt där i år!? Vilken fantastiskt rolig tävling Vansbro Triathlon är!! Fin bana, fin stämning, fina fina privatpersoner som hejar och sprutar vattenspridare. Sen var där ju HUR många som helst som hejade på mig, såväl bland publiken som bland tävlande. Team Blekinge, NocOut. Patrik! <3. Och allt runt om kring med camping, skvallrande, hängande runt omkring med vännerna från Karlskrona/Team Blekinge, med Rebecca och Micke och med Patrik och Emi är ju så himla trevligt. Träffade även på härliga inspirerande människor på campingen. Fint liv. Det är lyx det!

 

Från inget tryck i varken ben eller däck till tryck i båda ben och däck. Från känsla att vara meningslös, värdelös, världssämst, till känslan att det är meningsfullt, skönt och härligt att trycka på i cyklingen.

 

Förra veckans klubbmästerskap i triatlon var ett bakslag för cyklingen. Blött, regnigt, tungt och fy och blä. Och punka på vägen till start och pyspunka under loppet. Men av nån anledning (hallå, hur dum får man va!!??) så fattade inte jag att jag hade så lite luft i däcken som jag hade och jag kände bara hur jag tappade allt. Ben. Huvud. Fart. Motivation.

 

Vansbro triatlon är på lördag. Jag vet att förra året längtade jag verkligen under simningen till jag skulle få säta mig på cykeln, och börja loppet på riktigt! Och själva cyklingen var så kul! Det vill jag känna i år med! Så idag har jag köpt nya innerslangar till min dubbelpunkterade cykel, bytt dem, pumpat hårt och bestämt cykeldejt med världens bästa vän från gymnasiet (Maria G)som jag träffar alltför sällan trots att vi numera bor i samma stad. Hon cyklar på hybrid och vi cyklar bredvid varandra och skvallrar. Jag valde vägar jag känner väl, och kul att få visa var vi brukar träna triatlon. På hemvägen så vaknade tävlings-Maria. Hon har sånt j*kla tävlingshuvud att det är galet synd hon inte tränar/tävlar seriöst. Fast kanske lite bra för omvärlden. :P Hursomhelst så satte vi fart sista milen in till Linköping. Jag låg före och tog vinden och tryckte på.

 

Kvällens runda var riktigt kul! Fint väder, hårda däck och gott sällskap! Nuså. Pepp, pepp! =)

 

 

 

Ja, nu närmar sig Vansbro triatlon med stormsteg coh det är svårt att prioritera vad man ska träna för nåt. Allt? Fokusera på någon av grenarna, eller på växlingen? Ja, vilket som antar jag, kan inte göra så mycket som förändrar läget just nu. Det är väl isf den mentala biten, den är också viktig. Så satsar på det. =)

 

Förra veckan klubbmästerskap var i regn och kyla och med punka och jag kände väldigt otaggad och meningslös. Den känslan ska jobbas bort. Får leta upp det positiva och jobba bort det negativa. Egentligen så gick ju simningen rätt bra, både på tisdagen OW-simning vid Bergs slussar och den på onsdagens triatlon. Det gick som vanligt liksom. Man blir inte snabbare av att inte träna, så bara att acceptera, försöka hitta lite teknik och bara att mala på. Försöka att inte tänka så mycket. Köra i mitt vanliga lugna tempo för att ha koll på andning och inte stressa upp mig. Inte värt det. Den kör vi på lördag med.

 

I tisdags var jag för första gången med på ett organiserat OW-pass (OW står för Open Water, och innebär att man simmar utomhus). Det var väldigt kul att simma med sällskap! Svårt att ta ut riktning dock när man crawlar, men bra när man hittar några fötter att följa efter. Förutsatt att de tillhör nån som är hyffsat duktig, eller helst bra, på att ta ut riktning. ;) Härligt gäng hursomhelst!

 

 

Då var det dags igen. Jag som absolut sa att jag inte skulle göra den igen. Men tog några veckor innan jag blev sugen på att se om det inte skulle gå att göra den snabbare. Blev sugen på att hitta ett sätt att njuta mer av cyklingen, få i mer energi medan jag cyklar för att slippa stanna och äta, och framförallt orka hänga med "gänget" hela varvet runt. "Gänget" tillhörde i år "SUB Karlskrona" och gruppen med sub 10 som mål. Lika bra att hänga på. Sämre väder än förra året kunde det ju inte bli, så det så!

Några avhopp av olika anledningar, och vi var 5 pers som ställde oss på startlinjen 03:00 i Motala med tidsmål sub 10 (en himla massa andra vänner var också där, men med andra tidsmål). Jag missade "uppsnacket" och allt därikring då jag bor i Linköping och resten i Motala, men det var kul att möta alla på plats denna blåsiga men klara sommarnatt. Vi hade ett bra tidsschema som Eva lagt upp och hade som taktik att hitta några bra klungor att hänga på, se efter varandra och hålla ihop hela vägen. Det kändes bra när vi drog iväg, och trots att jag inte cyklat mer egentligen än förra året så kändes det som mycket mycket bättre förutsättningar. Mer sömn, tryggare i cyklandet, visste hur loppet såg ut och att jag hämtar mig snabbt om jag "tar slut", bättre energi med mig på cykeln. Mer rutin helt enkelt. Tuff motvind, men vägdes upp av vackra vyer, solen som gick upp snett bakom och vår klunga fungerade super! Jag hann tänka att detta är ju helt fantastiskt! Vackert! Härligt! Vi-känsla! Starka!

Nån mil innan gränna (efter 7 mil) kom en stor 2-par-klunga och drog förbi oss. Samtidigt som vi hade en "ihopsamlingsklunga" med blandat oorganiserat folk framför oss. När den stora precis kommit förbi så kraschade nån i slutet av den och det var på ett ögonblick cyklar och människor liggande tvärs över hela vägen... Jag var längst till höger och lyckades liksom Eva, Johan och Daniel att rädda oss genom att köra ner i ett mjukt gräsdike. Men Ingrid kom inte undan. Hon slog i bakhuvud, axel och höft. Var vid medvetande och skojade och sådär, men absolut inte i skick att cykla. Vi ringde ambulans, försökte få dem hitta dit.. Försökte få tag på följebil. Tog lång tid, läskigt, obehagligt, chockande. Rullade därifrån utan en tjej med väldigt starka ben och utan motivation och utan något tidsmål.

Vi tog en längre paus i Gränna och andades, fikade, pratade ihop oss. Bestämde oss för att fortsätta och la upp en ny taktik. Hålla bra rullsnitt, men ta längre pauser. Hålla oss borta från stora klungor, oorganiserade klungor. Hålla igång rotationen själva och gå i mål tillsammans. Säkerhet går före.

Det tog några mil men sen hittade jag huvudet och benen igen och det började kännas bra. Värsta motvinden släppte när vi vände halvvägs, och på västra sidan hade vi den från sidan eller snett bakifrån. Vi rullade på bra, turades om att dra, och vädret blev varmare. Vi tog väl lite för långa depåpauser, men väldigt sociala och trevliga och hann snacka med andra klubbkompisar och så. =) Sista milen var jag rejält trött i benen, men nånstans gick det ändå att pressa fram lite till kraft när man såg Motala. Vi kom in på 11.41. 1,5 h senare än tänkt. PB för Johan och Daniel ändå. Missade mitt PB med 8 min. Höll dock tänkt rullsnitt, och kom in på en bra tid med tanke på omstädigheterna.

Vårt lilla gäng bestod av en superbra lagledare, Eva Nilsson som med mycket rutin, uppmuntrande ord, trygghet och omtanke ledde laget. Johan från Klamar var med och bidrog mycket som en väldigt van, tygg och stabil klungkörare. Daniel som joinade gänget efter Karlskronaloppet, imponerade med starka ben som inte tvekade att dra oss uppför backarna, när vi andra höll på att tappa suget. Supergäng helt klart. Tusen tack för att jag fick cykla med er!

Saknade framför allt Ingrid (hon som skadedes, åkte ambulans, men var på benen redan på förmiddagen), Sofia som precis fått barn och Elina som tog paus i år. Just nu känns det som aldrig mer...men det sa jag ju förra året med. Och så blir jag ju lite nyfiken på vilken tid det hade kunnat bli om vi sluppit olyckan, och varit (minst) 3 starka tjejer till!

Efter loppet var det mycket häng med Karlskrona-vänner. Eftermiddagen i hängde vi gräset, kvällen på uteserveringen vid målområdet, hejade in Rebecca och Micke (vänner från Linköping) på kvällen och sen ut och äta med 16 team blekingar och sitta och skratta och skvallra i många timmar - det är guld det! Nästan värt att cykla Vättern bara för att vara en del av det!

 

Såhär nöjd ser jag ut inför ett cykelpass på morgonen under vår semester härom veckan! På bilden står jag på balkongen på vårt hotellrum i Mijas. Grymt nice utsikt och härligt med sol och ledighet!

 

Mina tider förgående år på Göteborgsvarvet:

2004: 2.08.08

2005: 2.05.42

2007: 1.51.33

2008: 1.44.25 (Min bästa tid i Göteborg)

2010: 1.58.58 (Supervarmt)

2011: 1.56.51                            

2012: 1.45.31        

2013: 1.54.04 (Supervarmt)

Min bästa halvmarathon: Jämjöhalvan, 1.42.33 (2012)

Årets Göteborgsvarv var varmt varmt varmt, över 30 grader... Vilken chock för kroppen och huvudet efter en lång kall vinter och vår...

 

I år var jag mer förberedd än 2010 när det var så varmt. Och mindre besviken. 2010 hade jag tränat hårt och satsade på att springa bra, men blev besviken när det var så tungt. I år har jag inte tränat lika fokuserat. Provade att gå ut i ganska gott tempo och det kändes varmt men bra ett tag. Men det var för varmt helt klart och insåg att jag måste dricka ännu mer och ta det ännu lugnare än jag tänkt från början. Och jag drack. Mycket mycket mycket mer än jag brukar. Och längtade till nästa vätska och nästa gång det kom nån sorts "dusch" som man kunde springa igenom (både arrangörerna och privatpersoner sprutade med vattenslangar). Istället för att springa och dricka gick jag några steg och hann svälja ordentligt innan jag sprang igen.

 

Men vid 16 km kom världens åskknall och sen spöregn och övergick till hagelstorm typ som hårt piskade bara armar och axlar, och jag var extra glad för min nyinköpta keps. Så skönt!!  Efter den kände jag mig lite svalkad och hjärnan vaknade till liv och det gick att lalla vidare. Provade öka lite, men det gick inte. Tunga blöta skor och trötta ben och all klibbig sportdryck upp i halsen. Jag hade ju inte någon egentlig plan för varvet i år, men hade ändå tänk komma in under 1.50, gärna närmre 1.46 och det hade jag nog gjort om det inte var så varmt. Men jag är nöjd. Jag gjorde rätt som tog drickpauser och saktade ner lite. Hämtade mig fort efter loppet och mådde bra och hade jättetrevlig på läktaren med Patrik och Fredrik, brorsan, Lars, mamma och diverse andra Team Blekinge medlemmar.

 

Det som var lite roligt tycker jag är att jag plockade placeringar, trots att jag tyckte det gick så himla sakta. =)

 

Placering	1603
Placering (Åldersklass)	855
Totaltid	01:54:04
Genomsnittsfart	05.25 min/km

 

Split	Klockan	Tid	Sträcktid	min/km	km/h	Plac.
5K	14:10:37	00:26:22	26:22	05:17	11.38	1940
10K	14:38:34	00:54:19	27:57	05:36	10.73	2410
15K	15:05:47	01:21:31	27:12	05:27	11.03	2033
20K	15:33:01	01:48:46	27:15	05:27	11.01	1667
Mål	15:38:19	01:54:04	05:18	04:51	12.41	1603

 

 

Mest kul var det att träffa alla! Patrik och jag sågs redan fredag kväll och åt sent på ett fik och tittade på folk och gick en promenad i en medelhavssskänsla i en stad full med folk i sommarkläder och mjuka sköna varma vindar. Sen gick vi och vi la oss på Hotel Clarion Post. Japp, så blir det när Patrik frå bestämma. Finhotell. =) Lördag mötte vi upp mamma, Lars, Adrian (brorsan) och brorsans kompis. Trevlig att hänga på läktarn och spana in målet och alla de snabba löparna som guidades runt. Var även borta och hejade på några NocOutare. Vi samlades efteråt på läktarna och Lars, Mamma och bror kom också runt. Fast ja, som sagt, alla verkar haft det tuff i värmen. På kvällen buffé med ca 30 andra Team Blekinga vänner. Himla trevligt. Massa massa god mat. Efter det verkade alla slöa och stapplade hemåt hotellet. Jag mådde förvånansvärt bra, så jag och Patrik gick istället till en uteservering och pratade sent in på natten innan vi långsamt strosade hem. Ljummen skön kväll och vi hade knappt pratat nåt i veckan, så det var helt fantastiskt att bara hänga där min min fina fina Patrik. <3

 

Idag, efter de andra åkt, hann jag även med lunch med Fredrik som jag lärde känna på Herräng förra året. Vi pratade massa löpning, massa dans, lite resa, lite jobb och lite av varje. Tänk vad kul vi fick ihop att ses. Han sprang också igår, och när vi skulle iväg från caféet hade vi hunnit stelna till båda två, haha, vilken syn det måste varit i Göteborg idag med staplande löpare överallt! =)

 

 

På lördag blir det mitt åttonde Göteborgsvarv! (har sprungit 2004, 2005, 2007, 2008, 2010, 2011, 2012).

 

Min bästa tid gjordes 2008 på 1.44.25. Min bästa tid på samma distans gjorde jag nu i November 2012 på Jämjöhalvan: 1.42.33.